Fyra travhästar

Jag var 14 år när min mors dåvarande make bytte till sig två travhästar mot en Buick Super 51 och 900 kronor. Det var en affär som kom att påverka mitt liv under ett par år. Min mor var inte så förtjust över att jag plötsligt fick ett stort intresse av att hänga på Färjestads travbana, både på den publika delen och i stallen bland hästar, kuskar och skötare. Hon menade att det påverkade mitt skolarbete negativt. Till en viss del hade hon förmodligen rätt, men jag hade ganska säkert misslyckats med mina studier vid det högre allmänna läroverket för gossar även utan det intensiva travintresset.

De två hästar som nämns i kvittensen minns jag väl. Hariman var ett av de största, tyngsta och långsammaste varmbloden på Färjestads travbana i Karlstad; en valack med ett personrekord på 1 minut, 28 sekunder och 8 tiondelar per kilometer. (Som jämförelse kan nämnas att den snabbaste tiden i det senaste Elitloppet på Solvalla var 1:09,7.) Harimans framgångar på Färjestad var mycket begränsade. Om jag minns rätt lyckades han vid något tillfälle kämpa sig till en tredjeplats. Det påstods att han var bäst på tung och regnblöt bana, och det var kanske därför han vann två så kallade snabblopp i gyttjan på Åmåls travbana, som för övrigt var en ganska annorlunda bana, inte alls oval som andra banor, snarare formad som profilen av ett ägg med en långsträckt kurva och en mycket tvär.

Irak Will var ett mörkbrunt, litet och ettrigt sto. Hon var snabbare än Hariman, men vilken hennes bästa kilometertid var har jag glömt. Jag vill minnas att hon vann ett lopp efter att ha varit borta från tävlande en längre tid på grund av en skadad hov. Hon var tippad outsider inför loppet och vann till ett ganska högt odds. Hennes ägare hade satsat en hel del pengar på att hon skulle vinna och bör ha tjänat en bra slant på det.

Så småningom utökades stallet med ytterligare två hästar, Big Arrow och Hilding. Big Arrow var en ståtlig hingst, en fux, Hilding var ganska småväxt. Han startades några gånger i snabblopp på Färjestad. På den tiden fanns inga startbilar, alla lopp startades med hästarna voltande i olika fållor mellan spända gummiband. Hilding hade ofta innerspår i den första fållan. Han var mycket startsnabb och det var sällan någon konkurrent passerade honom under det första varvet. Men sedan brukade han slockna totalt. Att han blev den som sist passerade över mållinjen var inte ovanligt. Han var ändå den i de fyras gäng som hade den bästa tiden, 1:23. Jag tror inte att han någonsin sprang in några pengar till sin ägare. Big Arrow tror jag lyckades trava till sig några hölappar.

Om behovet av avskildhet

Jag förstår Larry Davids problem när han beskriver hur han försöker undvika att bli uppbokad, hur en enda uppbokning kan spoliera hans tid för månader. Han har givetvis ett behov av avskildhet för att kunna ägna sig åt sitt skapande. Mitt eget behov av avskildhet för skapande kan jag givetvis inte direkt jämföra med Larry Davids; vi är verksamma på helt skilda nivåer, men det finns behovsmässiga likheter.

Jag har just nu tre vänliga inbjudningar där det förväntas av mig att tacka ja till att närvara: en nästa vecka, en någon gång i sommar, en i augusti. Jag är säker på att alla tre tillfällena kommer att innebära trevlig social samvaro med vänner, släkt, familj och nya bekantskaper. Jag lider inte av någon sorts social fobi, tvärtom, jag har oftast inga svårigheter att umgås med människor. Ändå innebär invitationerna problem för mig.

I flera år har jag försökt skapa en längre sammanhängande tid där jag inte har några som helst sociala förpliktelser. För kortare perioder har jag lyckats förverkliga vad jag kallar ”social time-out”, men efter en tid av önskad avskildhet dras jag åter in i det mänskliga ekorrhjulet av umgängesliv. Till viss del har jag mig själv att skylla, eftersom den avskilda ensamheten kan vara nog så tung att hantera. Jag kan knappast förvänta mig att allt umgänge ska ske på mina villkor. Som en inre röst kan jag höra: ”Jaha, nu passar det att vilja umgås med oss, men när vi bjuder in, då passar det inte!”

Såvitt jag förstår består mitt sociala problem av ett par komponenter. En är min dåliga ekonomi. Det kostar pengar att umgås med dem som har en god ekonomi. Resor kostar pengar, ibland kostar uppehälle på annan ort pengar, födelsedagspresenter kostar pengar, att ”bjuda tillbaka” kostar pengar, och så vidare. När jag har betalat mina räkningar och maten finns det sällan några pengar över till annat. Det händer dock att det finns pengar kvar till annat när det nödvändigaste är betalt. De slantarna vill jag inte i första hand spendera på socialt umgänge, mina egna behov kommer i första hand. Det kan låta egoistiskt, men det handlar om mina behov av att någon gång kunna köpa ett klädesplagg, ett par skor, låta reparera ett par byxor eller någon trasig pryl, kunna betala ett läkar- eller/och ett tandläkarbesök, köpa medicin, färger till skrivaren … Det finns massor av utgifter som har prioritet framför det kostsamma umgängeslivet.

En annan komponent som har betydelse för mitt behov av avskildhet är vad jag benämner som mitt ”projekt”. Det består till största delen av mitt behov av ordning, den kanske enda uppgiften som återstår i mitt liv. En mycket nära vän brukade säga att han inte kunde dö förrän han fått ordning på sina papper. Han dog innan han hunnit fullfölja sin avsikt. Så kommer det att bli även för mig.

Utan att fördjupa mig i alltför många detaljer beträffande ”projektet”, kan jag beskriva det som ett arbete med vad jag samlat ihop av texter, ljud och bilder under den tid jag levt. Det handlar om vad jag och några andra personer skrivit, vad jag och några andra fotograferat och filmat, och de olika ljudinspelningar jag gjort. Naturligtvis är allt detta inget som har någon större betydelse för någon annan än mig själv, lika lite som min blogg betyder något särskilt för någon annan än mig själv. 

Depression?

Jag antar att jag är deprimerad, annars skulle jag väl inte ligga passiv i sängen som jag gör nu, dag efter dag. Dygnet har jag vänt på. I dag tog jag mig ur sängen vid åttatiden på kvällen. Det var en kombination av tankar som fick mig att stiga upp: önskan att röka en cigarett, dricka en kopp kaffe och sedan försöka digitalisera en över 35 år gammal smalfilm.

På köksbordet står den dåligt fungerande projektorn, på golvet har jag ställt upp filmduken. Filmkameran som ska kopiera den gamla filmen har jag monterat på ett stativ som står mitt emellan projektorn och filmduken.

Ett problem är att projektorn inte är tillförlitlig, alltför ofta klarar den inte av att transportera filmen över de tejpskarvar som finns i den. Då börjar filmen hacka och hoppa upp och ner på duken. Projektorn är gammal, säkert bortåt 40 år eller mer. Konstigt att den fungerar över huvud taget.