Om islam i Sverige

Jag har kopierat och lagt ut en intressant text som jag fann på Facebook. Den är skriven av Charlie Weimers, en före detta kristdemokrat som nu bytt parti och blivit Sverigedemokrat. Med risk att bli anklagad för islamofobi, rasism och främlingsfientlighet återger jag den här.

Sedan 2015 är min åsikt att Sverige bör iaktta en mycket restriktiv politik beträffande den muslimska invandringen. Det betyder inte att jag kommer att rösta på Sverigedemokraterna i det kommande valet. Jag är medveten om att det finns positiva sidor i den muslimska religionen, precis som i alla religioner, men jag vill inte att den ska fortsätta att växa i Sverige. Tanken att den i framtiden skulle kunna bli en viktig politisk kraft i landet känns obehaglig. Den text jag länkar till beskriver en del av min oro inför det växande islam i Sverige och Europa. Det finns delar i Weimers text där jag har en annan eller ingen uppfattning alls, men där den berör en förmodad och förändrande demografisk utveckling av landets befolkning har jag inga avsevärda invändningar.

Här följer Weimers text:

"Vilket Sverige kommer vi att leva i år 2050? I vilket samhälle, i vilken civilisation?

Frågan är inte retorisk. Den är högst verklig och handlar om hur vi kommer att se på varandra och på staten, och om våra döttrars fria rörlighet i det offentliga rummet. Den ger oss anledning att begrunda huruvida den växande antisemitismen till slut kommer att driva Sveriges judar att ta sin tillflykt i Israel och vilket inflytande islamismen kommer att ha i våra beslutande församlingar.

Låt mig ge ett exempel: Jag är bosatt i Bryssel där två kommunfullmäktigeförsamlingar, Anderlecht och Molenbeek, i senaste kommunvalet 2012 fick varsin ledamot från det islamistiska partiet Islam. Deras program innehöll då halalskolmåltider, islamiska helgdagar, samt rätten för flickor att bära huvudduk i skolan. I oktober stundar nya kommunval och partiet Islam ställer nu upp i 14 av Bryssels kommuner, samt i andra städer. Denna gång vill de bland annat ha separata offentliga transporter för kvinnor och män. Efter valet 2012 uttalade sig partiets ordförande i media om att islamiseringen av Belgien nu är i gång, det kan ta flera decennier, kanske ett sekel, men hans slutsats var klar: Belgien kommer att bli ett shariastyrt land.

Vi vill helst inte tänka på hur många utanförskapsområden som kommer att finnas i Sverige om 32 år och hur stöket och kriminaliteten kommer att kringskära vanliga människors liv. Många av oss vill nog undvika att tänka på vad som händer med vårt öppna samhälle om en stor del av befolkningen följer en extrem religiös inriktning, salafismen, som dels förkastar demokratin och dels utgör en god jordmån för jihadism.

Men framtiden kommer att hinna ikapp oss. Detta blev vi påminda om tidigare i år av det ansedda analysföretaget Pew Research, vars prognos är att Sverige med bibehållen invandringsvolym kommer att ha den största andelen muslimer i Europa - omkring 20 procent år 2050. Men med tanke på att länder med stora invandrarbefolkningar utgör magneter för migranter som söker sig dit de egna landsmännen redan finns så är det inte osannolikt att Pews högre nivå – 30 procent – slår in.

Skälet till att detta oroar mig på djupet är den radikalisering av islam som just nu pågår, finansierad och understödd av djupt odemokratiska stater såsom Saudiarabien, Qatar och Turkiet. Det är en rörelse med stort självförtroende som är van att ta för sig. De finansierar en hög andel av svenska moskéer och de uppmuntrar sina följare att undvika ”försvenskning”. Moralpoliser i förorterna, antisemitiska utfall av radikala imamer, krav på särrättigheter och uttalat stöd för sharia i Sverige, öppet förakt gentemot obeslöjade kvinnor, trakasserier av ”otrogna” i allmänhet och kristna konvertiter i synnerhet utgör några av de konkreta följder som denna islamiska extremism fått i Sverige. Konsekvenserna av detta är en djup förändring av vår samhällsväv, det som håller oss samman som samhälle och garanterar att varje medborgares intressen värnas och att vår jämbördiga värdighet respekteras, oavsett om man är man eller kvinna. Den kultur som präglat vårt samhälle vilar på ett kristet kulturarv som idag är hotat, framförallt i de regioner i Mellanöstern där kristna minoriteter förföljs. Den logik som ligger bakom den situation som dessa minoriteter befinner sig i håller nu på att sprida sig i Sverige.

