Jag antar att jag är deprimerad, annars skulle jag väl inte ligga passiv i sängen som jag gör nu, dag efter dag. Dygnet har jag vänt på. I dag tog jag mig ur sängen vid åttatiden på kvällen. Det var en kombination av tankar som fick mig att stiga upp: önskan att röka en cigarett, dricka en kopp kaffe och sedan försöka digitalisera en över 35 år gammal smalfilm.
På köksbordet står den dåligt fungerande projektorn, på golvet har jag ställt upp filmduken. Filmkameran som ska kopiera den gamla filmen har jag monterat på ett stativ som står mitt emellan projektorn och filmduken.
Ett problem är att projektorn inte är tillförlitlig, alltför ofta klarar den inte av att transportera filmen över de tejpskarvar som finns i den. Då börjar filmen hacka och hoppa upp och ner på duken. Projektorn är gammal, säkert bortåt 40 år eller mer. Konstigt att den fungerar över huvud taget.
måndag 26 januari 2015
måndag 22 december 2014
Några tankar om invandring
Jag minns att jag på 90-talet sympatiserade med Bengt Westerbergs invandringsvänliga inställning, samtidigt som jag hade svårt att förstå hans totalt negativa attityd till dem som hade en motsatt uppfattning. Det tyder antagligen på en viss kluvenhet i min person, en kluvenhet som verkar bestå.
Med åren har jag blivit alltmer skeptisk till det politiska etablissemangets föraktfulla, nedlåtande och ignorerande attityd till dem som velat diskutera och ifrågasätta den rådande invandringspolitiken. När så migrationsverket förutspår att de närmaste åren kan komma att medföra en invandring i storleksordningen 100 000 asylsökande per år, plus den följande anhörighetsinvandringen, och att alla ska få permanent uppehållstillstånd, och den sedermera avgående statsministern glatt, naivt och oansvarigt utropar "Öppna era hjärtan!", då ska man inte förvånas över att Sverigedemokraterna fortsätter att växa.
Den som besökt området vid Medborgarplatsen i Stockholm vid tiden före och efter muslimernas fredagsbön, kan för en stund känna sig förflyttad till något arabiskt-muslimskt land. Olika människor uppfattar den situationen olika. För mig känns den okej (jag har ätit många måltider på restaurangen i moskéhuset), men samtidigt kan jag känna en oro inför tanken att Sverige på sikt ska förvandlas till en muslimsk nation. Jag vill inte att framtida svenskar ska behöva växa upp under sharialagar, på grund av att det demografiska läget i landet har förändrats radikalt. Inte heller vill jag se hur den politiska vänstern växer tillsammans med muslimska jihadister; lika lite som jag vill se fascister och nazister marschera på våra gator.
Vår demokratiska samhällsmodell bygger på att en politiskt vald majoritet styr landet och formar lagarna. Vad skulle ske med landet om fundamentalistiskt religiösa muslimer övertar styret tillsammans med den extrema vänstern? ”Islamofobi!”, anklagar en del invandrarvänliga. Javisst, svarar jag.
Med åren har jag blivit alltmer skeptisk till det politiska etablissemangets föraktfulla, nedlåtande och ignorerande attityd till dem som velat diskutera och ifrågasätta den rådande invandringspolitiken. När så migrationsverket förutspår att de närmaste åren kan komma att medföra en invandring i storleksordningen 100 000 asylsökande per år, plus den följande anhörighetsinvandringen, och att alla ska få permanent uppehållstillstånd, och den sedermera avgående statsministern glatt, naivt och oansvarigt utropar "Öppna era hjärtan!", då ska man inte förvånas över att Sverigedemokraterna fortsätter att växa.
Den som besökt området vid Medborgarplatsen i Stockholm vid tiden före och efter muslimernas fredagsbön, kan för en stund känna sig förflyttad till något arabiskt-muslimskt land. Olika människor uppfattar den situationen olika. För mig känns den okej (jag har ätit många måltider på restaurangen i moskéhuset), men samtidigt kan jag känna en oro inför tanken att Sverige på sikt ska förvandlas till en muslimsk nation. Jag vill inte att framtida svenskar ska behöva växa upp under sharialagar, på grund av att det demografiska läget i landet har förändrats radikalt. Inte heller vill jag se hur den politiska vänstern växer tillsammans med muslimska jihadister; lika lite som jag vill se fascister och nazister marschera på våra gator.
Vår demokratiska samhällsmodell bygger på att en politiskt vald majoritet styr landet och formar lagarna. Vad skulle ske med landet om fundamentalistiskt religiösa muslimer övertar styret tillsammans med den extrema vänstern? ”Islamofobi!”, anklagar en del invandrarvänliga. Javisst, svarar jag.
måndag 8 december 2014
En barndomsfilm
I går satt jag flera timmar och sökte på nätet efter en speciell film, den film jag minns som min allra första filmupplevelse, antagligen den första filmen jag såg. Kanske var jag omkring fem år ung när jag såg den.
