自殺

Leila K och Flashback

Jag visste att det fanns en tjej som hette Leila K och att hon höll på med musik, mycket mer än så visste jag inte om henne. Av någon anledning dök en video från 90-talet med henne upp på min bildskärm när jag var inne på YouTube. Jag imponerades av hennes musikaliska rappande, hennes röst och energi. När jag tittade på fler videor fann jag en dokumentärfilm som handlade om henne, ”Fuck you, fuck you very much”, och när jag sedan fortsatte att läsa om henne blev jag gripen av hur hennes liv utvecklats mot den tragiska tillvaro som hon tydligen lever i nu och har gjort sedan länge. En text ledde mig vidare till sajten Flashback, där det finns en så kallad tråd som handlar om Leila K. Jag hade besökt den sajten tidigare några gånger, och varje gång har den fått mig att må illa. Där återfinns de värsta inläggen av sadistiskt skvaller, lögner, kränkningar. Ord som kommer för mig vid läsningen av de vidriga inläggen där: elakhet, ondska, hat, människoförakt, avundsjuka, nazism, fascism … I sanningens namn bör också påpekas att det finns ett och annat inlägg som går emot strömmen av lågt stående kommentarer. Jag är ingen vän av censur, men när det gäller Flashback så önskar jag att det fanns en ansvarig utgivare som kunde åtalas och placeras bakom lås och bom för en ansenlig tid.

Jag tänkte att det första ordet borde vara något storslaget, som ett jätteackord över hela klaviaturen, typ Universum eller Gud eller något liknande, men så blev det inte. Utan att jag tänkte på det blev det ordet ”Jag” i stället. Så förmätet, ekade det någonstans inom mig. Men vid närmare eftertanke hade jag ingenting emot att det blev som det blev; mitt jag var ju faktiskt utgångspunkten för betraktandet av allt.

Så var själva entrén avklarad. Det kändes bra. Nu återstod bara allt det andra, själva arbetet. Det inledde jag som vanligt med en kopp arabiskt kardemummakaffe och en vit Prince.

Jag hade slitit några år med vad jag namngett som ”Den sista boken”. Den var ett kaos, och det är den fortfarande. Just nu har jag ännu inte beslutat mig för hur jag ska hantera verben; om jag ska vara konsekvent och förlägga dem till imperfekt, eller om jag ska tillåta mig att även släppa in presensformen emellanåt. I skrivande stund vet jag inte med säkerhet hur det hela kommer att se ut när ”Den sista boken” är avslutad – men jag lutar åt att den slutliga redigeringen kommer att placera alla handlingar i det förflutna. Det skulle kännas bra om det tidsmässigt gick att förskjuta det förflutna även språkmässigt, få det på avstånd, göra det lättare att betrakta.

På köksbordet ligger en del av det språkliga råmaterielet förslutet i en fast form, en anteckningsbok innehållande maximalt och ännu inte färdigskrivna 195 sidor. Delar av detta ska överföras till datorn och redigeras där. Ett stort problem i det sammanhanget är min brist på beslutsamhet, koncentration och uthållighet. Andra verksamheter splittrar min fokusering: ljud- och bildskapandet, ibland också mitt behov av ett socialt liv. Helst vill jag samla allt under ett tak i form av FILM. Det är det medium som jag finner mest omfattande. Där ryms allt: text, bild, ljud.

Men ibland är jag så trött på allt att jag känner en viss dödslängtan. Den är dock inte så stark att jag överväger att påskynda den slutliga händelsen.

En konspirationsteori?

