Gatestone Institute, EU, Polen och muslimsk invandring

Jag har läst många artiklar skrivna av människor med anknytning till Gatestone Institute. Ofta har jag fått intrycket att de på ett sakligt sätt skildrar en del av en oroande verklighet. Samtidigt vet jag att om man begränsar sin läsning till att omfatta endast en uppfattning, så hamnar man lätt i ett begränsat område där man riskerar att låsas fast i en ensidig tankeverksamhet. Risken är att man blir blind för andra uppfattningar och åsikter. Om man å andra sidan tar del av åsikter som motsäger den uppfattning man redan har, så hamnar man lätt i ett limbo-läge där all kunskap relativiserats till den grad att någon sann uppfattning om verkligheten inte längre är möjlig. Eller rättare: sanningen är att olika verkligheter existerar. Hur hanterar man den sanningen? Måste man välja sida? Går det att förena ytterligheter?

Det är uppenbart att man på Gatestone Institute ser islam som ett hot mot västerländska demokratiska värderingar. För mig är det svårt att inte dela den uppfattningen. Betyder det att jag låtit mig hjärntvättas av islamofober? Finns det sidor hos islam som skulle vara bra för vår kultur? Vilka sidor skulle det i så fall vara?

Jag har tillbringat några timmar med att titta på YouTube-videor från demonstrationer i Polen, ett katolskt land där en stor del av befolkningen starkt motsätter sig muslimsk invandring. Detsamma gäller uppenbarligen för Ungern, även om jag inte känner till hur det förhåller sig med den religiösa uppfattningen där. Samtidigt fördöms de länderna av EU, som officiellt menar att man av humanistiska skäl inte får motsätta sig invandring av muslimska flyktingar. Finns det även en annan agenda hos EU än den officiellt humanistiska?

Invandringskritiska hänvisar bland annat till undersökningar som hävdar att demografin i Europa är på väg att förändras, hur födelsetalen talar till förmån för de invandrade muslimerna. Finns det någon statistik i Sverige som bekräftar det? Är det över huvud taget tillåtet att sammanställa en sådan statistik i vårt land? Skulle inte det betraktas som rasistiskt och islamofobiskt?

Demonstrationer som de i Polen skrämmer mig. Där finns en fanatisk, kristen-katolsk och nationalistisk rörelse som ser ett stort hot i den muslimska invandringen till Europa. Demonstrationer liknande de i Polen riskerar antagligen att tillta i hela Europa om inte EU tänker sig för. Nationalismen kommer med säkerhet fortsätta växa om man påtvingar Europas länder att öppna gränserna för den muslimska invandringen. De muslimer som redan finns i Europa riskerar att utsättas för fruktansvärda aggressioner. Har vi ingenting lärt av nazismens ohyggligheter? Vill vi uppleva ännu ett holocaust, denna gång främst riktat mot muslimer? Inom EU måste man inse sitt ansvar och vilka risker man tar om man ignorerar och provocerar en stor del av befolkningens vilja.

Ett inbördeskrig i Europa vore en katastrof. Om så sker kommer det att utkämpas mellan många olika grupper. Det kommer bli svårt att veta vem som är vän och vem som är fiende. Om detta ohyggliga sker kommer huvudkampen antagligen att stå mellan religiösa nationalister och muslimska invandrare.

Länk till artikel från Gatestone Institute: https://sv.gatestoneinstitute.org/8708/islam-erovring-europa

Länk till video som visar en av många demonstrationer i Polen: https://www.youtube.com/watch?v=Hakb6S0IpgY

 

Minne

En varm augustinatt sov jag utomhus på bryggan vid vattnet, på en tältsäng, nedkrupen i sovsäcken med ögonen öppna mot den stjärnrika rymden. Då och då meteoriter tecknande ljusa streck i den mörka atmosfären. Stilla vågskvalp förstärkt av båthusets akustik. I gryningen såg, förstod och kände jag för första gången att månen var ett klot, ljust gråblått, belyst av den ännu inte synliga solen under horisonten. Den ljuvliga tystnaden, ännu inte störd av tinnitusens ringande brus. Plötsligt, utan att jag märkt övergången, kören av surrande insekter vid solens ankomst.

