I väntan på blixt

Han hade länge varit deprimerad. Ibland tyckte han att nedstämdheten präglat hela hans liv. Tankarna på att av egen kraft och vilja avsluta det förföljde honom. Han föreställde sig olika sätt att göra det på. Man kunde hänga sig, skjuta sig, skära sig, förgifta sig, dränka sig, hoppa från hög höjd, lägga sig på ett tågspår eller söka kontakt med en elektrisk högspänningsledning. Inget av sätten attraherade honom.

En deprimerad natt läste han om åskväder och var blixtnedslag oftast inträffar:

”Blixten söker den kortaste vägen från molnet till jorden, där det minsta motståndet genom luften finns. Detta innebär att nedslagen oftast sker i föremål som sticker upp över omgivningarna, såsom personer (och objekt) på vida, öppna fält, på berg, i båtar, vid stranden och andra plana, öppna platser där en uppstickande person kan vara den högsta punkten på flera hundra meters avstånd.”

Det var då en idé tog form i hans hjärna. Långsamt växte den fram och förde med sig en viss uppsluppenhet. Han såg sig sitta i en båt på en fjällsjö medan ett oväder drog in över vattnet. I handen höll han en åskledare.