Häromdagen stängdes alla sopluckorna i fastigheten där jag bor. Enligt uppgift skedde det av ekonomiska skäl. Fastighetsföretaget som äger huset tycker att det är för dyrt att renovera de gamla sopnedkasten som fungerat väl i omkring 38 år. I stället har man placerat två behållare på gården, en för matavfall och en för den sortens avfall som jag inte vet hur man betecknar. Nu sorterar jag i sex olika påsar: brännbart, matavfall, ?-avfall, metaller, glas och returglas.
Igår försvann varmvattnet i kranarna. För mig innebar det inget problem, värre för den som hade tvätt på gång i den kollektiva tvättstugan. Efter några timmar var varmvattnet tillbaka, om än avsevärt ljummare.
Sedan slocknade elen när jag satt vid datorn. En titt genom köksfönstret visade att det var mörkt även i lägenheterna på andra sidan gården. På den motsatta sidan, på andra sidan fjärden var det lika mörkt i fönstren. Någon halvtimme senare kom sms-et från Ellevio som meddelade att det var strömavbrott i området. På deras hemsida kunde jag se att avbrottet omfattade flera stadsdelar. Det tog några timmar innan man lokaliserat och lagat felet. Inga förnödenheter i frys och kyl gick till spillo.
Det var dags att utföra en del ärenden. Jag började med att hos SL:s biljettförsäljare ta reda på hur många resor jag hade kvar på mitt gröna SL-kort. Det förra kortet kunde jag själv skanna, med det gröna går det inte. Möjligen kan man själv avläsa det om man har registrerat sig hos SL via internet. Det förra kortet var också tydligt avläsbart när man skannade det inför en resa. Skanningen av det gröna kortet är betydligt besvärligare. Dels sitter avläsaren så lågt att det är besvärligt för gamla människor med dåliga ryggar att böja sig ner för att se om kortet är giltigt, om betalningen för resan skett och registrerats. Dessutom är avläsarens display oläsbar under vissa ljusförhållanden. Inte heller ges det någon bekräftande och hörbar signal från avläsaren. Några av dessa olägenheter kan medföra att man går ombord på till exempel tvärbanan i tron att man betalat resan efter vad man tror var en väl genomförd skanning. Risken finns att man hamnar i en SL-kontroll och får böta 1500 kronor för att man inte betalat för resan.
SL:s vänliga biljettförsäljare upplyste mig om att det fanns tre resor kvar på mitt gröna kort. Dessutom berättade han att tvärbanan inte gick eftersom det var strömavbrott. Jag insåg att det kanske kunde bli problem att ta sig hem med två tunga matkassar och en fylld ryggsäck. Jag fick kortet laddat för tio pensionärsresor och gick för att handla livsmedel.
I den första butiken placerade jag tomma aluminiumburkar och plastflaskor i pantmaskinen. Jag räknade till 17 enheter, fick betalt för 15, men det är möjligt att jag tänkte på annat under en del av processen. Kunde också konstatera att butiken sedan länge haft problem med äggförsäljningen. ”Salmonella” hade en butiksanställd upplyst mig om. Den här gången var det helt tomt på ägghyllan.
Jag fortsatte till nästa butik där jag plockade ihop en försvarlig mängd produkter. När kvinnan i kassan skannat alla varorna och jag skulle blippa betalningen, fick jag beskedet att jag måste skriva in min fyrsiffriga pinkod. Man blippar väl för att hoppa över kodskrivandet, eller? Nej, det är nya regler som gäller; var femte eller tionde gång man handlar (jag fick olika uppgifter av olika personer), eller om man handlar för en större summa, då ska man skriva in sin kod. Nå, inget större problem, jag skrev in koden. FEL KOD! Va? Hade jag missat något? Nytt försök, fel igen. Vågade inte försöka en tredje gång med risk att bli helt portad från mitt konto. Jag fick lämna varorna där de låg på bandet. Jag tror att min irritation var avläsbar.
