tisdag 25 september 2012

Ship to Gaza igen.

Ännu ett Ship to Gaza-fartyg är på väg mot Gaza. Målet är som tidigare ett led i kampen för ett upphävande av Israels blockad av människorna i detta landområde.

Vad skulle ske om Israel plötsligt fann för gott att riva alla stängsel och barriärer och gav palestinierna full frihet att röra sig till lands och sjöss? Skulle Hamas och andra militanta organisationer upphöra med attackerna mot Israel? Skulle de palestinska självmordsbombarna (egentligen massmordsbombare) återuppta sin dödliga verksamhet inom Israles gränser? Vem tror att de skulle ge upp kampen för det land som en gång till större delen tillhörde dem, eller snarare deras förfäder?

Jag tror inte att den väpnade kampen skulle ta slut om Israel upphävde blockaden. Jag tror tvärtom att den skulle intensifieras, och ett inbördeskrig liknande det som utkämpades 1948 skulle åter kunna drabba människorna, inte bara israeler och palestinier utan också många människor i de omgivande länderna. Varför skulle Israel vilja ta den risken?

Jag förstår om en del av Gazas tillskyndare gärna ser att ett sådant scenario blir verklighet, eftersom de menar att judarna tillskansat sig landet på ett orättfärdigt sätt. Men säg mig vilket land på jorden som inte tillkommit genom krig och blodsutgjutelse? Vårt land Sverige är bara ett exempel på detta. Staten Israel utgör inget undantag i det sammanhanget.

Är ännu ett sargande krig i Israel/Palestina den enda förutsättningen för en förnyad fredsprocess? Jag vill inte tro det.

Jag ser Ship to Gaza-projektet som en påminnelse om att vi inte får glömma under vilka svåra omständigheter som större delen av den palestinska befolkningen lever. Dock tror jag inte på något omedelbart upphävande av den israeliska blockaden. Än en gång: Varför skulle Israel vilja riskera sin relativa säkerhet genom ett sådant handlande? Judarna har inte glömt vad de utsatts för under årtusenden.

måndag 17 september 2012

I Turkiet


Det har gått mer än 20 år sedan den där märkliga upplevelsen i Turkiet. Jag var där på en tvåveckors charterresa, bodde på ett litet pensionat i den lilla staden Side vid Medelhavet. På pensionatets tak fanns en terrass med bar, i baren jobbade en man vars namn jag inte minns. Han brukade spela turkisk populärmusik i en liten kassettspelare. Han kunde lite engelska, vi pratade en del. Det fanns en annan man där, en ganska dyster typ som alltid bar solglasögon, även på nätterna. Han sökte kontakt med mig, ställde många frågor som jag ibland fann vara lite underliga och närgångna. Vid ett senare tillfälle påstod bartendern att den dystre mannen arbetade för den turkiska säkerhetstjänsten. Hur det förhöll sig med den saken fick jag aldrig någon riktig vetskap om.

Det fanns en lång strand nära pensionatet. Jag följde den så långt jag kunde komma. Vid dess ände mötte jag en liten vänlig man, han presenterade sig som Necmi och bjöd in mig till sin mycket enkla lilla restaurang, den bestod av ett par bord med stolar. Hans engelska rymde inte många ord och min turkiska var lika med noll, men ändå som det brukar vara hittade vi vägar till en viss kommunikation. Necmi var muslim och i sluttningen bakom huset satt hans hustru tillsammans med några andra kvinnor. Henne fick jag aldrig prata med. Varje dag återvände jag till Necmi och hans servering, oftast var jag den enda gästen. Det uppstod en vänskap mellan Necmi och mig.

En dag föreslog jag att han skulle följa med till pensionatet och äta middag på terrassen tillsammans med mig. Då blev han märkbart nervös och sa att det inte gick för sig. Jag förstod inte varför men lyckades efter en stunds övertalning få honom att ändra sig. När han senare på kvällen kom till pensionatet var han uppklädd med kavaj och slips. Efter att vi suttit en stund vid ett bord i väntan på maten, dök den dystre mannen med solglasögonen upp. Han vände sig till Necmi och sa något på turkiska, och Necmi reste sig för att gå. Först förstod jag ingenting, men så begrep jag att den dystre sagt till Necmi att han inte fick vara på pensionatet. Jag sa till Necmi att vänta och bad den påstådde säkerhetsmannen om en förklaring. Jag minns inte vad han svarade, men jag minns att jag blev arg och sa till Necmi att strunta i vad den dystre sa. Bartendern kom till vår undsättning och efter en stund avlägsnade sig den störande figuren.

Senare på kvällen när vi avslutat vår måltid gjorde bartendern oss sällskap vid bordet. Efter en stund var han och Necmi inbegripna i ett samtal på turkiska. Jag blev sittande vid sidan om, tog fram papper och penna och började skriva lite om situationen. (Någonstans har jag de där anteckningarna.) Efter hand blev deras samtal allt intensivare, allt mer känslosamt. Plötsligt började de gråta, reste sig upp och omfamnade varandra. Efter en stund när de lugnat ner sig fick jag förklaringen till vad som skett. Det visade sig att de varit ”brother in arms”, att de varit stridande kompanikamrater vid Turkiets invasion av Cypern femton år tidigare, ett blodigt krig där tusentals turkar och greker dödats. När de först möttes på terrassen hade de inte känt igen varandra, men plötsligt hade de insett att de stridit sida vid sida, att de förlorat gemensamma soldatkamrater i svåra slag. Det var inte svårt att förstå deras tårar och samtidigt deras glädje över återseendet. Jag blev omfamnad av dem, kysst på kinderna och tackad för att de såg mig som orsaken till deras möte. Det var en märklig upplevelse på terrassen under den turkiska natthimlen.

När jag skulle resa tillbaka till Sverige kom Necmi med ett paket till mig. Det innehöll massor av turkiskt te och en bok med turkiska fraser översatta till engelska. På bokens första blad hade han skrivit en text som jag än i dag inte förstår innebörden av. Vår vän bartendern gav mig det kassettband med turkisk musik som han spelat oftast på terrassen under min vistelse.

Jag skrev några vykort till mina turkiska vänner efter att ha kommit hem till Stockholm, men jag vet inte om de någonsin kom fram.
Jag ser ingen anledning att inte hålla det förflutna levande inom mig. Det var mitt liv, det liv som nu till största delen är passerat men inte glömt.