onsdag 19 juni 2019

Det asociala behovet

När jag var ung var det inget större problem när familj, vänner och bekanta ville ha kontakt med mig. Jag hade ett ganska omfattande socialt liv, även om jag samtidigt hade ett visst behov av att kunna vara för mig själv emellanåt. Nu vid 79 års ålder har mitt sociala behov minskat avsevärt. Under den senaste tiden har ganska många hört av sig och velat träffa mig. Det är naturligtvis trevligt, men samtidigt stressande. Min sociala kapacitet räcker helt enkelt inte till. Jag måste tacka nej till de flesta av invitationerna, helst utan att såra dem som inbjudit till umgänge. Ibland händer det tyvärr att jag inte orkar höra av mig och tacka ett artigt nej till någon inbjudan. Det finns personer som inte förstår, eller inte vill förstå mitt behov av avskildhet. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Att min sociala frånvändhet gör mig impopulär hos somliga, ska jag kanske se som en gåva, något som bidrar till att jag kanske kan få det lugn och den ro jag eftersträvat sedan länge.

lördag 25 maj 2019

Vid Golanhöjden 1996

En erfarenhet som bidrog till att prägla min förståelse för Israels komplicerade situation, gjorde jag vid ett besök på en kibbutz i norra Israel 1996. Mitt i kibbutzen fanns en betongbunker. Den hade tjänat som skyddsrum för kibbutzens befolkning när de beskjutits med granater av syrier uppifrån den närliggande Golanhöjden. Sådana beskjutningar kunde ske när som helst, ofta när man arbetade på de omgivande fälten. I samband med sexdagarskriget 1967 skedde en förändring när israelerna slog tillbaka en militär attack från Syrien. Hårda strider utkämpades då på Golanhöjden. Sedan dess har Israel ockuperat och senare annekterat det före detta syriska området. Utan ett hållbart fredsavtal med Syrien har man aldrig haft för avsikt att återlämna Golanhöjden. Något sådant avtal har inte vare sig diktator Assad den äldre eller den yngre varit intresserade av att teckna. De har nog räknat med att förr eller senare kunna besegra Israel i ett nytt krig. I så fall kanske det gamla skyddsrummet åter måste användas. FN och EU anser att Israel bör återlämna området till Syrierna, vilket inte är förvånande eftersom de institutionerna ofta visat oförståelse inför Israels utsatta situation. Dessbättre har USA under Trump erkänt Golanhöjden som israeliskt territorium. 





Med en del av Golanhöjden i bakgrunden 1996.

söndag 28 april 2019

Lite om lyssnande, läsande, tänkande.


Jag vaknade efter midnatt och kunde inte somna om. Lyssnade på radions P1 i flera timmar. Många intressanta program. Men det är med mitt radiolyssnande som med mitt bokläsande: jag kan inte hålla koncentrationen någon längre stund. Jag hör eller läser något, hjärnan tar in det, men utan att jag märker det har någon association styrt mitt medvetande inåt, lyssnandet eller läsandet upphör, jag blir upptagen av de egna tankarna en stund, tills jag återvänder till radion eller boken. Under tiden jag var upptagen av de egna tankarna missade jag det som meddelades i radion. (Det var väl ungefär så jag fungerade under många lektioner redan i realskolan på 1950-talet.) Kanske har jag läst och lyssnat färdigt, kanske är det dags att ägna mer tid åt det egna tänkandet, skrivandet, målandet, fotograferandet, filmandet, musicerandet?
 

lördag 27 april 2019

Vem var Olga?

Jag fann en liten bok i den bokhylla som rymmer mina äldsta böcker. Jag hade glömt att den fanns där. Vid bläddrandet i den uppstod en del frågor: Vem var Olga som fick boken på julafton 1893? När levde hon? Efter lite efterforskningar tror jag mig veta att hon var syster till min mormor Anna Björkman. Hon levde 1886–1960 och ligger begravd i en grav utan minnessten på den gamla kyrkogården vid Klarälven i Karlstad. Olga bör ha varit i sjuårsåldern när hon fick den lilla Födelsedagsboken. Vem givaren var kan jag bara spekulera om. Och här sitter jag  drygt 125 år senare och funderar.