Livet lär mig så sakteliga att minnet inte är tillförlitligt. När det gäller just den här filmen som jag sökte, tror jag att den hette/heter något i stil med ”Åskmolnet”, eller ”Åskmolnets son”, eller ”Åskmolnets broder”, men jag vet inte säkert. Vad jag tror mig veta är att jag såg den på en biograf som hette Manhattan, antagligen tillsammans med min far eller mor eller båda. Biografen låg på Hantverkargatan i Stockholm, bara några hundra meter från mitt andra barndomshem på John Ericssonsgatan.
Det var en amerikansk film, originaltiteln kanske var ”Thunder cloud” eller något liknande. Jag skannade igenom flera filmer med liknande titlar, jag sökte på Google och YouTube, men utan att finna vad jag sökte.
Jag minns två scener från filmen:
1: En häst på ett lastbilsflak. Hästen stegrade sig när bilen passerade under infarten till en ranch, slog huvudet i en träställning där namnet på ranchen stod skrivet. Hästen föll ihop och allt var mycket sorgligt.
2: Natt vid en lägereld, samma häst var orolig, det smög en hotfull panter i buskarna.
Who cares? I do. :-)
Livet lär mig så sakteliga att minnet inte är tillförlitligt. När det gäller just den här filmen som jag sökte, tror jag att den hette/heter något i stil med ”Åskmolnet”, eller ”Åskmolnets son”, eller ”Åskmolnets broder”, men jag vet inte säkert. Vad jag tror mig veta är att jag såg den på en biograf som hette Manhattan, antagligen tillsammans med min far eller mor eller båda. Biografen låg på Hantverkargatan i Stockholm, bara några hundra meter från mitt andra barndomshem på John Ericssonsgatan.
Det var en amerikansk film, originaltiteln kanske var ”Thunder cloud” eller något liknande. Jag skannade igenom flera filmer med liknande titlar, jag sökte på Google och YouTube, men utan att finna vad jag sökte.
Jag minns två scener från filmen:
1: En häst på ett lastbilsflak. Hästen stegrade sig när bilen passerade under infarten till en ranch, slog huvudet i en träställning där namnet på ranchen stod skrivet. Hästen föll ihop och allt var mycket sorgligt.
2: Natt vid en lägereld, samma häst var orolig, det smög en hotfull panter i buskarna.
Who cares? I do. :-)
torsdag 25 september 2014
Jag vaknar på natten och har ont i bröstet. Det händer då och då att jag känner den där smärtan, oftast i samband med någon fysisk ansträngning, till exempel när jag går uppför den långa backen med två tunga matkassar i händerna, eller när jag tar mig uppför de 102 trappstegen på Ormberget. Det är vid sådana tillfällen jag förbannar mitt långvariga behov av cigaretter.
På något sätt förväntar jag mig att det till slut kommer att explodera i mitt bröst, att hjärtattacken ska slå till med full kraft, att den lurande infarkten ska avsluta mitt liv med en intensiv smärta.
Som nu i natt när jag sitter vid datorn och skriver. Vad gör jag om attacken kommer? Är det till 112 jag ska ringa? Eller är det något annat nummer som leder till ambulansen?
Och vad händer om jag inte hinner eller orkar ringa efter en ambulans, om jag dör? Hur länge blir mitt lik liggande här innan någon reagerar över att jag inte svarar i telefon, inte öppnar dörren, inte svarar på sms och mail, inte skriver på Facebook eller i bloggen? En vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren på lördag. Hon kommer att ringa mig, kanske skicka ett sms, så småningom ett mail. En annan vän kommer också att undra varför jag inte dyker upp hemma hos honom på lördag kväll, som överenskommet är. Han kommer också att ringa och skicka mail, men troligen inte mer än så. Och en tredje vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren när hon kommer hit nästa vecka, liksom en fjärde vän veckan därpå.
Om några veckor kanske någon tycker att man måste undersöka om det har hänt mig något, eller kanske om några månader. Till slut kanske en syster kommer att ringa till en annan syster och fråga om hon vet något om varför det inte går att nå mig. Till slut blir det antagligen ett fall för polis och låssmed.
Men då är jag långt borta, om jag över huvud taget är.
På något sätt förväntar jag mig att det till slut kommer att explodera i mitt bröst, att hjärtattacken ska slå till med full kraft, att den lurande infarkten ska avsluta mitt liv med en intensiv smärta.
Som nu i natt när jag sitter vid datorn och skriver. Vad gör jag om attacken kommer? Är det till 112 jag ska ringa? Eller är det något annat nummer som leder till ambulansen?
