Almstriden 1971

Jag minns den där våldsamma natten och de oroliga dygnen som följde. Gunnar, som just avslutat en spelning på Silver Bar vid Stureplan, ringde mitt i natten, vi var båda med i den långa telefonkedjan. ”Dom tänker fälla almarna i natt”, sa han. Jag bodde bara fem minuters promenad från Kungsträdgården, så jag var snabbt på plats intill Karl XII-statyn. Det var redan fullt med folk och poliser där. Efteråt meddelade medierna att det var ett hundratal poliser och omkring två tusen demonstranter. Stämningen var upphetsad. Sirener från polisbilarna ljöd, hundar skällde, hästar gnäggade, folk skrek. Runt almarna och tehuset – som vi alltid kallade Tetley eftersom det var tehusets ursprungliga namn – hade man byggt ett högt plank. Längs planket stod en tät kedja av batongförsedda poliser. Bakom planket fanns arbetare redo med motorsågarna, vid sidan om stod en stor kranbil.

När den första motorsågen började skära i ett av almträden brast tålamodet hos demonstranterna. Några lyckades ta sig förbi poliserna och riva delar av planket. Motattacken från polisen var brutal och skrämmande. Batongslagen haglade över folket, de ridande poliserna stormade in och slog vilt med sina långa piskor, hundar bet och hästar trampade. Gunnar och jag klarade oss från att bli slagna, bitna eller omkullridna, mest beroende på att vi inte slogs i det främsta ledet. Det var där de modiga fanns, de som trotsade och slog tillbaka, de som rev planket trots att de var utsatta för polisens brutalitet, de som tog sig förbi poliserna och klättrade upp i träden. Utan deras handlingar hade inte den vackra almdungen stått kvar, den almdunge som lögnaktiga politiker påstod var sjuk och dödsdömd, den står kvar ännu 43 år efter almstriden.

En dröm

Strax innan jag vaknade drömde jag att jag tog kokain; något som i verkligheten skett en gång för mer än 40 år sedan, och då helt utan effekt. Ur min näsa började vita bubblor växa. Framför spegeln såg jag bubblorna utvecklas till jättelika mustascher, enorma knävelborrar. Jag sträckte mig efter kameran, men innan jag hunnit fotografera utväxten började den krympa och försvinna. Fortfarande i drömmen ringde den stationära telefon jag inte haft på åratal. Jag svarade och hörde svagt en bekant röst säga något om att vid en så tidig morgon var bara alkoholister vakna. Jag svarade att jag visste att han betraktade mig som alkoholist för att jag brukar dricka ett glas vin till middagen varje dag, och att jag inte höll med om hans åsikt, oavsett vad han och hans likar inom Länkarna hade för definition av begreppet alkoholism. Han svarade inte. Jag sa att jag höll på att arbeta och la på luren. Då vaknade jag med kramp i vänster ben.