Mats Lidström och Börje Halén spelar Tjajkovskij

Det var i augusti 1979, Mats var sommarledig från Juilliard school i New York. Han var då i 20-årsåldern. Far var lycklig över att för några timmar få spela tillsammans med honom hemma på Kaptensgatan i Stockholm. Jag passade på att filma dem med en kamera som saknade ljudinspelning. Först spelade jag in dem med en kassettbandspelare, sedan fick de spela playback till det inspelade medan jag filmade dem. Så småningom lyckades jag skapa en precis synkronisering i projektorn. Numera fungerar den inte, så när jag digitaliserade filmen var jag tvungen att filma av den dåliga bilden i den gamla redigeringsapparaten. Därmed försvann också all synkronisering av bild och ljud. Far och Mats hade planer på att spela ihop sig för en konsert på Waldemarsudde. De var ute på stan och inhandlade noter för det ändamålet. Till Fars besvikelse blev den konserten aldrig av. Mats karriär gick i en annan riktning. På hans HEMSIDA kan man läsa mer om den. På YOUTUBE och SPOTIFY finns det många inspelningar med honom.

En dröm

Drömmen var i färg. Framför mig gick fyra skolflickor, de verkade vara i 13–14-årsåldern. Bredvid eller bakom mig fanns Jasmine. Vi var på väg mot en busshållplats. Flickorna trodde tydligen att bussen var nära, så de började småspringa för att inte missa den. När vi nådde hållplatsen hade bussen inte kommit. Flickorna och Jasmine satte sig på en bänk. Då såg jag henne för första gången i drömmen. Hon var ung, vacker och glad, som en minnesbild från tiden då vi var tillsammans. En man i 35-årsåldern dök upp, jag trodde att det var Jorge, fotografen som tog henne till Madrid. Han såg bra ut, men liknade inte den Jorge som jag sett under några minuter på gatan utanför porten för många år sedan. Jasmine gjorde plats bredvid sig för honom, så att han kom att sitta mellan henne och mig. Det var där i drömmen som jag förstod att vi var utomlands. Jasmine sa att jag såg rädd ut. Bussen kom. Flickorna, Jasmine och Jorge steg ombord före mig. Jag hade ingen bussbiljett och inga pengar, visste inte hur jag skulle förhålla mig. När jag gick förbi busschauffören hände inget, jag fick passera. Sedan befann vi oss i något rum som inte var bussen. Jag satt bredvid mannen som jag trodde var Jorge. Jasmine sa att han ägde hotellet där jag skulle bo. Jag kände förvåning och besvikelse, eftersom jag trott att jag skulle bo hos Jasmine. Mannen var alltså inte Jorge. Medan jag skrev om drömmen dök en bild upp i mitt medvetande; ett hus i stadsmiljö, en park med lummiga träd. Jag tolkade den som en bild från tiden då Jasmine bodde utomlands, då jag försökte göra mig en föreställning om hur det såg ut där hon bodde. Jag frågade mannen som inte var Jorge om han talade engelska. Han log lite generat och sa ”en peu”. Han var solbränd och håret färgat ljust. I bakgrunden fanns ett par av skolflickornas nyfikna ansikten. Där slutade drömmen. Det var dags för mig att stiga upp ur sängen, klä på mig och hämta gårdagens tvätt som hängde i tvättstugans torkrum.