måndag 5 december 2016

Privatekonomi

Ännu en månad har gått, och jag har ännu en gång lyckats betala alla räkningar. När det var åtgärdat återstod 7,70 kronor på bankkontot. Det kommer att bli lite besvärligt med maten längre fram i månaden. Ändå finns det fördelar med att vara pank: man ges chansen att minska sin övervikt och det finns inga pengar till cigarettinköp.

När jag läser i gamla anteckningsböcker kan jag se hur jag antecknat vilka jag lånat pengar av, och till vilka jag lånat ut pengar. Det känns bra att veta att alla lån återbetalats (utom de jag ännu betalar på), och att nästan alla återbetalat till mig. Jag är lite stolt över att ha lyckats undvika betalningsanmärkningar ända sedan 1968, då jag var arbetslös och inte kunde komma in med avbetalningen på en säng jag köpt. Min budget har fungerat nästan tillfredsställande, om man med budget menar att ha koll på inkomster och utgifter. Dock har jag de senaste tre åren varit tvungen att utnyttja hela min bankkredit varje månad. Det betyder att när pensionspengarna anländer till mitt bankkonto, så går de direkt till banken som betalning för den använda krediten. Dessutom kostar krediten närmare 1200 kronor per år i avgift och ränta.

Jag tänkte att det skulle vara bra om jag inte behövde använda krediten, och om jag kunde få mina skulder samlade på ett ställe. Därför har jag gjort flera försök att låna pengar från olika banker och kreditinstitut. De flesta har svarat nej direkt, ett par erbjöd  lån till ganska hög ränta. Ikano bank beviljade mig ett hyfsat lån, de skrev att jag bara behövde underteckna det översända låneavtalet, så skulle pengarna finnas på mitt konto inom tre dagar. Vid genomläsningen av avtalet upptäckte jag ett par felaktiga uppgifter som det förmedlande företaget (MyLoan) mellan mig och banken skrivit in. Det allvarligaste var att man uppgivit att min hyra var 1500 kronor mindre i månaden än den i verkligheten var. Jag förde in mina rättelser i avtalet, eftersom jag inte ville underteckna något som inte stämde med verkligheten, och postade det. Sedan hörde jag ingenting från banken, inga pengar kom till mitt konto ”inom tre dagar”. Efter två veckor kom beskedet att mitt lån inte var beviljat, utan någon motivering.

Av en person som arbetar i lånebranschen fick jag för en tid sedan veta, att många banker inte beviljar lån utan säkerhet till personer som fyllt 71 år. En del har satt gränsen redan vid 69. De kräver att det åtminstone finns en medsökande som kan garantera att pengarna kommer tillbaka till banken, om den egentliga låntagaren skulle avlida eller av annan anledning inte kan genomföra återbetalningarna.

En person som kände till min ansträngda ekonomi skrev: ”Du har gjort dina val”, och menade att min situation var en följd av de val jag gjort. Ett påstående som rymde en del sanning, men som samtidigt var ogenomtänkt och förenklande, eftersom mycket få val görs i ett socialt vakuum, oberoende av yttre omständigheter. Personen ifråga visste i själva verket ganska lite om mitt liv, eftersom hen aldrig varit särskilt intresserad av det, och sällan ställt några frågor om det. 

Jag blir snart 77 år och kan inte erbjuda banker eller andra långivare någon ekonomisk säkerhet, så för mig är det kört på lånemarknaden. När tänder och andra kroppsdelar börjar gå sönder, kommer det inte att finnas några ekonomiska resurser för att laga det trasiga. Detsamma gäller för annan materia som på grund av tidens tand krackelerar. Jag biter ihop, men inte för hårt med tanke på tandstatusen. Nu skriver jag på ännu en bok som aldrig kommer att bli publicerad, arbetsnamnet är naturligtvis ”Allting går sönder”.

lördag 3 december 2016

Slutet nalkas

Ju mer jag tar del av situationen i världen, desto mer vill jag dra mig tillbaka, stoppa huvudet i sanden, ägna mig åt mitt skrivande och placera färg på olika underlag, avsluta flertalet prenumerationer och stänga Facebook-kontot för alltid. Samtidigt är jag oftast uttråkad av mitt repetitiva skrivande; ändå är det nästan det enda som återstår för mig. Jag ser inte längre framåt, det förflutna är nästan mer verkligt än nuet. Men världen finns där, den tränger sig på även om jag försöker hålla den på avstånd. Alltför mycket av min tid tillbringar jag vid datorn. Det påverkar min fysiska hälsa negativt. Jag har nästan helt slutat se på TV, dock lyssnar jag mycket på radion, mest P1. Men Sveriges Radio har alltmer blivit ett språkrör för feministerna. Jag är inte emot jämställdhet mellan könen, tvärtom, men när majoriteten av rösterna i SR är kvinnliga, då är jämställdheten rubbad. Det så kallade patriarkatet är på väg att förvandlas till ett matriarkat. Jag vill varken det ena eller det andra. 