Hellre ensam i ensamhet
än ensam i tvåsamhet.

Om politiska motsättningar och vänskapens skörhet

Ända sedan 1960-talet har jag periodvis umgåtts med många personer som befunnit sig på den politiska vänsterkanten. Inte så att jag medvetet sökt mig till dem av politiska skäl, det har snarare varit slump och tillfälligheter som gjort att våra vägar ibland sammanfallit. Gemensamma intressen och vänskap bortom de politiska åsikterna har fungerat som sammanbindande element.

Med åren och mognande insikter har jag alltmer medvetet fjärmat mig ifrån den politiska vänstern. Det definitiva uppvaknandet och avståndstagandet från vad jag uppfattar som den sjuka delen av vänstern, har till stor del sitt ursprung i insikten om hur mycket av antisemitism som ryms inom den vänsterpolitiska falangen. Deras ständiga påpekanden om att de inte är antisemiter eller judehatare, att de bara är motståndare till den israeliska politiken, att de är antizionister, kan sällan dölja hur illa de tycker om Israels judiska invånare. Jag har fått allt svårare att ha ett vänskapligt umgänge med personer som reflexmässigt och okunnigt avfärdar Israel som en ”aggressiv och kolonialistisk apartheidstat”.

Det händer ibland att jag kommer i kontakt med någon gammal vän som fortfarande omhuldar sina medvetna eller omedvetna antisemitiska åsikter. Jag har inget emot att så sakligt som möjligt resonera om konflikten Israel–Palestina, judar kontra araber, gärna från en så neutral vinkel som möjligt, men tyvärr brukar sådana försök störas av att en viss ömsesidig aggressivitet gör sig påmind. Då kan det vara frestande att ”för gammal vänskaps skull” sopa motsättningarna under mattan. Men gammal vänskap kan vara svår att bevara när viljan till förståelse för motståndarsidan sviktar. Min egen förståelse för många palestiniers erfarenheter och inställningar, grundar sig till stor del på läsning av den mycket omfattande sajten Palestine remembered. Jag har ännu inte mött någon gammal vänstervän som varit medveten om den sajtens existens. Ofta vet de inte ens vad ordet "nakba" betyder ...

––––

Till en vän som tagit ensidig ställning för palestinierna och emot Israel:

Du säger att du är kritisk mot den israeliska politiken. Det skulle vara intressant att få ta del av din inställning och höra vilka realistiska förslag till en alternativ politik du har. Kanske ansluter du dig till de gängse populistiska uppmaningarna: ”Riv muren, lämna bosättningarna och avsluta det militära styret på Västbanken, upphör med blockaden av Gaza, låt de palestinska flyktingarna återvända till sitt land, återgå till 1967 års gränser!” Om så är fallet saknar du dessvärre verklighetsinsikt. Eller ännu värre, du bryr dig inte om det arabiska hotet mot judarna; du talar enbart om ”de av israelerna förtryckta palestiniernas brist på rättigheter”.

Majoriteten av det judiska folket vet mer om de faktiska förhållandena i Israel och de omgivande länderna, än vad du, den svenska regeringen och FN gör. Den majoriteten är väl medveten om det reella hot mot Israels existens som föreligger. De vet att utan ett starkt militärt försvar skulle Israel upphöra att finnas till. Av självbevarelsedrift har judarna inte råd att experimentera med de orealistiska förslag till så kallad fredlig samexistens, som den antiisraeliska vänstern försöker pådyvla det judiska folket. De vet att varken Hamas, som bestämmer i Gaza, eller den palestinska myndigheten på Västbanken är intresserade av att få till stånd ett varaktigt fredsavtal med Israel, eftersom de över huvud taget inte erkänner Israel som en självständig stat. Detsamma gäller för Hisbollah i Libanon och Assads rämnande Syrien, det antisemitiska styret i Iran, IS, al-Quaida och många andra länder och grupperingar som är fientligt inställda till Israel. De vill samtliga se ett utplånande av Israel, i extrema fall också ett fysiskt utplånande av judarna. De som förnekar att det förhåller sig så, är inte medvetna om vad som gäller i verkligheten. Därför är det svårt att föra ett rimligt resonemang med de ignoranterna. Eller så vet de mycket väl vad som gäller, och har inget emot att den judiska staten Israel upphör att existera.