Tänk om följande konspiratoriska teori beskriver något av vad som verkligen sker bakom de mediala kulisserna:

Anta att den militanta syriska oppositionen av utländska krafter (CIA? Mossad?) försetts med möjligheten att använda kemiska vapen mot den syriska civilbefolkningen. Syftet skulle då vara att genom intensiv mediebevakning väcka omvärldens avsky gentemot den syriska regeringen och samtidigt skapa en opinion för ett amerikanskt ingripande i den syriska konflikten. Ytterst skulle det i så fall vara USA:s militärindustriella komplex (vapen- och oljeindustri) som önskar ett nytt krig. (Tesen är att de alltid måste ha minst ett krig i gång för att få avsättning för sina produkter och riklig tillgång till olja.) Nästa år lämnar USA Afghanistan, nu tar man sig an Syrien. Det följande steget är givetvis ett krig mot Iran som snart är helt inringat av länder med amerikanska baser.



Skulle en cynisk aktion av det beskrivna slaget kunna ske utan den amerikanska regeringens vetskap? Vet den vänstra handen vad den högra gör? Vad vet vi om det som sker bakom det som synes ske?

Personligen värjer jag mig mot konspirationsteorier, men ibland kommer jag i kontakt med sådana – och hela min världsbild hotar att rämna ...

Om tvånget att betala

Det är något skumt med tvånget att betala för något man inte använder, bara för att man har möjlighet att använda det.

Jag såg så sällan på tv att jag inte ville betala över 2000 kronor om året till Radiotjänst för mitt glesa tittande. Principen att radio- och tv-licensen ska vara lika stor för alla är dessutom en av samhällets många orättvisor. Min pension är inte stor och för den summa Radiotjänst kräver kan jag köpa mycket mat. Radiotjänst påstår sig ha lagen på sin sida när de beordrar dem som inte betalar tv-licens att ställa undan eventuella tv-mottagare, förslagsvis i källaren. Efter ganska hotfulla telefonsamtal från ett par av Radiotjänsts betalda spioner, fann jag för gott att ställa min gamla tjock-tv från 80-talet i källarförrådet. Det gick bra att leva utan den. Nu kunde jag med gott samvete lägga på luren direkt om spionerna fortsatte med trakasserierna – trodde jag. Säg den frid som varar …

Radiotjänsts vd Eva Hamilton gör i en intervju helt klart vad hon vill ska gälla också för dem som innehar datorer, läsplattor och mobiltelefoner med internetuppkoppling; antingen ska de betala licens via öronmärkta skattepengar eller så ska de betala full tv-licens direkt till Radiotjänst. Några andra alternativ vill hon inte föreställa sig. Och det handlar om stora pengar till Sveriges Television och Sveriges Radio. Någonstans läste jag att över fyra miljoner svenska hushåll betalar tv- och radiolicens. Omräknat i kronor skulle det motsvara en ungefärlig årsinkomst på drygt åtta miljarder (rätta mig gärna om jag har räknat fel). I skydd av vackra ord om ”oberoende public service” skyddar sig girigheten; mycket vill ha mer.

I butikerna finns varor vi har möjlighet att köpa, men som vi av olika skäl avstår från att köpa. Butiksägarna kan inte tvinga oss att handla. I en internetuppkopplad dator finns möjlighet att titta på en del av Sveriges Televisions program, men datorinnehavaren kan också avstå ifrån att göra det. Till skillnad från andra försäljare på marknaden vill Radiotjänst ha rätten att tvinga även icke-innehavare av tv-apparater att betala licensavgift, även om dessa dator-, läsplatte- och mobilägare inte tar del av SVT:s produktioner.

Som sagt: Det är något skumt med tvånget att betala för något man inte använder. Jag får en obehaglig känsla av att det kan dölja sig en sorts diffus diktatur under demokratins täckmantel. Men det är en delvis annan historia som jag kanske återkommer till.