Döden kommer allt närmare. Jag tänker inte gå den händelsen i förväg, men min längtan efter ett slut växer sig allt starkare.

torsdag 18 augusti 2016

Gatestone Institute, EU, Polen och muslimsk invandring

Jag har läst många artiklar skrivna av människor med anknytning till Gatestone Institute. Ofta har jag fått intrycket att de på ett sakligt sätt skildrar en del av en oroande verklighet. Samtidigt vet jag att om man begränsar sin läsning till att omfatta endast en uppfattning, så hamnar man lätt i ett begränsat område där man riskerar att låsas fast i en ensidig tankeverksamhet. Risken är att man blir blind för andra uppfattningar och åsikter. Om man å andra sidan tar del av åsikter som motsäger den uppfattning man redan har, så hamnar man lätt i ett limbo-läge där all kunskap relativiserats till den grad att någon sann uppfattning om verkligheten inte längre är möjlig. Eller rättare: sanningen är att olika verkligheter existerar. Hur hanterar man den sanningen? Måste man välja sida? Går det att förena ytterligheter?

Det är uppenbart att man på Gatestone Institute ser islam som ett hot mot västerländska demokratiska värderingar. För mig är det svårt att inte dela den uppfattningen. Betyder det att jag låtit mig hjärntvättas av islamofober? Finns det sidor hos islam som skulle vara bra för vår kultur? Vilka sidor skulle det i så fall vara?

Jag har tillbringat några timmar med att titta på YouTube-videor från demonstrationer i Polen, ett katolskt land där en stor del av befolkningen starkt motsätter sig muslimsk invandring. Detsamma gäller uppenbarligen för Ungern, även om jag inte känner till hur det förhåller sig med den religiösa uppfattningen där. Samtidigt fördöms de länderna av EU, som officiellt menar att man av humanistiska skäl inte får motsätta sig invandring av muslimska flyktingar. Finns det även en annan agenda hos EU än den officiellt humanistiska?

Invandringskritiska hänvisar bland annat till undersökningar som hävdar att demografin i Europa är på väg att förändras, hur födelsetalen talar till förmån för de invandrade muslimerna. Finns det någon statistik i Sverige som bekräftar det? Är det över huvud taget tillåtet att sammanställa en sådan statistik i vårt land? Skulle inte det betraktas som rasistiskt och islamofobiskt?

Demonstrationer som de i Polen skrämmer mig. Där finns en fanatisk, kristen-katolsk och nationalistisk rörelse som ser ett stort hot i den muslimska invandringen till Europa. Demonstrationer liknande de i Polen riskerar antagligen att tillta i hela Europa om inte EU tänker sig för. Nationalismen kommer med säkerhet fortsätta växa om man påtvingar Europas länder att öppna gränserna för den muslimska invandringen. De muslimer som redan finns i Europa riskerar att utsättas för fruktansvärda aggressioner. Har vi ingenting lärt av nazismens ohyggligheter? Vill vi uppleva ännu ett holocaust, denna gång främst riktat mot muslimer? Inom EU måste man inse sitt ansvar och vilka risker man tar om man ignorerar och provocerar en stor del av befolkningens vilja.

Ett inbördeskrig i Europa vore en katastrof. Om så sker kommer det att utkämpas mellan många olika grupper. Det kommer bli svårt att veta vem som är vän och vem som är fiende. Om detta ohyggliga sker kommer huvudkampen antagligen att stå mellan religiösa nationalister och muslimska invandrare.


Länk till artikel från Gatestone Institute: https://sv.gatestoneinstitute.org/8708/islam-erovring-europa

Länk till video som visar en av många demonstrationer i Polen: https://www.youtube.com/watch?v=Hakb6S0IpgY

 

Minne

En varm augustinatt sov jag utomhus på bryggan vid vattnet, på en tältsäng, nedkrupen i sovsäcken med ögonen öppna mot den stjärnrika rymden. Då och då meteoriter tecknande ljusa streck i den mörka atmosfären. Stilla vågskvalp förstärkt av båthusets akustik. I gryningen såg, förstod och kände jag för första gången att månen var ett klot, ljust gråblått, belyst av den ännu inte synliga solen under horisonten. Den ljuvliga tystnaden, ännu inte störd av tinnitusens ringande brus. Plötsligt, utan att jag märkt övergången, kören av surrande insekter vid solens ankomst.

söndag 5 juni 2016

Om politiska motsättningar och vänskapens skörhet

Ända sedan 1960-talet har jag periodvis umgåtts med många personer som befunnit sig på den politiska vänsterkanten. Inte så att jag medvetet sökt mig till dem av politiska skäl, det har snarare varit slump och tillfälligheter som gjort att våra vägar ibland sammanfallit. Gemensamma intressen och vänskap bortom de politiska åsikterna har fungerat som sammanbindande element.

