Jag förstår Larry Davids problem när han beskriver hur han försöker undvika att bli uppbokad, hur en enda uppbokning kan spoliera hans tid för månader. Han har givetvis ett behov av avskildhet för att kunna ägna sig åt sitt skapande. Mitt eget behov av avskildhet för skapande kan jag givetvis inte direkt jämföra med Larry Davids; vi är verksamma på helt skilda nivåer, men det finns behovsmässiga likheter.
Jag har just nu tre vänliga inbjudningar där det förväntas av mig att tacka ja till att närvara: en nästa vecka, en någon gång i sommar, en i augusti. Jag är säker på att alla tre tillfällena kommer att innebära trevlig social samvaro med vänner, släkt, familj och nya bekantskaper. Jag lider inte av någon sorts social fobi, tvärtom, jag har oftast inga svårigheter att umgås med människor. Ändå innebär invitationerna problem för mig.
I flera år har jag försökt skapa en längre sammanhängande tid där jag inte har några som helst sociala förpliktelser. För kortare perioder har jag lyckats förverkliga vad jag kallar ”social time-out”, men efter en tid av önskad avskildhet dras jag åter in i det mänskliga ekorrhjulet av umgängesliv. Till viss del har jag mig själv att skylla, eftersom den avskilda ensamheten kan vara nog så tung att hantera. Jag kan knappast förvänta mig att allt umgänge ska ske på mina villkor. Som en inre röst kan jag höra: ”Jaha, nu passar det att vilja umgås med oss, men när vi bjuder in, då passar det inte!”
Såvitt jag förstår består mitt sociala problem av ett par komponenter. En är min dåliga ekonomi. Det kostar pengar att umgås med dem som har en god ekonomi. Resor kostar pengar, ibland kostar uppehälle på annan ort pengar, födelsedagspresenter kostar pengar, att ”bjuda tillbaka” kostar pengar, och så vidare. När jag har betalat mina räkningar och maten finns det sällan några pengar över till annat. Det händer dock att det finns pengar kvar till annat när det nödvändigaste är betalt. De slantarna vill jag inte i första hand spendera på socialt umgänge, mina egna behov kommer i första hand. Det kan låta egoistiskt, men det handlar om mina behov av att någon gång kunna köpa ett klädesplagg, ett par skor, låta reparera ett par byxor eller någon trasig pryl, kunna betala ett läkar- eller/och ett tandläkarbesök, köpa medicin, färger till skrivaren … Det finns massor av utgifter som har prioritet framför det kostsamma umgängeslivet.
En annan komponent som har betydelse för mitt behov av avskildhet är vad jag benämner som mitt ”projekt”. Det består till största delen av mitt behov av ordning, den kanske enda uppgiften som återstår i mitt liv. En mycket nära vän brukade säga att han inte kunde dö förrän han fått ordning på sina papper. Han dog innan han hunnit fullfölja sin avsikt. Så kommer det att bli även för mig.
Utan att fördjupa mig i alltför många detaljer beträffande ”projektet”, kan jag beskriva det som ett arbete med vad jag samlat ihop av texter, ljud och bilder under den tid jag levt. Det handlar om vad jag och några andra personer skrivit, vad jag och några andra fotograferat och filmat, och de olika ljudinspelningar jag gjort. Naturligtvis är allt detta inget som har någon större betydelse för någon annan än mig själv, lika lite som min blogg betyder något särskilt för någon annan än mig själv.