Brev från Israels ambassad i Stockholm:

Pressmeddelande 2012-10-18

Ship to Gaza i Medelhavet
Just nu är fartyget Estelle, med aktivister från Ship to Gaza, på väg genom Medelhavet till Gaza. Samtidigt som de är ute på sin seglats skjuter Hamas, en terroristorganisation enligt både Sverige och EU, raketer från Gaza mot Israels södra delar. Hamas mål är inget annat än att terrorisera den israeliska civilbefolkningen.
Ship to Gaza handlar inte om humanitärt bistånd, något de själva bekräftar. Detta förmedlas redan genom väl utvecklade landkanaler. Israel transporterar kontinuerligt stora mängder varor till Gaza. Bara under de senaste två veckorna har totalt 2 015 lastbilar fört in 55 006 ton förnödenheter. Med detta i åtanke är Ship to Gazas pågående aktion att föra in två olivträd, fotbollar och så vidare inget annat än ett propaganda-jippo.
FN anser, genom Palmerkommissionen, att blockaden är laglig enligt internationell rätt. Ett samstämmigt världssamfund har också avrått från en ny Ship to Gaza-flottilj som obehövlig och oansvarig. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton har båda uttryckt att de inte anser en ny flottilj vara det rätta svaret och att det kan provocera fram onödig konfrontation.
Oslo-avtalen slår fast att Israel ensamt ansvarar för kontrollen av sjöfarten till Gaza. Detta har även betonats av Sveriges utrikesdepartement som påpekat att Israel enligt folkrätten har rätt att kontrollera om fartygen för mig sig gods av icke tillåtet slag.
Om Estelle försöker bryta blockaden kommer hon att bli eskorterad till hamnstaden Ashdod. Varor som inte bryter mot blockadens bestämmelser kommer att bli transporterade till Gaza genom befintliga landkanaler. Aktivisterna från Ship to Gaza kommer att skickas hem.

Ship to Gaza igen.

Ännu ett Ship to Gaza-fartyg är på väg mot Gaza. Målet är som tidigare ett led i kampen för ett upphävande av Israels blockad av människorna i detta landområde.

Vad skulle ske om Israel plötsligt fann för gott att riva alla stängsel och barriärer och gav palestinierna full frihet att röra sig till lands och sjöss? Skulle Hamas och andra militanta organisationer upphöra med attackerna mot Israel? Skulle de palestinska självmordsbombarna (egentligen massmordsbombare) återuppta sin dödliga verksamhet inom Israles gränser? Vem tror att de skulle ge upp kampen för det land som en gång till större delen tillhörde dem, eller snarare deras förfäder?

Jag tror inte att den väpnade kampen skulle ta slut om Israel upphävde blockaden. Jag tror tvärtom att den skulle intensifieras, och ett inbördeskrig liknande det som utkämpades 1948 skulle åter kunna drabba människorna, inte bara israeler och palestinier utan också många människor i de omgivande länderna. Varför skulle Israel vilja ta den risken?

Jag förstår om en del av Gazas tillskyndare gärna ser att ett sådant scenario blir verklighet, eftersom de menar att judarna tillskansat sig landet på ett orättfärdigt sätt. Men säg mig vilket land på jorden som inte tillkommit genom krig och blodsutgjutelse? Vårt land Sverige är bara ett exempel på detta. Staten Israel utgör inget undantag i det sammanhanget.

Är ännu ett sargande krig i Israel/Palestina den enda förutsättningen för en förnyad fredsprocess? Jag vill inte tro det.

Jag ser Ship to Gaza-projektet som en påminnelse om att vi inte får glömma under vilka svåra omständigheter som större delen av den palestinska befolkningen lever. Dock tror jag inte på något omedelbart upphävande av den israeliska blockaden. Än en gång: Varför skulle Israel vilja riskera sin relativa säkerhet genom ett sådant handlande? Judarna har inte glömt vad de utsatts för under årtusenden.

I Turkiet

Det har gått mer än 20 år sedan den där märkliga upplevelsen i Turkiet. Jag var där på en tvåveckors charterresa, bodde på ett litet pensionat i den lilla staden Side vid Medelhavet. På pensionatets tak fanns en terrass med bar, i baren jobbade en man vars namn jag inte minns. Han brukade spela turkisk populärmusik i en liten kassettspelare. Han kunde lite engelska, vi pratade en del. Det fanns en annan man där, en ganska dyster typ som alltid bar solglasögon, även på nätterna. Han sökte kontakt med mig, ställde många frågor som jag ibland fann vara lite underliga och närgångna. Vid ett senare tillfälle påstod bartendern att den dystre mannen arbetade för den turkiska säkerhetstjänsten. Hur det förhöll sig med den saken fick jag aldrig någon riktig vetskap om.