Med åren och mognande insikter har jag alltmer medvetet fjärmat mig ifrån den politiska vänstern. Det definitiva uppvaknandet och avståndstagandet från vad jag uppfattar som den sjuka delen av vänstern, har till stor del sitt ursprung i insikten om hur mycket av antisemitism som ryms inom den vänsterpolitiska falangen. Deras ständiga påpekanden om att de inte är antisemiter eller judehatare, att de bara är motståndare till den israeliska politiken, att de är antizionister, kan sällan dölja hur illa de tycker om Israels judiska invånare. Jag har fått allt svårare att ha ett vänskapligt umgänge med personer som reflexmässigt och okunnigt avfärdar Israel som en ”aggressiv och kolonialistisk apartheidstat”.

Det händer ibland att jag kommer i kontakt med någon gammal vän som fortfarande omhuldar sina medvetna eller omedvetna antisemitiska åsikter. Jag har inget emot att så sakligt som möjligt resonera om konflikten Israel–Palestina, judar kontra araber, gärna från en så neutral vinkel som möjligt, men tyvärr brukar sådana försök störas av att en viss ömsesidig aggressivitet gör sig påmind. Då kan det vara frestande att ”för gammal vänskaps skull” sopa motsättningarna under mattan. Men gammal vänskap kan vara svår att bevara när viljan till förståelse för motståndarsidan sviktar. Min egen förståelse för många palestiniers erfarenheter och inställningar, grundar sig till stor del på läsning av den mycket omfattande sajten Palestine remembered. Jag har ännu inte mött någon gammal vänstervän som varit medveten om den sajtens existens. Ofta vet de inte ens vad ordet "nakba" betyder ...

––––

Till en vän som tagit ensidig ställning för palestinierna och emot Israel:

Du säger att du är kritisk mot den israeliska politiken. Det skulle vara intressant att få ta del av din inställning och höra vilka realistiska förslag till en alternativ politik du har. Kanske ansluter du dig till de gängse populistiska uppmaningarna: ”Riv muren, lämna bosättningarna och avsluta det militära styret på Västbanken, upphör med blockaden av Gaza, låt de palestinska flyktingarna återvända till sitt land, återgå till 1967 års gränser!” Om så är fallet saknar du dessvärre verklighetsinsikt. Eller ännu värre, du bryr dig inte om det arabiska hotet mot judarna; du talar enbart om ”de av israelerna förtryckta palestiniernas brist på rättigheter”.

Majoriteten av det judiska folket vet mer om de faktiska förhållandena i Israel och de omgivande länderna, än vad du, den svenska regeringen och FN gör. Den majoriteten är väl medveten om det reella hot mot Israels existens som föreligger. De vet att utan ett starkt militärt försvar skulle Israel upphöra att finnas till. Av självbevarelsedrift har judarna inte råd att experimentera med de orealistiska förslag till så kallad fredlig samexistens, som den antiisraeliska vänstern försöker pådyvla det judiska folket. De vet att varken Hamas, som bestämmer i Gaza, eller den palestinska myndigheten på Västbanken är intresserade av att få till stånd ett varaktigt fredsavtal med Israel, eftersom de över huvud taget inte erkänner Israel som en självständig stat. Detsamma gäller för Hisbollah i Libanon och Assads rämnande Syrien, det antisemitiska styret i Iran, IS, al-Quaida och många andra länder och grupperingar som är fientligt inställda till Israel. De vill samtliga se ett utplånande av Israel, i extrema fall också ett fysiskt utplånande av judarna. De som förnekar att det förhåller sig så, är inte medvetna om vad som gäller i verkligheten. Därför är det svårt att föra ett rimligt resonemang med de ignoranterna. Eller så vet de mycket väl vad som gäller, och har inget emot att den judiska staten Israel upphör att existera.