Den första och viktigaste åtgärden för att bromsa denna utveckling är att stoppa migrationen, arbetskraftsinvandring undantaget, till Sverige. Den prisbelönte Oxford-ekonomen Paul Collier beskriver i sin bok ”Exodus: How Migration is Changing our World” att drivkrafterna för migration till Sverige och Europa kommer att vara fortsatt överväldigande långt bortom vår livstid. Han pekar vidare på att varje land har en gräns för när migrationen går från att vara produktiv till att bli destruktiv, och att en stor invandring försämrar förutsättningarna för anpassning när nya medborgares interaktion med majoritetsbefolkningen minskar. Den segregation som blir följden leder inte bara till sociala problem, utan skapar också en dragningskraft för nya migranter som ser en möjlighet att bosätta sig bland människor som är lika dem själva. Colliers analys ger med andra ord en klar bild över läget: Sverige kommer med sin välfärdsstat och stora utländska diasporor att vara det kanske mest intressanta bosättningslandet i världen för migranter.

Den som önskar ett Sverige där vi alla känner oss som en del av en och samma gemenskap måste ta detta på allvar. Det har länge varit min förhoppning att Kristdemokraterna skulle göra det. Men partiet går istället till val på ökad anhöriginvandring och återinförande av lagen om ”synnerligen och särskilt ömmande omständigheter” för beviljande av uppehållstillstånd. Detta väljer partiet att göra trots att Migrationsverket bedömer att 350 000 personer kommer att invandra till Sverige de kommande fyra åren. Medan partiet lägger bra förslag om att exempelvis förbjuda utländsk finansiering av moskéer och förhindra islamiska böneutrop med högtalare, så driver man en politik som med nödvändighet kommer att öka de problem partiet försöker bekämpa. Det går inte ihop.

Moderaterna har rört sig i rätt riktning under de senaste åren, men det faktum att partiet alltjämt föredrar att förhandla migrationspolitik med Centerpartiet, Liberalerna och Socialdemokraterna samtidigt som man vägrar att ens samtala med Sverigedemokraterna visar med all önskvärd tydlighet att partiet verkligen inte betraktar migrationen som en ödesfråga. Om Moderaterna hade gjort det så hade de aldrig prioriterat det politiska spelet framför politiska lösningar.

Den andra åtgärden måste vara en uppgörelse med 40 år av multikulturalism och den flathet inför islamism som den inneburit. Principen, etablerad 1975 av riksdagen, om att människor själva ska bestämma om de vill integreras i Sverige måste officiellt överges av nästa regering. Istället krävs en politik för anpassning till svensk kultur och dess yttrandefrihet, nolltolerans mot hedersvåld, jämlika medborgare, rätt att byta eller avstå religion, obefintlig klanmakt och frihet att gifta sig eller ej, samt välja make eller maka.

Årets val handlar om samhällskontraktet. Men det handlar inte bara om dagens bristande leverans av utbildning, brottsbekämpning eller vård. Det handlar om att vårda vad vi har ärvt och om det samhällsbygge som finns framför oss. Konservatismens fader Edmund Burke sammanfattar detta väl: ”Samhället är ett kontrakt. Det är ett partnerskap inte bara mellan de som lever idag, utan mellan de levande, de döda och de ännu ofödda.”.
Migrationen är inte bara valets fråga. Det är vår tids stora ödesfråga, en civilisationsfråga.