Fredsskapande åtgärder? Javisst, men glöm inte bort verkligheten!

Om mitt skrivande

Ibland funderar jag på hur mitt skrivande började. Första gången jag tänkte tanken att jag ville bli författare, var jag i 17-årsåldern. Då var jag påverkad av författaren Gustav Sandgrens romaner och diktsamlingar. Det började mad hans roman ”David blir människa”, en bok som kom ut 1943, mitt under brinnande världskrig. Jag upptäckte boken i ett antikvariats skyltfönster på Humlegårdsgatan i Stockholm. Det som fixerade min blick vid bokomslaget var ordet ”människa” i titeln. Av någon orsak var det ett ord som var viktigt för mig vid den tiden i december 1957.

Senare läsning av olika författares verk påverkade mig också i skrivandets riktning. Pär Lagerkvist, Albert Camus, Fjodor Dostojevskij, Henry Miller, Herman Hesse, Ernest Hemingway, Alberto Moravia, Christiane Rochefort, Leopold von Sacher-Masoch och John Steinbeck var några av dem som fungerade stimulerande för mig.

Under tiden jag bodde hos min far och hans nya familj i Stockholm, skrev jag långa brev till min mor och några vänner. Jag försökte även skriva rimmade dikter, vilket oftast inte gick så bra.

Min mor var av stor betydelse för mitt skrivande. Hon var själv en skrivande person som uppmuntrade mig att ta till pennan. Jag  var i 19-årsåldern när hon gav mig ett skrivhäfte i julklapp och föreslog att jag skulle skriva om sådant jag upplevde och om mina tankar. På paketet hade hon skrivit något som löd ungefär: "Kanske en dikt/kanske en bikt/ändå någon sorts plikt." Vid ungefär samma tid köpte jag min första gitarr hos min före detta arbetsgivare Gustafsons musikhandel i Karlstad.

Några år senare, när jag flyttat tillbaka till min mor och mina syskon i Karlstad, hörde jag för första gången Cornelis Vreeswijk i radion. Det var den första låten på hans första LP, ”Ballad på en soptipp”. Jag inhandlade omedelbart skivan, lärde mig alla texterna och gitarrackorden, och blev förmodligen en av de första utanför Stockholm som tog till sig Cornelis låtar. Då hade jag hunnit bli 24 år. Det var i samband med det som jag började skriva vistexter och göra små melodier.

Vid något tillfälle, jag minns inte säkert när det inträffade, fick jag veta att min mor läst mina dagboksanteckningar med motiveringen att hon ville veta vad jag ”höll på med”. Det fick mig att riva sönder min dagbok. Därför finns inte anteckningarna från min 20-årsålder kvar. Senare återupptog jag mitt dagboksskrivande, dock i annan och mer förkortad form. Den äldsta anteckningen härrör från den 17 januari 1962 då jag var 21 år: ”Jonas sparkade första gången”. En annan mans barn i min älskade ...

Efter att under några år ha växlat mitt boende mellan Karlstad och Stockholm, blev huvudstaden till slut det definitiva. Då hade jag hunnit bli 25 år. En dag kom en bok från min mor med posten:

På ett av bokens försättsblad hade hon skrivit:

 

Jag fortsatte att skriva kortfattade dagboksanteckningar fram till 1967. Från det året finns inga dagboksanteckningar. Ändå var det ett viktigt år i mitt liv. Då gifte vi oss, då blev jag lämnad, då föddes vårt barn. Efter det började jag på allvar fundera på att skriva en roman. Året därpå började jag skriva den. Det arbetet pågår fortfarande efter 48 års skrivande ...

