Hens ytlighet och brist på kulturell bildning var acceptabel, men inte fientligheten.

Almstriden 1971

Jag minns den där våldsamma natten och de oroliga dygnen som följde. Gunnar, som just avslutat en spelning på Silver Bar vid Stureplan, ringde mitt i natten, vi var båda med i den långa telefonkedjan. ”Dom tänker fälla almarna i natt”, sa han. Jag bodde bara fem minuters promenad från Kungsträdgården, så jag var snabbt på plats intill Karl XII-statyn. Det var redan fullt med folk och poliser där. Efteråt meddelade medierna att det var ett hundratal poliser och omkring två tusen demonstranter. Stämningen var upphetsad. Sirener från polisbilarna ljöd, hundar skällde, hästar gnäggade, folk skrek. Runt almarna och tehuset – som vi alltid kallade Tetley eftersom det var tehusets ursprungliga namn – hade man byggt ett högt plank. Längs planket stod en tät kedja av batongförsedda poliser. Bakom planket fanns arbetare redo med motorsågarna, vid sidan om stod en stor kranbil.

När den första motorsågen började skära i ett av almträden brast tålamodet hos demonstranterna. Några lyckades ta sig förbi poliserna och riva delar av planket. Motattacken från polisen var brutal och skrämmande. Batongslagen haglade över folket, de ridande poliserna stormade in och slog vilt med sina långa piskor, hundar bet och hästar trampade. Gunnar och jag klarade oss från att bli slagna, bitna eller omkullridna, mest beroende på att vi inte slogs i det främsta ledet. Det var där de modiga fanns, de som trotsade och slog tillbaka, de som rev planket trots att de var utsatta för polisens brutalitet, de som tog sig förbi poliserna och klättrade upp i träden. Utan deras handlingar hade inte den vackra almdungen stått kvar, den almdunge som lögnaktiga politiker påstod var sjuk och dödsdömd, den står kvar ännu 43 år efter almstriden.

En dröm

Strax innan jag vaknade drömde jag att jag tog kokain; något som i verkligheten skett en gång för mer än 40 år sedan, och då helt utan effekt. Ur min näsa började vita bubblor växa. Framför spegeln såg jag bubblorna utvecklas till jättelika mustascher, enorma knävelborrar. Jag sträckte mig efter kameran, men innan jag hunnit fotografera utväxten började den krympa och försvinna. Fortfarande i drömmen ringde den stationära telefon jag inte haft på åratal. Jag svarade och hörde svagt en bekant röst säga något om att vid en så tidig morgon var bara alkoholister vakna. Jag svarade att jag visste att han betraktade mig som alkoholist för att jag brukar dricka ett glas vin till middagen varje dag, och att jag inte höll med om hans åsikt, oavsett vad han och hans likar inom Länkarna hade för definition av begreppet alkoholism. Han svarade inte. Jag sa att jag höll på att arbeta och la på luren. Då vaknade jag med kramp i vänster ben.

En gammal vän

Vi möttes sommaren 1975 då vi jobbade tillsammans på Stockholm Ban mittemot Centralstationen på andra sidan tågspåren. Arbetet bestod mest av att släpa och lyfta fyllda postsäckar. Tydligen hade Per och jag en del gemensamma intressen, för vi fortsatte att träffas även på fritiden. Minnena är vaga, till viss del åtkomliga i kortfattade dagsboksanteckningar, vi satt antagligen en del på tehuset Tetley under almarna i Kungsträdgården. Ett diffust minne är att vi vid något tillfälle satt på kajen vid Strömmen, drog en braja och lät blicken och medvetandet följa med i vattnets virvlar. När hösten kom gled vi isär, jag till vuxenstudierna och Per till långväga resor österut.

Det dröjde nästan tio år tills vi sågs igen, då som elever på Poppius journalistskola. Per var den av oss som senare kunde titulera sig journalist, han skrev för bland annat Arbetaren. Vid den tiden i mitten av 80-talet arbetade jag på Expressen. Per blev så småningom anställd på Aftonbladet. Det var där vi sågs nästa gång, då i början av 2000-talet. Jag hade fått avtalspension på Expressen vid 59 års ålder, pluggat musik ett år och fått ett erbjudande om jobb på Aftonbladet. Under de följande åren där hann vi äta många luncher tillsammans.

2005 gick jag i pension och slutade lönearbeta. Per kämpade ytterligare några år på redaktionen, vårt umgänge hade ännu en gång upphört. Så sågs vi igen för ett par månader sedan; Per på väg ut ur en tunnelbanevagn vid Slussen, jag på väg in i den. Vi tog oss tid för att bestämma ett mer långvarigt möte. Sedan dess har vi setts ett par gånger, senast häromdagen på tehuset under almarna i Kungsan och på en gräsmatta intill.