Så, hur förhöll det sig egentligen med den kod jag skrivit in och som visat sig vara ogiltig? Jag anade att jag kanske skrivit in någon annan av alla de koder som vanligen ligger hyfsat välsorterade i min skalle. Den kod jag skrivit satt liksom i fingrarna och som en inövad rörelse i min hjärna. Men om jag skrivit in fel kod, vilken var då den rätta? Det kunde jag inte komma på. Men om jag gick till en bankomat och tog ut pengar och betalade med dem i butiken? Då skulle jag missa en del bonus eftersom jag inte betalade med kortet, men det kunde jag ta. Men om jag skrev in fel kod i bankomaten också, skulle den då behålla mitt kort av säkerhetsskäl? Jag avstod från den risken.
Nu gällde det att ta sig hem på annat sätt än med tvärbanan. Bussarna var inte beroende av elnätet, så hemresan fixades trots elavbrottet.
Kunde banken ge mig besked om mitt glömda lösenord till betalkortet? Jag ringde, fick lyssna mig igenom några minuters bank-info-reklam, välja i raddan av valalternativ, knappa in personnumret och vänta, vänta, vänta … Till slut en underbart vänlig och tålmodig kvinna som upplyste mig om att jag var tvungen att skaffa ett mobilt bank-ID för att kunna ta reda på vilket kodnummer jag har till betalkortet. Måste det vara ett mobilt bank-ID, undrade jag. Räcker det inte med det bank-ID på kort som finns i min dator?. Nej, det måste var ett mobilt bank-ID till mobiltelefonen. Här anade jag vilket snärjigt helvete som väntade …
Eftersom jag inte har någon fungerande wifi i lägenheten (eftersom jag inte fått routern att fungera), måste jag koppla mobiltelefonen till datorn för att komma ut på nätet med den (i varje fall är det vad jag har fått för mig). I samma ögonblick som jag ansluter mobilen till datorn, startas automatiskt programmen iTunes och Bilder i datorn. Det sker numera inte problemfritt, och under hela den tid det brukar ta att få ordning på kommunikationen mellan dator och mobil, ljuder en felsignal i telefonen. Parallellt med denna oönskade process ska jag kommunicera med och förstå vad den vänliga kvinnan på banken försöker få mig att fatta. Här någonstans upphör min förmåga att beskriva det sönderfall som sker i min hjärna, och vilken effekt denna upplösning har på mitt inte alltför stabila psyke. Den korta versionen är att föredra; jag ger upp, tackar för visad vänlighet och beundransvärt tålamod, ber att få återkomma när jag samlat ihop mig.
Sedan fortsätter jag ändå någon halvtimme på egen hand för att om möjligt få igång ett mobilt bank-ID. Det går inte. Jag kontaktar banken ännu en gång, samma långa vänteprocedur innan kontakt upprättas, ny ledsagarinna denna gång, lika vänlig men med något hastigare tempo i pedagogiken. Den här gången ger jag upp snabbare.
Nere på gården håller några män på att göra en skylift redo för att kunna komma upp och tryckspola balkongernas utsidor rena från alger. Själv måste jag granska självdeklarationen innan Skattemyndigheten bötfäller mig.
Det är vid dagar av det här slaget som jag önskar att jag fortfarande var rökare. Förr fanns det tröst och ibland en skärpande effekt hos cigaretterna. Nu finns ingenting – mer än ett samhälle som blir alltmer svårhanterligt för en gammal man.
Två dagar senare.
Efter mycket funderande och gymnastiserande av högerhandens knapptryckarfingrar, tror jag mig ha kommit på den korrekta koden. Jag testar den i en Willys-butik. Bom igen.
Någonstans i lägenheten bör det finnas en lapp där jag skrivit koden till bankkortet. Jag letar och letar igen. Nada.
Nytt samtal med banken, det tredje. Jag måste säga att jag beundrar tålamodet hos dessa kvinnor som inte ber mig dra direkt till krematoriet. Den här gången lyckas väglederskan efter mycket fram och tillbaka få mig att ladda ner bankens app. Appen till det mobila bank-ID:et finns i min mobil, men jag lyckas inte aktivera den. Digipasset för inloggning har jag inga problem med, det har jag använt i många år, men ändå kommer jag inte åt möjligheten att skaffa en ny kod till bankkortet. Jag får veta att det går att beställa tid för support på ett bankkontor, men det dröjer FEM dagar. Fan, jag behöver handla I DAG! Än en gång ger jag upp.
