En konspirationsteori?

Tänk om följande konspiratoriska teori beskriver något av vad som verkligen sker bakom de mediala kulisserna:

Anta att den militanta syriska oppositionen av utländska krafter (CIA? Mossad?) försetts med möjligheten att använda kemiska vapen mot den syriska civilbefolkningen. Syftet skulle då vara att genom intensiv mediebevakning väcka omvärldens avsky gentemot den syriska regeringen och samtidigt skapa en opinion för ett amerikanskt ingripande i den syriska konflikten. Ytterst skulle det i så fall vara USA:s militärindustriella komplex (vapen- och oljeindustri) som önskar ett nytt krig. (Tesen är att de alltid måste ha minst ett krig i gång för att få avsättning för sina produkter och riklig tillgång till olja.) Nästa år lämnar USA Afghanistan, nu tar man sig an Syrien. Det följande steget är givetvis ett krig mot Iran som snart är helt inringat av länder med amerikanska baser.



Skulle en cynisk aktion av det beskrivna slaget kunna ske utan den amerikanska regeringens vetskap? Vet den vänstra handen vad den högra gör? Vad vet vi om det som sker bakom det som synes ske?

Personligen värjer jag mig mot konspirationsteorier, men ibland kommer jag i kontakt med sådana – och hela min världsbild hotar att rämna ...

Om tvånget att betala

Det är något skumt med tvånget att betala för något man inte använder, bara för att man har möjlighet att använda det.

Jag såg så sällan på tv att jag inte ville betala över 2000 kronor om året till Radiotjänst för mitt glesa tittande. Principen att radio- och tv-licensen ska vara lika stor för alla är dessutom en av samhällets många orättvisor. Min pension är inte stor och för den summa Radiotjänst kräver kan jag köpa mycket mat. Radiotjänst påstår sig ha lagen på sin sida när de beordrar dem som inte betalar tv-licens att ställa undan eventuella tv-mottagare, förslagsvis i källaren. Efter ganska hotfulla telefonsamtal från ett par av Radiotjänsts betalda spioner, fann jag för gott att ställa min gamla tjock-tv från 80-talet i källarförrådet. Det gick bra att leva utan den. Nu kunde jag med gott samvete lägga på luren direkt om spionerna fortsatte med trakasserierna – trodde jag. Säg den frid som varar …

Radiotjänsts vd Eva Hamilton gör i en intervju helt klart vad hon vill ska gälla också för dem som innehar datorer, läsplattor och mobiltelefoner med internetuppkoppling; antingen ska de betala licens via öronmärkta skattepengar eller så ska de betala full tv-licens direkt till Radiotjänst. Några andra alternativ vill hon inte föreställa sig. Och det handlar om stora pengar till Sveriges Television och Sveriges Radio. Någonstans läste jag att över fyra miljoner svenska hushåll betalar tv- och radiolicens. Omräknat i kronor skulle det motsvara en ungefärlig årsinkomst på drygt åtta miljarder (rätta mig gärna om jag har räknat fel). I skydd av vackra ord om ”oberoende public service” skyddar sig girigheten; mycket vill ha mer.

I butikerna finns varor vi har möjlighet att köpa, men som vi av olika skäl avstår från att köpa. Butiksägarna kan inte tvinga oss att handla. I en internetuppkopplad dator finns möjlighet att titta på en del av Sveriges Televisions program, men datorinnehavaren kan också avstå ifrån att göra det. Till skillnad från andra försäljare på marknaden vill Radiotjänst ha rätten att tvinga även icke-innehavare av tv-apparater att betala licensavgift, även om dessa dator-, läsplatte- och mobilägare inte tar del av SVT:s produktioner.

Som sagt: Det är något skumt med tvånget att betala för något man inte använder. Jag får en obehaglig känsla av att det kan dölja sig en sorts diffus diktatur under demokratins täckmantel. Men det är en delvis annan historia som jag kanske återkommer till.