tisdag 26 mars 2019

Invandringsindustrin

"Invandringsindustrin är personer, organisationer, och företag som ekonomiskt tjänar på invandringsprocessen eller på särskilda bidrag som skapats av invandringen. Ytterst betalas verksamheterna nästan alltid av det offentliga (undantag människosmuggling). Verksamheterna expanderar vid hög invandring och har därför egenintresse av att verka för detta genom exempelvis lobbying."
https://sv.metapedia.org/wiki/Invandringsindustrin

lördag 9 mars 2019

PPM-PANIK

Modernt bondfångeri

Häromdagen fick jag besök av dörrförsäljare från elföretaget Nordic Green Energy. Han erbjöd mig ett lägre elpris om jag bytte leverantör. Intressant, tänkte jag, eftersom Ellevio höjt nätpriset kraftigt. Men nätpriset går ju inte att påverka, bara priset på elen som strömmar i nätet. Min elektricitet kommer från Vattenfall, och de har faktiskt sänkt priset en hel del. Snacket vid dörren blev lite långvarigt, så jag förslog att dörrknackaren skulle komma in så att vi kunde prata om saken i lugn och ro. Det borde jag inte ha gjort.

Vi satte oss vid köksbordet och pratade om elpriser, nätpriser, elavtal och liknande. Han log mycket, såg på mig med uppspärrade ögon och snackade om en hel del ovidkommande saker. Efter lite muntlig info kom vi överens om att han skulle skicka mer info via mail. Då behövde han mitt personnummer. Det tyckte jag var konstigt, och sa det också. Han var tydligen beredd på den reaktionen, så jag fick någon sorts ”förklaring” som jag inte riktigt fattade. Någonstans där började en viss tvekan växa i mig. Ändå fick han mitt personnummer med de fyra sista och min mailadress. Sedan höll han fram sin pad och ville att jag med ett finger skulle skriva in en elektronisk signatur i ett särskilt fält. Vid den tidpunkten kände jag mig ganska stressad. Jag drog ett streck med pekfingret, men avbröt så den påbörjade signaturen. Misstänksamheten tog över. Jag gjorde klart för honom att det fick vara stopp. Den ungefärliga dialogen som följde:

Jag: Jag inväntar den skriftliga informationen. Efter att jag läst den kan vi kanske fortsätta samtalet.
Han: Okej, då skickar jag information till dig, och sen måste du svara inom 14 dagar. Om du inte svarar nej så sätter vi igång det hela.

Då blev jag återhållsamt arg. Den där försäljarfiguren med sin pad är en sorts modern bondfångare. Alltså: Han ska skicka information i ett mail till mig. Om jag inte besvarar det med ett nej inom 14 dagar, så betyder det att jag har accepterat att bli kund hos Nordic Green Energy. Hans (företagets?) tanke var/är väl att man vid en eventuell senare konflikt ska kunna hänvisa till att jag skrivit under ett avtal med min signatur. Jag sa att jag inte gillade hans försäljningsmetod. Han såg besviken och lite skrämd ut när han gick uppför trapporna för att knacka på en ny dörr. Jag borde ha uppmanat honom att lämna huset.

onsdag 23 januari 2019

Malignt melanom

Jag vet inte hur det började, men efter hand blev jag medveten om en brun fläck på mitt ena lår. Den så kallade husläkaren sa att det inte var någon fara. Fläcken förändrades, det blev liksom en sårskorpa i stället för en brun fläck. Den såg lite äcklig ut. Den nye husläkaren blev misstänksam och remitterade mig till Södersjukhuset. Sedan blev det operation. När det borttagna analyserats konstaterades malignt melanom; alltså en cancertumör. Då ville man operera igen, en säkerhetsoperation. Det ville inte jag. Efter ett halvår kom en kallelse från Karolinska sjukhuset. Där fick jag träffa en onkolog. Han sa att han var säker på att jag hade cancer. Hur kan du veta det, frågade jag. Jag har 40 års erfarenhet, svarade han. Jag nöjde mig med det bristfälliga argumentet och ställde in mig på en ny tillvaro som cancerpatient. Andra gången jag mötte honom sa han att det inte fanns några synliga bevis för att jag hade cancer. Sådana budskap kallar jag för dubbla. Sedan blev det blodprov och datortomografisk röntgen. Den tredje gången jag träffade onkologen fick jag veta att det fanns några små prickar i lungorna (bronkerna) och något i höger armhåla. Men ingenting var så stort att det var behandlingsbart. Mina blodvärden var bra. Nästa kontroll sker om ett halvår.

lördag 8 september 2018

Om islam i Sverige

Jag har kopierat och lagt ut en intressant text som jag fann på Facebook. Den är skriven av Charlie Weimers, en före detta kristdemokrat som nu bytt parti och blivit Sverigedemokrat. Med risk att bli anklagad för islamofobi, rasism och främlingsfientlighet återger jag den här.