När jag 2050 ser mina barn och ännu ofödda barnbarn i ögonen vill jag rakryggad kunna svara att jag gjorde allt som stod i min makt för att Sverige skulle fortsätta att vara ett av världens bästa länder att bo och leva i. Ett land som lyckades återupprätta samhällskontraktet.

Därför lämnar jag idag Kristdemokraterna och ansöker om medlemskap i Sverigedemokraterna."

Mats Lidström och Börje Halén spelar Tjajkovskij

Det var i augusti 1979, Mats var sommarledig från Juilliard school i New York. Han var då i 20-årsåldern. Far var lycklig över att för några timmar få spela tillsammans med honom hemma på Kaptensgatan i Stockholm. Jag passade på att filma dem med en kamera som saknade ljudinspelning. Först spelade jag in dem med en kassettbandspelare, sedan fick de spela playback till det inspelade medan jag filmade dem. Så småningom lyckades jag skapa en precis synkronisering i projektorn. Numera fungerar den inte, så när jag digitaliserade filmen var jag tvungen att filma av den dåliga bilden i den gamla redigeringsapparaten. Därmed försvann också all synkronisering av bild och ljud. Far och Mats hade planer på att spela ihop sig för en konsert på Waldemarsudde. De var ute på stan och inhandlade noter för det ändamålet. Till Fars besvikelse blev den konserten aldrig av. Mats karriär gick i en annan riktning. På hans HEMSIDA kan man läsa mer om den. På YOUTUBE och SPOTIFY finns det många inspelningar med honom.

En dröm

Drömmen var i färg. Framför mig gick fyra skolflickor, de verkade vara i 13–14-årsåldern. Bredvid eller bakom mig fanns Jasmine. Vi var på väg mot en busshållplats. Flickorna trodde tydligen att bussen var nära, så de började småspringa för att inte missa den. När vi nådde hållplatsen hade bussen inte kommit. Flickorna och Jasmine satte sig på en bänk. Då såg jag henne för första gången i drömmen. Hon var ung, vacker och glad, som en minnesbild från tiden då vi var tillsammans. En man i 35-årsåldern dök upp, jag trodde att det var Jorge, fotografen som tog henne till Madrid. Han såg bra ut, men liknade inte den Jorge som jag sett under några minuter på gatan utanför porten för många år sedan. Jasmine gjorde plats bredvid sig för honom, så att han kom att sitta mellan henne och mig. Det var där i drömmen som jag förstod att vi var utomlands. Jasmine sa att jag såg rädd ut. Bussen kom. Flickorna, Jasmine och Jorge steg ombord före mig. Jag hade ingen bussbiljett och inga pengar, visste inte hur jag skulle förhålla mig. När jag gick förbi busschauffören hände inget, jag fick passera. Sedan befann vi oss i något rum som inte var bussen. Jag satt bredvid mannen som jag trodde var Jorge. Jasmine sa att han ägde hotellet där jag skulle bo. Jag kände förvåning och besvikelse, eftersom jag trott att jag skulle bo hos Jasmine. Mannen var alltså inte Jorge. Medan jag skrev om drömmen dök en bild upp i mitt medvetande; ett hus i stadsmiljö, en park med lummiga träd. Jag tolkade den som en bild från tiden då Jasmine bodde utomlands, då jag försökte göra mig en föreställning om hur det såg ut där hon bodde. Jag frågade mannen som inte var Jorge om han talade engelska. Han log lite generat och sa ”en peu”. Han var solbränd och håret färgat ljust. I bakgrunden fanns ett par av skolflickornas nyfikna ansikten. Där slutade drömmen. Det var dags för mig att stiga upp ur sängen, klä på mig och hämta gårdagens tvätt som hängde i tvättstugans torkrum.

Dags att bränna texter?

Jag tror att det var någon gång under vintern 1967–1968 som jag började skriva på allvar, med avsikten att det skulle resultera i en roman. Jag hade skrivit en del innan dess, mest dikter och vistexter. Ett problem var att jag inte visste vad jag ville skriva. Ett annat problem var den smärtsamma insikten att jag skrev förfärligt dåligt. Jag hamnade i någon sorts nollställning där jag kände mig tvingad att plocka fram mina gamla grammatikböcker från olika skolor.

