Några tankar om invandring

Jag minns att jag på 90-talet sympatiserade med Bengt Westerbergs invandringsvänliga inställning, samtidigt som jag hade svårt att förstå hans totalt negativa attityd till dem som hade en motsatt uppfattning. Det tyder antagligen på en viss kluvenhet i min person, en kluvenhet som verkar bestå.

Med åren har jag blivit alltmer skeptisk till det politiska etablissemangets föraktfulla, nedlåtande och ignorerande attityd till dem som velat diskutera och ifrågasätta den rådande invandringspolitiken. När så migrationsverket förutspår att de närmaste åren kan komma att medföra en invandring i storleksordningen 100 000 asylsökande per år, plus den följande anhörighetsinvandringen, och att alla ska få permanent uppehållstillstånd, och den sedermera avgående statsministern glatt, naivt och oansvarigt utropar "Öppna era hjärtan!", då ska man inte förvånas över att Sverigedemokraterna fortsätter att växa.

Den som besökt området vid Medborgarplatsen i Stockholm vid tiden före och efter muslimernas fredagsbön, kan för en stund känna sig förflyttad till något arabiskt-muslimskt land. Olika människor uppfattar den situationen olika. För mig känns den okej (jag har ätit många måltider på restaurangen i moskéhuset), men samtidigt kan jag känna en oro inför tanken att Sverige på sikt ska förvandlas till en muslimsk nation. Jag vill inte att framtida svenskar ska behöva växa upp under sharialagar, på grund av att det demografiska läget i landet har förändrats radikalt. Inte heller vill jag se hur den politiska vänstern växer tillsammans med muslimska jihadister; lika lite som jag vill se fascister och nazister marschera på våra gator.

Vår demokratiska samhällsmodell bygger på att en politiskt vald majoritet styr landet och formar lagarna. Vad skulle ske med landet om fundamentalistiskt religiösa muslimer övertar styret tillsammans med den extrema vänstern? ”Islamofobi!”, anklagar en del invandrarvänliga. Javisst, svarar jag.

En barndomsfilm

I går satt jag flera timmar och sökte på nätet efter en speciell film, den film jag minns som min allra första filmupplevelse, antagligen den första filmen jag såg. Kanske var jag omkring fem år ung när jag såg den.

Livet lär mig så sakteliga att minnet inte är tillförlitligt. När det gäller just den här filmen som jag sökte, tror jag att den hette/heter något i stil med ”Åskmolnet”, eller ”Åskmolnets son”, eller ”Åskmolnets broder”, men jag vet inte säkert. Vad jag tror mig veta är att jag såg den på en biograf som hette Manhattan, antagligen tillsammans med min far eller mor eller båda. Biografen låg på Hantverkargatan i Stockholm, bara några hundra meter från mitt andra barndomshem på John Ericssonsgatan. 

Det var en amerikansk film, originaltiteln kanske var ”Thunder cloud” eller något liknande. Jag skannade igenom flera filmer med liknande titlar, jag sökte på Google och YouTube, men utan att finna vad jag sökte.

Jag minns två scener från filmen:
1: En häst på ett lastbilsflak. Hästen stegrade sig när bilen passerade under infarten till en ranch, slog huvudet i en träställning där namnet på ranchen stod skrivet. Hästen föll ihop och allt var mycket sorgligt.
2: Natt vid en lägereld, samma häst var orolig, det smög en hotfull panter i buskarna. 

Who cares? I do. :-)