Sedan 2015 är min åsikt att Sverige bör iaktta en mycket restriktiv politik beträffande den muslimska invandringen. Det betyder inte att jag kommer att rösta på Sverigedemokraterna i det kommande valet. Jag är medveten om att det finns positiva sidor i den muslimska religionen, precis som i alla religioner, men jag vill inte att den ska fortsätta att växa i Sverige. Tanken att den i framtiden skulle kunna bli en viktig politisk kraft i landet känns obehaglig. Den text jag länkar till beskriver en del av min oro inför det växande islam i Sverige och Europa. Det finns delar i Weimers text där jag har en annan eller ingen uppfattning alls, men där den berör en förmodad och förändrande demografisk utveckling av landets befolkning har jag inga avsevärda invändningar.


Här följer Weimers text:

"Vilket Sverige kommer vi att leva i år 2050? I vilket samhälle, i vilken civilisation?

Frågan är inte retorisk. Den är högst verklig och handlar om hur vi kommer att se på varandra och på staten, och om våra döttrars fria rörlighet i det offentliga rummet. Den ger oss anledning att begrunda huruvida den växande antisemitismen till slut kommer att driva Sveriges judar att ta sin tillflykt i Israel och vilket inflytande islamismen kommer att ha i våra beslutande församlingar.

Låt mig ge ett exempel: Jag är bosatt i Bryssel där två kommunfullmäktigeförsamlingar, Anderlecht och Molenbeek, i senaste kommunvalet 2012 fick varsin ledamot från det islamistiska partiet Islam. Deras program innehöll då halalskolmåltider, islamiska helgdagar, samt rätten för flickor att bära huvudduk i skolan. I oktober stundar nya kommunval och partiet Islam ställer nu upp i 14 av Bryssels kommuner, samt i andra städer. Denna gång vill de bland annat ha separata offentliga transporter för kvinnor och män. Efter valet 2012 uttalade sig partiets ordförande i media om att islamiseringen av Belgien nu är i gång, det kan ta flera decennier, kanske ett sekel, men hans slutsats var klar: Belgien kommer att bli ett shariastyrt land.

Vi vill helst inte tänka på hur många utanförskapsområden som kommer att finnas i Sverige om 32 år och hur stöket och kriminaliteten kommer att kringskära vanliga människors liv. Många av oss vill nog undvika att tänka på vad som händer med vårt öppna samhälle om en stor del av befolkningen följer en extrem religiös inriktning, salafismen, som dels förkastar demokratin och dels utgör en god jordmån för jihadism.

Men framtiden kommer att hinna ikapp oss. Detta blev vi påminda om tidigare i år av det ansedda analysföretaget Pew Research, vars prognos är att Sverige med bibehållen invandringsvolym kommer att ha den största andelen muslimer i Europa - omkring 20 procent år 2050. Men med tanke på att länder med stora invandrarbefolkningar utgör magneter för migranter som söker sig dit de egna landsmännen redan finns så är det inte osannolikt att Pews högre nivå – 30 procent – slår in.

Skälet till att detta oroar mig på djupet är den radikalisering av islam som just nu pågår, finansierad och understödd av djupt odemokratiska stater såsom Saudiarabien, Qatar och Turkiet. Det är en rörelse med stort självförtroende som är van att ta för sig. De finansierar en hög andel av svenska moskéer och de uppmuntrar sina följare att undvika ”försvenskning”. Moralpoliser i förorterna, antisemitiska utfall av radikala imamer, krav på särrättigheter och uttalat stöd för sharia i Sverige, öppet förakt gentemot obeslöjade kvinnor, trakasserier av ”otrogna” i allmänhet och kristna konvertiter i synnerhet utgör några av de konkreta följder som denna islamiska extremism fått i Sverige. Konsekvenserna av detta är en djup förändring av vår samhällsväv, det som håller oss samman som samhälle och garanterar att varje medborgares intressen värnas och att vår jämbördiga värdighet respekteras, oavsett om man är man eller kvinna. Den kultur som präglat vårt samhälle vilar på ett kristet kulturarv som idag är hotat, framförallt i de regioner i Mellanöstern där kristna minoriteter förföljs. Den logik som ligger bakom den situation som dessa minoriteter befinner sig i håller nu på att sprida sig i Sverige.