自殺

Leila K och Flashback

Jag visste att det fanns en tjej som hette Leila K och att hon höll på med musik, mycket mer än så visste jag inte om henne. Av någon anledning dök en video från 90-talet med henne upp på min bildskärm när jag var inne på YouTube. Jag imponerades av hennes musikaliska rappande, hennes röst och energi. När jag tittade på fler videor fann jag en dokumentärfilm som handlade om henne, ”Fuck you, fuck you very much”, och när jag sedan fortsatte att läsa om henne blev jag gripen av hur hennes liv utvecklats mot den tragiska tillvaro som hon tydligen lever i nu och har gjort sedan länge. En text ledde mig vidare till sajten Flashback, där det finns en så kallad tråd som handlar om Leila K. Jag hade besökt den sajten tidigare några gånger, och varje gång har den fått mig att må illa. Där återfinns de värsta inläggen av sadistiskt skvaller, lögner, kränkningar. Ord som kommer för mig vid läsningen av de vidriga inläggen där: elakhet, ondska, hat, människoförakt, avundsjuka, nazism, fascism … I sanningens namn bör också påpekas att det finns ett och annat inlägg som går emot strömmen av lågt stående kommentarer. Jag är ingen vän av censur, men när det gäller Flashback så önskar jag att det fanns en ansvarig utgivare som kunde åtalas och placeras bakom lås och bom för en ansenlig tid.

Jag tänkte att det första ordet borde vara något storslaget, som ett jätteackord över hela klaviaturen, typ Universum eller Gud eller något liknande, men så blev det inte. Utan att jag tänkte på det blev det ordet ”Jag” i stället. Så förmätet, ekade det någonstans inom mig. Men vid närmare eftertanke hade jag ingenting emot att det blev som det blev; mitt jag var ju faktiskt utgångspunkten för betraktandet av allt.

Så var själva entrén avklarad. Det kändes bra. Nu återstod bara allt det andra, själva arbetet. Det inledde jag som vanligt med en kopp arabiskt kardemummakaffe och en vit Prince.

Jag hade slitit några år med vad jag namngett som ”Den sista boken”. Den var ett kaos, och det är den fortfarande. Just nu har jag ännu inte beslutat mig för hur jag ska hantera verben; om jag ska vara konsekvent och förlägga dem till imperfekt, eller om jag ska tillåta mig att även släppa in presensformen emellanåt. I skrivande stund vet jag inte med säkerhet hur det hela kommer att se ut när ”Den sista boken” är avslutad – men jag lutar åt att den slutliga redigeringen kommer att placera alla handlingar i det förflutna. Det skulle kännas bra om det tidsmässigt gick att förskjuta det förflutna även språkmässigt, få det på avstånd, göra det lättare att betrakta.

På köksbordet ligger en del av det språkliga råmaterielet förslutet i en fast form, en anteckningsbok innehållande maximalt och ännu inte färdigskrivna 195 sidor. Delar av detta ska överföras till datorn och redigeras där. Ett stort problem i det sammanhanget är min brist på beslutsamhet, koncentration och uthållighet. Andra verksamheter splittrar min fokusering: ljud- och bildskapandet, ibland också mitt behov av ett socialt liv. Helst vill jag samla allt under ett tak i form av FILM. Det är det medium som jag finner mest omfattande. Där ryms allt: text, bild, ljud.

Men ibland är jag så trött på allt att jag känner en viss dödslängtan. Den är dock inte så stark att jag överväger att påskynda den slutliga händelsen.

En konspirationsteori?

Tänk om följande konspiratoriska teori beskriver något av vad som verkligen sker bakom de mediala kulisserna:

Anta att den militanta syriska oppositionen av utländska krafter (CIA? Mossad?) försetts med möjligheten att använda kemiska vapen mot den syriska civilbefolkningen. Syftet skulle då vara att genom intensiv mediebevakning väcka omvärldens avsky gentemot den syriska regeringen och samtidigt skapa en opinion för ett amerikanskt ingripande i den syriska konflikten. Ytterst skulle det i så fall vara USA:s militärindustriella komplex (vapen- och oljeindustri) som önskar ett nytt krig. (Tesen är att de alltid måste ha minst ett krig i gång för att få avsättning för sina produkter och riklig tillgång till olja.) Nästa år lämnar USA Afghanistan, nu tar man sig an Syrien. Det följande steget är givetvis ett krig mot Iran som snart är helt inringat av länder med amerikanska baser.



Skulle en cynisk aktion av det beskrivna slaget kunna ske utan den amerikanska regeringens vetskap? Vet den vänstra handen vad den högra gör? Vad vet vi om det som sker bakom det som synes ske?