Några månader tidigare hade jag blivit lämnad av den tjej jag älskade, åtminstone trodde jag att jag älskade henne. Egentligen var det den kärlekshistorien jag ville berätta, men det blev inte så mycket av det. Det var alltför privat och gjorde för ont.

Vid den tiden delade jag lägenhet med två vänner på Södermalm i Stockholm. Vi hyrde en fyrarummare i ett rivningshus. Jag vill minnas att hyran var 365 kronor i månaden. Jag var arbetslös och pank ganska ofta, och ganska hungrig emellanåt. En gång stal jag ett paket påläggskorv i en Sabisaffär på Götgatan, blev upptäckt av en kvinnlig butikskontrollant som blev så nervös att hon nästan inte kunde skriva rapporten. Korvpaketet kostade 1,68 kronor; böterna för mitt kriminella beteende uppgick till 60 kronor. Polisförhöret skedde per telefon.

Till slut tog jag mod till mig, bet huvudet av skammen och besökte ett socialkontor på Hornsgatan. Det var första gången i mitt liv som jag gjorde det, men inte den sista. Där beskrev jag min situation för en vänlig socialassistent, som sa att jag var i min fulla rätt att söka socialbidrag. En tid senare fann jag på ett antikvariat en diktsamling skriven av henne. Den finns fortfarande i min bokhylla. Hon beviljade mig en liten summa pengar, jag minns inte storleken. Med slantar på fickan gick jag raka vägen till en restaurang som låg i hörnet Hornbruksgatan och Borgargatan. Där blev det en starköl med pyttipanna. Det smakade ljuvligt!

Det har gått ungefär 50 år sedan dess. Under de åren har jag aldrig upphört att skriva för mer än kortare perioder. Någon roman att lämna in till något förlag har det aldrig blivit. Men många tusen sidor har det blivit.

För en tid sedan plockade jag fram en pärm där de tidigaste texterna från den tiden finns samlade. Nu läser jag i den. Jag har länge funderat på att börja bränna vad jag skrivit. Det finns en plats högst uppe på Ormberget där jag kanske kan elda vid tjänlig väderlek. Men först vill jag titta lite på vad det är jag har åstadkommit under de här 50 åren av skrivande. Kanske finns det något som är värt att spara …

Freds vals

Det var en tidig morgon den 23:e maj 1973. Jag hade kommit hem efter ett nattpass på jobbet. Promenaden från Klara till Gamla stan hade varit ovanligt underbar. Klockan fem på morgonen var det nästan tyst i stan, biltrafiken hade inte kommit i gång, luften kändes frisk att andas och måsarna var nästan de enda som hördes. En lång stund hade jag stått lutad mot räcket på Riksbron och tittat på Strömmens virvlande vatten innan jag fortsatte min långsamma promenad hemåt. Väl hemkommen öppnade jag fönstret ut mot gränden och drog in doften från Saltsjön. Eftersom jag inte var trött satte jag mig vid skrivmaskinen. Då hördes musik från gränden. Jag tittade ut och förstod att tonerna kom från Freds orgel genom hans öppna fönster. Han bodde en trappa ner i samma hus som jag. Nu spelade han en vals på sin Hammond B3:a. Det lät härligt. När valsen var slut gick jag ner och knackade på hans dörr. Så här många år efteråt kan jag naturligtvis inte komma ihåg vårt samtal, men det står mig fritt att fabulera omkring hur orden kan tänkas ha fallit:

– Tjena, vilken skön låt du lirade.
– Va’ kul att du gillade den. Den är nyskriven. Jag har spelat upp den för Lill Lindfors, hon vill sjunga in den. Men det finns ingen text. Jag har bett Bernt Staf att skriva en, men han har inte tid. Men du skriver ju, kan inte du skriva något?
– Jag kan ju försöka. Men då behöver jag ha tillgång till melodin.
– Har du någon bandspelare?
– Nej, men jag kan nog låna farsans.
– Bra! Du kan väl hänga med till Södertälje i kväll, vi ska spela på en pub där.
– Okej, då kontaktar jag farsan, så hör jag av mig senare.