Den första och viktigaste åtgärden för att bromsa denna utveckling är att stoppa migrationen, arbetskraftsinvandring undantaget, till Sverige. Den prisbelönte Oxford-ekonomen Paul Collier beskriver i sin bok ”Exodus: How Migration is Changing our World” att drivkrafterna för migration till Sverige och Europa kommer att vara fortsatt överväldigande långt bortom vår livstid. Han pekar vidare på att varje land har en gräns för när migrationen går från att vara produktiv till att bli destruktiv, och att en stor invandring försämrar förutsättningarna för anpassning när nya medborgares interaktion med majoritetsbefolkningen minskar. Den segregation som blir följden leder inte bara till sociala problem, utan skapar också en dragningskraft för nya migranter som ser en möjlighet att bosätta sig bland människor som är lika dem själva. Colliers analys ger med andra ord en klar bild över läget: Sverige kommer med sin välfärdsstat och stora utländska diasporor att vara det kanske mest intressanta bosättningslandet i världen för migranter.

Den som önskar ett Sverige där vi alla känner oss som en del av en och samma gemenskap måste ta detta på allvar. Det har länge varit min förhoppning att Kristdemokraterna skulle göra det. Men partiet går istället till val på ökad anhöriginvandring och återinförande av lagen om ”synnerligen och särskilt ömmande omständigheter” för beviljande av uppehållstillstånd. Detta väljer partiet att göra trots att Migrationsverket bedömer att 350 000 personer kommer att invandra till Sverige de kommande fyra åren. Medan partiet lägger bra förslag om att exempelvis förbjuda utländsk finansiering av moskéer och förhindra islamiska böneutrop med högtalare, så driver man en politik som med nödvändighet kommer att öka de problem partiet försöker bekämpa. Det går inte ihop.

Moderaterna har rört sig i rätt riktning under de senaste åren, men det faktum att partiet alltjämt föredrar att förhandla migrationspolitik med Centerpartiet, Liberalerna och Socialdemokraterna samtidigt som man vägrar att ens samtala med Sverigedemokraterna visar med all önskvärd tydlighet att partiet verkligen inte betraktar migrationen som en ödesfråga. Om Moderaterna hade gjort det så hade de aldrig prioriterat det politiska spelet framför politiska lösningar.

Den andra åtgärden måste vara en uppgörelse med 40 år av multikulturalism och den flathet inför islamism som den inneburit. Principen, etablerad 1975 av riksdagen, om att människor själva ska bestämma om de vill integreras i Sverige måste officiellt överges av nästa regering. Istället krävs en politik för anpassning till svensk kultur och dess yttrandefrihet, nolltolerans mot hedersvåld, jämlika medborgare, rätt att byta eller avstå religion, obefintlig klanmakt och frihet att gifta sig eller ej, samt välja make eller maka.

Årets val handlar om samhällskontraktet. Men det handlar inte bara om dagens bristande leverans av utbildning, brottsbekämpning eller vård. Det handlar om att vårda vad vi har ärvt och om det samhällsbygge som finns framför oss. Konservatismens fader Edmund Burke sammanfattar detta väl: ”Samhället är ett kontrakt. Det är ett partnerskap inte bara mellan de som lever idag, utan mellan de levande, de döda och de ännu ofödda.”.
Migrationen är inte bara valets fråga. Det är vår tids stora ödesfråga, en civilisationsfråga.

När jag 2050 ser mina barn och ännu ofödda barnbarn i ögonen vill jag rakryggad kunna svara att jag gjorde allt som stod i min makt för att Sverige skulle fortsätta att vara ett av världens bästa länder att bo och leva i. Ett land som lyckades återupprätta samhällskontraktet.

Därför lämnar jag idag Kristdemokraterna och ansöker om medlemskap i Sverigedemokraterna."

söndag 22 juli 2018

Mats Lidström och Börje Halén spelar Tjajkovskij

Det var i augusti 1979, Mats var sommarledig från Juilliard school i New York. Han var då i 20-årsåldern. Far var lycklig över att för några timmar få spela tillsammans med honom hemma på Kaptensgatan i Stockholm. Jag passade på att filma dem med en kamera som saknade ljudinspelning. Först spelade jag in dem med en kassettbandspelare, sedan fick de spela playback till det inspelade medan jag filmade dem. Så småningom lyckades jag skapa en precis synkronisering i projektorn. Numera fungerar den inte, så när jag digitaliserade filmen var jag tvungen att filma av den dåliga bilden i den gamla redigeringsapparaten. Därmed försvann också all synkronisering av bild och ljud. Far och Mats hade planer på att spela ihop sig för en konsert på Waldemarsudde. De var ute på stan och inhandlade noter för det ändamålet. Till Fars besvikelse blev den konserten aldrig av. Mats karriär gick i en annan riktning. På hans HEMSIDA kan man läsa mer om den. På YOUTUBE och SPOTIFY finns det många inspelningar med honom.