Personligen värjer jag mig mot konspirationsteorier, men ibland kommer jag i kontakt med sådana – och hela min världsbild hotar att rämna ...

Om tvånget att betala

Det är något skumt med tvånget att betala för något man inte använder, bara för att man har möjlighet att använda det.

Jag såg så sällan på tv att jag inte ville betala över 2000 kronor om året till Radiotjänst för mitt glesa tittande. Principen att radio- och tv-licensen ska vara lika stor för alla är dessutom en av samhällets många orättvisor. Min pension är inte stor och för den summa Radiotjänst kräver kan jag köpa mycket mat. Radiotjänst påstår sig ha lagen på sin sida när de beordrar dem som inte betalar tv-licens att ställa undan eventuella tv-mottagare, förslagsvis i källaren. Efter ganska hotfulla telefonsamtal från ett par av Radiotjänsts betalda spioner, fann jag för gott att ställa min gamla tjock-tv från 80-talet i källarförrådet. Det gick bra att leva utan den. Nu kunde jag med gott samvete lägga på luren direkt om spionerna fortsatte med trakasserierna – trodde jag. Säg den frid som varar …

Radiotjänsts vd Eva Hamilton gör i en intervju helt klart vad hon vill ska gälla också för dem som innehar datorer, läsplattor och mobiltelefoner med internetuppkoppling; antingen ska de betala licens via öronmärkta skattepengar eller så ska de betala full tv-licens direkt till Radiotjänst. Några andra alternativ vill hon inte föreställa sig. Och det handlar om stora pengar till Sveriges Television och Sveriges Radio. Någonstans läste jag att över fyra miljoner svenska hushåll betalar tv- och radiolicens. Omräknat i kronor skulle det motsvara en ungefärlig årsinkomst på drygt åtta miljarder (rätta mig gärna om jag har räknat fel). I skydd av vackra ord om ”oberoende public service” skyddar sig girigheten; mycket vill ha mer.

I butikerna finns varor vi har möjlighet att köpa, men som vi av olika skäl avstår från att köpa. Butiksägarna kan inte tvinga oss att handla. I en internetuppkopplad dator finns möjlighet att titta på en del av Sveriges Televisions program, men datorinnehavaren kan också avstå ifrån att göra det. Till skillnad från andra försäljare på marknaden vill Radiotjänst ha rätten att tvinga även icke-innehavare av tv-apparater att betala licensavgift, även om dessa dator-, läsplatte- och mobilägare inte tar del av SVT:s produktioner.

Som sagt: Det är något skumt med tvånget att betala för något man inte använder. Jag får en obehaglig känsla av att det kan dölja sig en sorts diffus diktatur under demokratins täckmantel. Men det är en delvis annan historia som jag kanske återkommer till.

Brev från Israels ambassad i Stockholm:

Pressmeddelande 2012-10-18

Ship to Gaza i Medelhavet
Just nu är fartyget Estelle, med aktivister från Ship to Gaza, på väg genom Medelhavet till Gaza. Samtidigt som de är ute på sin seglats skjuter Hamas, en terroristorganisation enligt både Sverige och EU, raketer från Gaza mot Israels södra delar. Hamas mål är inget annat än att terrorisera den israeliska civilbefolkningen.
Ship to Gaza handlar inte om humanitärt bistånd, något de själva bekräftar. Detta förmedlas redan genom väl utvecklade landkanaler. Israel transporterar kontinuerligt stora mängder varor till Gaza. Bara under de senaste två veckorna har totalt 2 015 lastbilar fört in 55 006 ton förnödenheter. Med detta i åtanke är Ship to Gazas pågående aktion att föra in två olivträd, fotbollar och så vidare inget annat än ett propaganda-jippo.
FN anser, genom Palmerkommissionen, att blockaden är laglig enligt internationell rätt. Ett samstämmigt världssamfund har också avrått från en ny Ship to Gaza-flottilj som obehövlig och oansvarig. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Catherine Ashton har båda uttryckt att de inte anser en ny flottilj vara det rätta svaret och att det kan provocera fram onödig konfrontation.
Oslo-avtalen slår fast att Israel ensamt ansvarar för kontrollen av sjöfarten till Gaza. Detta har även betonats av Sveriges utrikesdepartement som påpekat att Israel enligt folkrätten har rätt att kontrollera om fartygen för mig sig gods av icke tillåtet slag.
Om Estelle försöker bryta blockaden kommer hon att bli eskorterad till hamnstaden Ashdod. Varor som inte bryter mot blockadens bestämmelser kommer att bli transporterade till Gaza genom befintliga landkanaler. Aktivisterna från Ship to Gaza kommer att skickas hem.