Fredsskapande åtgärder? Javisst, men glöm inte bort verkligheten!

tisdag 24 maj 2016

Om mitt skrivande

Ibland funderar jag på hur mitt skrivande började. Första gången jag tänkte tanken att jag ville bli författare, var jag i 17-årsåldern. Då var jag påverkad av författaren Gustav Sandgrens romaner och diktsamlingar. Det började mad hans roman ”David blir människa”, en bok som kom ut 1943, mitt under brinnande världskrig. Jag upptäckte boken i ett antikvariats skyltfönster på Humlegårdsgatan i Stockholm. Det som fixerade min blick vid bokomslaget var ordet ”människa” i titeln. Av någon orsak var det ett ord som var viktigt för mig vid den tiden i december 1957.



Senare läsning av olika författares verk påverkade mig också i skrivandets riktning. Pär Lagerkvist, Albert Camus, Fjodor Dostojevskij, Henry Miller, Herman Hesse, Ernest Hemingway, Alberto Moravia, Christiane Rochefort, Leopold von Sacher-Masoch och John Steinbeck var några av dem som fungerade stimulerande för mig.

Under tiden jag bodde hos min far och hans nya familj i Stockholm, skrev jag långa brev till min mor och några vänner. Jag försökte även skriva rimmade dikter, vilket oftast inte gick så bra.

Min mor var av stor betydelse för mitt skrivande. Hon var själv en skrivande person som uppmuntrade mig att ta till pennan. Jag  var i 19-årsåldern när hon gav mig ett skrivhäfte i julklapp och föreslog att jag skulle skriva om sådant jag upplevde och om mina tankar. På paketet hade hon skrivit något som löd ungefär: "Kanske en dikt/kanske en bikt/ändå någon sorts plikt." Vid ungefär samma tid köpte jag min första gitarr hos min före detta arbetsgivare Gustafsons musikhandel i Karlstad.

Några år senare, när jag flyttat tillbaka till min mor och mina syskon i Karlstad, hörde jag för första gången Cornelis Vreeswijk i radion. Det var den första låten på hans första LP, ”Ballad på en soptipp”. Jag inhandlade omedelbart skivan, lärde mig alla texterna och gitarrackorden, och blev förmodligen en av de första utanför Stockholm som tog till sig Cornelis låtar. Då hade jag hunnit bli 24 år. Det var i samband med det som jag började skriva vistexter och göra små melodier.




Vid något tillfälle, jag minns inte säkert när det inträffade, fick jag veta att min mor läst mina dagboksanteckningar med motiveringen att hon ville veta vad jag ”höll på med”. Det fick mig att riva sönder min dagbok. Därför finns inte anteckningarna från min 20-årsålder kvar. Senare återupptog jag mitt dagboksskrivande, dock i annan och mer förkortad form. Den äldsta anteckningen härrör från den 17 januari 1962 då jag var 21 år: ”Jonas sparkade första gången”. En annan mans barn i min älskade ...


Efter att under några år ha växlat mitt boende mellan Karlstad och Stockholm, blev huvudstaden till slut det definitiva. Då hade jag hunnit bli 25 år. En dag kom en bok från min mor med posten:


På ett av bokens försättsblad hade hon skrivit:

 

Jag fortsatte att skriva kortfattade dagboksanteckningar fram till 1967. Från det året finns inga dagboksanteckningar. Ändå var det ett viktigt år i mitt liv. Då gifte vi oss, då blev jag lämnad, då föddes vårt barn. Efter det började jag på allvar fundera på att skriva en roman. Året därpå började jag skriva den. Det arbetet pågår fortfarande efter 48 års skrivande ...


måndag 25 april 2016

Jag vet inte vad det är som gör att jag gråter i dag. Någon sorts lagrad och återhållen sorg, kanske.

tisdag 12 april 2016

Sveriges feministiska radio

Jag lyssnade på en föreställning av Radioteatern, som började utan att man annonserat namnet på författaren eller de medverkande. Efter en stunds lyssnande slog mig tanken att det var en kvinna som skrivit pjäsen. Varför tänkte jag så? Helt enkelt för att det var en elak skildring av en av pjäsens två huvudpersoner, en man. Så typiskt för det feministiska Sveriges Radio, tänkte jag och stängde av radion, gick till datorn och sökte info om pjäsen. Visst var det en kvinnlig författare, Charlotte Perkins Gilman. ”En klarsynt vidräkning med kvävande könsroller och välmenande patriarkalt förtryck” läste jag på SR:s hemsida. Två kvinnor hade översatt pjäsen, en kvinna hade dramatiserat den. Efteråt gör man reklam för Radioteaterns nästa föreställning: ”I den bästa av tjejvärldar”. Man anser att ”det är hög tid att vi uppvärderar feminiteten”. Det har man gjort på SR större delen av det här århundradet. Jag gissar att det numera är mest kvinnor som lyssnar på Sveriges Radio. Vi är fortfarande några män som gör det – ett tag till.