Jag vet inte vad det är som gör att jag gråter i dag. Någon sorts lagrad och återhållen sorg, kanske.

Sveriges feministiska radio

Jag lyssnade på en föreställning av Radioteatern, som började utan att man annonserat namnet på författaren eller de medverkande. Efter en stunds lyssnande slog mig tanken att det var en kvinna som skrivit pjäsen. Varför tänkte jag så? Helt enkelt för att det var en elak skildring av en av pjäsens två huvudpersoner, en man. Så typiskt för det feministiska Sveriges Radio, tänkte jag och stängde av radion, gick till datorn och sökte info om pjäsen. Visst var det en kvinnlig författare, Charlotte Perkins Gilman. ”En klarsynt vidräkning med kvävande könsroller och välmenande patriarkalt förtryck” läste jag på SR:s hemsida. Två kvinnor hade översatt pjäsen, en kvinna hade dramatiserat den. Efteråt gör man reklam för Radioteaterns nästa föreställning: ”I den bästa av tjejvärldar”. Man anser att ”det är hög tid att vi uppvärderar feminiteten”. Det har man gjort på SR större delen av det här århundradet. Jag gissar att det numera är mest kvinnor som lyssnar på Sveriges Radio. Vi är fortfarande några män som gör det – ett tag till.
 

Fyra travhästar

Jag var 14 år när min mors dåvarande make bytte till sig två travhästar mot en Buick Super 51 och 900 kronor. Det var en affär som kom att påverka mitt liv under ett par år. Min mor var inte så förtjust över att jag plötsligt fick ett stort intresse av att hänga på Färjestads travbana, både på den publika delen och i stallen bland hästar, kuskar och skötare. Hon menade att det påverkade mitt skolarbete negativt. Till en viss del hade hon förmodligen rätt, men jag hade ganska säkert misslyckats med mina studier vid det högre allmänna läroverket för gossar även utan det intensiva travintresset.

De två hästar som nämns i kvittensen minns jag väl. Hariman var ett av de största, tyngsta och långsammaste varmbloden på Färjestads travbana i Karlstad; en valack med ett personrekord på 1 minut, 28 sekunder och 8 tiondelar per kilometer. (Som jämförelse kan nämnas att den snabbaste tiden i det senaste Elitloppet på Solvalla var 1:09,7.) Harimans framgångar på Färjestad var mycket begränsade. Om jag minns rätt lyckades han vid något tillfälle kämpa sig till en tredjeplats. Det påstods att han var bäst på tung och regnblöt bana, och det var kanske därför han vann två så kallade snabblopp i gyttjan på Åmåls travbana, som för övrigt var en ganska annorlunda bana, inte alls oval som andra banor, snarare formad som profilen av ett ägg med en långsträckt kurva och en mycket tvär.

Irak Will var ett mörkbrunt, litet och ettrigt sto. Hon var snabbare än Hariman, men vilken hennes bästa kilometertid var har jag glömt. Jag vill minnas att hon vann ett lopp efter att ha varit borta från tävlande en längre tid på grund av en skadad hov. Hon var tippad outsider inför loppet och vann till ett ganska högt odds. Hennes ägare hade satsat en hel del pengar på att hon skulle vinna och bör ha tjänat en bra slant på det.