Jag vill minnas att Freds orgel vägde 150 kilo. Många gånger hade jag varit med och burit den när Fred spelat med sina polare på olika klubbar, mest i Gamla stan. Det var Magnus Ladulås på Österlånggatan, Kurbitz vid Trångsund, Gretas i Skeppar Karls gränd, en svartklubb i en av gränderna mellan Skeppsbron och Österlånggatan, Bullerbyn på Kungsbron och några till. Nu bar det av till puben Sherlock Holmes i Södertälje. Fred och hans två medmusikanter kallade sin trio för Kvartetten som sprängde. Jag frågade Fred varför dom kallade sig kvartett när dom var en trio. ”Jag basar med fötterna”, svarade Fred. Finn spelade gitarr och flöjt, Rune lirade trummor.

Spelningen i puben gick fint. Grabbarna var individuellt duktiga musiker och mycket samspelta. 1973 spelade dom in LP-n ”Kattvals”. Den finns tillgänglig på Spotify och YouTube. Finn gjorde så småningom en egen LP (”Finn”) innan han gav sig ut på turné med ABBA i Australien. Rune hade redan lirat med många av de stora jazzkanonerna. Senare satte han ihop ett storband som blev smått legendariskt.

Jag spelade in en del av deras gig i puben med farsans primitiva kassettbandspelare. Efteråt gjorde jag två tagningar av valsen som ännu inte hade någon titel. Kassettbandet finns kvar. Nu är valsen digitaliserad, jag har givit den namnet ”Freds vals”. Min text blev aldrig färdig, Lill sjöng aldrig in låten, men jag minns att Fred använde en del av melodin på en skiva tillsammans med Bernt Staf. Ur minnet plockar jag den inledning jag skrev:

”En vårmorgon gryr över Strömmen i Stockholm
och solen går upp över glittrande vatten
och dagen är ny
när jag går genom Gamla stan
på väg mot Stureplan …”

Längre än så kom jag inte, men här är i alla fall länken till den andra tagningen av ”Freds vals”:

https://soundcloud.com/user-796448848/freds-vals-med-fred-hellman-orgel-hammond-b3

Allt går sönder

Jag önskar att jag kunde reagera med en axelryckning inför det ofrånkomliga sönderfallet. Men det går inte, jag blir ledsen och arg över att allting förr eller senare går sönder.

Den gamla Revoxen från 70-talet fungerade i över 30 år. Jag köpte den begagnad av en kompis på 80-talet och använde den ett 20-tal år. När den slutade fungera kunde jag inte längre komma åt de inspelningar jag gjort med den. Inte heller de studioinspelningar jag gjorde under det förra århundradet är tillgängliga. Min avsikt var att digitalisera en del av det analoga och jobba vidare med det i datorn.

 

Smalfilmsprojektorn har slutat fungera igen. Förra gången den gick sönder blev den hjälpligt reparerad för dyra pengar. Jag behöver den för att kunna göra amatörmässiga digitaliseringar av gamla super8-filmer. Tyvärr är det i dag svårt att hitta en kunnig reparatör.

Den äldsta Macen, till höger i bild, fungerade hjälpligt efter en reparation för många år sedan. Den är mer än 13 år gammal, jag använde den som reservdator under en tid. Den större datorn har jag aldrig haft råd att reparera efter att den kraschade. Den rymmer många program köpta för dyra pengar. Dessutom många film- och musikinspelningar jag gjort, samt ett bildbibliotek med egna bilder och fotografier, över 20 000.

Skrivaren går inte att använda tillsammans med min nuvarande dator. Canon har inte tillverkat den nödvändiga drivrutin som krävs.

Arbetsnamnet kändes självklart:

Allt går sönder