Det fanns en lång strand nära pensionatet. Jag följde den så långt jag kunde komma. Vid dess ände mötte jag en liten vänlig man, han presenterade sig som Necmi och bjöd in mig till sin mycket enkla lilla restaurang, den bestod av ett par bord med stolar. Hans engelska rymde inte många ord och min turkiska var lika med noll, men ändå som det brukar vara hittade vi vägar till en viss kommunikation. Necmi var muslim och i sluttningen bakom huset satt hans hustru tillsammans med några andra kvinnor. Henne fick jag aldrig prata med. Varje dag återvände jag till Necmi och hans servering, oftast var jag den enda gästen. Det uppstod en vänskap mellan Necmi och mig.

En dag föreslog jag att han skulle följa med till pensionatet och äta middag på terrassen tillsammans med mig. Då blev han märkbart nervös och sa att det inte gick för sig. Jag förstod inte varför men lyckades efter en stunds övertalning få honom att ändra sig. När han senare på kvällen kom till pensionatet var han uppklädd med kavaj och slips. Efter att vi suttit en stund vid ett bord i väntan på maten, dök den dystre mannen med solglasögonen upp. Han vände sig till Necmi och sa något på turkiska, och Necmi reste sig för att gå. Först förstod jag ingenting, men så begrep jag att den dystre sagt till Necmi att han inte fick vara på pensionatet. Jag sa till Necmi att vänta och bad den påstådde säkerhetsmannen om en förklaring. Jag minns inte vad han svarade, men jag minns att jag blev arg och sa till Necmi att strunta i vad den dystre sa. Bartendern kom till vår undsättning och efter en stund avlägsnade sig den störande figuren.

Senare på kvällen när vi avslutat vår måltid gjorde bartendern oss sällskap vid bordet. Efter en stund var han och Necmi inbegripna i ett samtal på turkiska. Jag blev sittande vid sidan om, tog fram papper och penna och började skriva lite om situationen. (Någonstans har jag de där anteckningarna.) Efter hand blev deras samtal allt intensivare, allt mer känslosamt. Plötsligt började de gråta, reste sig upp och omfamnade varandra. Efter en stund när de lugnat ner sig fick jag förklaringen till vad som skett. Det visade sig att de varit ”brother in arms”, att de varit stridande kompanikamrater vid Turkiets invasion av Cypern femton år tidigare, ett blodigt krig där tusentals turkar och greker dödats. När de först möttes på terrassen hade de inte känt igen varandra, men plötsligt hade de insett att de stridit sida vid sida, att de förlorat gemensamma soldatkamrater i svåra slag. Det var inte svårt att förstå deras tårar och samtidigt deras glädje över återseendet. Jag blev omfamnad av dem, kysst på kinderna och tackad för att de såg mig som orsaken till deras möte. Det var en märklig upplevelse på terrassen under den turkiska natthimlen.

När jag skulle resa tillbaka till Sverige kom Necmi med ett paket till mig. Det innehöll massor av turkiskt te och en bok med turkiska fraser översatta till engelska. På bokens första blad hade han skrivit en text som jag än i dag inte förstår innebörden av. Vår vän bartendern gav mig det kassettband med turkisk musik som han spelat oftast på terrassen under min vistelse.

Jag skrev några vykort till mina turkiska vänner efter att ha kommit hem till Stockholm, men jag vet inte om de någonsin kom fram.

Jag ser ingen anledning att inte hålla det förflutna levande inom mig. Det var mitt liv, det liv som nu till största delen är passerat men inte glömt.