Så småningom utökades stallet med ytterligare två hästar, Big Arrow och Hilding. Big Arrow var en ståtlig hingst, en fux, Hilding var ganska småväxt. Han startades några gånger i snabblopp på Färjestad. På den tiden fanns inga startbilar, alla lopp startades med hästarna voltande i olika fållor mellan spända gummiband. Hilding hade ofta innerspår i den första fållan. Han var mycket startsnabb och det var sällan någon konkurrent passerade honom under det första varvet. Men sedan brukade han slockna totalt. Att han blev den som sist passerade över mållinjen var inte ovanligt. Han var ändå den i de fyras gäng som hade den bästa tiden, 1:23. Jag tror inte att han någonsin sprang in några pengar till sin ägare. Big Arrow tror jag lyckades trava till sig några hölappar.

Om behovet av avskildhet

Jag förstår Larry Davids problem när han beskriver hur han försöker undvika att bli uppbokad, hur en enda uppbokning kan spoliera hans tid för månader. Han har givetvis ett behov av avskildhet för att kunna ägna sig åt sitt skapande. Mitt eget behov av avskildhet för skapande kan jag givetvis inte direkt jämföra med Larry Davids; vi är verksamma på helt skilda nivåer, men det finns behovsmässiga likheter.

Jag har just nu tre vänliga inbjudningar där det förväntas av mig att tacka ja till att närvara: en nästa vecka, en någon gång i sommar, en i augusti. Jag är säker på att alla tre tillfällena kommer att innebära trevlig social samvaro med vänner, släkt, familj och nya bekantskaper. Jag lider inte av någon sorts social fobi, tvärtom, jag har oftast inga svårigheter att umgås med människor. Ändå innebär invitationerna problem för mig.

I flera år har jag försökt skapa en längre sammanhängande tid där jag inte har några som helst sociala förpliktelser. För kortare perioder har jag lyckats förverkliga vad jag kallar ”social time-out”, men efter en tid av önskad avskildhet dras jag åter in i det mänskliga ekorrhjulet av umgängesliv. Till viss del har jag mig själv att skylla, eftersom den avskilda ensamheten kan vara nog så tung att hantera. Jag kan knappast förvänta mig att allt umgänge ska ske på mina villkor. Som en inre röst kan jag höra: ”Jaha, nu passar det att vilja umgås med oss, men när vi bjuder in, då passar det inte!”

Såvitt jag förstår består mitt sociala problem av ett par komponenter. En är min dåliga ekonomi. Det kostar pengar att umgås med dem som har en god ekonomi. Resor kostar pengar, ibland kostar uppehälle på annan ort pengar, födelsedagspresenter kostar pengar, att ”bjuda tillbaka” kostar pengar, och så vidare. När jag har betalat mina räkningar och maten finns det sällan några pengar över till annat. Det händer dock att det finns pengar kvar till annat när det nödvändigaste är betalt. De slantarna vill jag inte i första hand spendera på socialt umgänge, mina egna behov kommer i första hand. Det kan låta egoistiskt, men det handlar om mina behov av att någon gång kunna köpa ett klädesplagg, ett par skor, låta reparera ett par byxor eller någon trasig pryl, kunna betala ett läkar- eller/och ett tandläkarbesök, köpa medicin, färger till skrivaren … Det finns massor av utgifter som har prioritet framför det kostsamma umgängeslivet.

En annan komponent som har betydelse för mitt behov av avskildhet är vad jag benämner som mitt ”projekt”. Det består till största delen av mitt behov av ordning, den kanske enda uppgiften som återstår i mitt liv. En mycket nära vän brukade säga att han inte kunde dö förrän han fått ordning på sina papper. Han dog innan han hunnit fullfölja sin avsikt. Så kommer det att bli även för mig.

Utan att fördjupa mig i alltför många detaljer beträffande ”projektet”, kan jag beskriva det som ett arbete med vad jag samlat ihop av texter, ljud och bilder under den tid jag levt. Det handlar om vad jag och några andra personer skrivit, vad jag och några andra fotograferat och filmat, och de olika ljudinspelningar jag gjort. Naturligtvis är allt detta inget som har någon större betydelse för någon annan än mig själv, lika lite som min blogg betyder något särskilt för någon annan än mig själv.