Och vad händer om jag inte hinner eller orkar ringa efter en ambulans, om jag dör? Hur länge blir mitt lik liggande här innan någon reagerar över att jag inte svarar i telefon, inte öppnar dörren, inte svarar på sms och mail, inte skriver på Facebook eller i bloggen? En vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren på lördag. Hon kommer att ringa mig, kanske skicka ett sms, så småningom ett mail. En annan vän kommer också att undra varför jag inte dyker upp hemma hos honom på lördag kväll, som överenskommet är. Han kommer också att ringa och skicka mail, men troligen inte mer än så. Och en tredje vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren när hon kommer hit nästa vecka, liksom en fjärde vän veckan därpå.
Om några veckor kanske någon tycker att man måste undersöka om det har hänt mig något, eller kanske om några månader. Till slut kanske en syster kommer att ringa till en annan syster och fråga om hon vet något om varför det inte går att nå mig. Till slut blir det antagligen ett fall för polis och låssmed.
Men då är jag långt borta, om jag över huvud taget är.
fredag 4 juli 2014
torsdag 26 juni 2014
Almstriden 1971
Jag minns den där våldsamma natten och de oroliga dygnen som följde. Gunnar, som just avslutat en spelning på Silver Bar vid Stureplan, ringde mitt i natten, vi var båda med i den långa telefonkedjan. ”Dom tänker fälla almarna i natt”, sa han. Jag bodde bara fem minuters promenad från Kungsträdgården, så jag var snabbt på plats intill Karl XII-statyn. Det var redan fullt med folk och poliser där. Efteråt meddelade medierna att det var ett hundratal poliser och omkring två tusen demonstranter. Stämningen var upphetsad. Sirener från polisbilarna ljöd, hundar skällde, hästar gnäggade, folk skrek. Runt almarna och tehuset – som vi alltid kallade Tetley eftersom det var tehusets ursprungliga namn – hade man byggt ett högt plank. Längs planket stod en tät kedja av batongförsedda poliser. Bakom planket fanns arbetare redo med motorsågarna, vid sidan om stod en stor kranbil.
När den första motorsågen började skära i ett av almträden brast tålamodet hos demonstranterna. Några lyckades ta sig förbi poliserna och riva delar av planket. Motattacken från polisen var brutal och skrämmande. Batongslagen haglade över folket, de ridande poliserna stormade in och slog vilt med sina långa piskor, hundar bet och hästar trampade. Gunnar och jag klarade oss från att bli slagna, bitna eller omkullridna, mest beroende på att vi inte slogs i det främsta ledet. Det var där de modiga fanns, de som trotsade och slog tillbaka, de som rev planket trots att de var utsatta för polisens brutalitet, de som tog sig förbi poliserna och klättrade upp i träden. Utan deras handlingar hade inte den vackra almdungen stått kvar, den almdunge som lögnaktiga politiker påstod var sjuk och dödsdömd, den står kvar ännu 43 år efter almstriden.
När den första motorsågen började skära i ett av almträden brast tålamodet hos demonstranterna. Några lyckades ta sig förbi poliserna och riva delar av planket. Motattacken från polisen var brutal och skrämmande. Batongslagen haglade över folket, de ridande poliserna stormade in och slog vilt med sina långa piskor, hundar bet och hästar trampade. Gunnar och jag klarade oss från att bli slagna, bitna eller omkullridna, mest beroende på att vi inte slogs i det främsta ledet. Det var där de modiga fanns, de som trotsade och slog tillbaka, de som rev planket trots att de var utsatta för polisens brutalitet, de som tog sig förbi poliserna och klättrade upp i träden. Utan deras handlingar hade inte den vackra almdungen stått kvar, den almdunge som lögnaktiga politiker påstod var sjuk och dödsdömd, den står kvar ännu 43 år efter almstriden.
söndag 1 juni 2014
En dröm
Strax innan jag vaknade drömde jag att jag tog kokain; något som i verkligheten skett en gång för mer än 40 år sedan, och då helt utan effekt. Ur min näsa började vita bubblor växa. Framför spegeln såg jag bubblorna utvecklas till jättelika mustascher, enorma knävelborrar. Jag sträckte mig efter kameran, men innan jag hunnit fotografera utväxten började den krympa och försvinna. Fortfarande i drömmen ringde den stationära telefon jag inte haft på åratal. Jag svarade och hörde svagt en bekant röst säga något om att vid en så tidig morgon var bara alkoholister vakna. Jag svarade att jag visste att han betraktade mig som alkoholist för att jag brukar dricka ett glas vin till middagen varje dag, och att jag inte höll med om hans åsikt, oavsett vad han och hans likar inom Länkarna hade för definition av begreppet alkoholism. Han svarade inte. Jag sa att jag höll på att arbeta och la på luren. Då vaknade jag med kramp i vänster ben.
lördag 24 maj 2014
En gammal vän
Vi möttes sommaren 1975 då vi jobbade tillsammans på Stockholm Ban mittemot Centralstationen på andra sidan tågspåren. Arbetet bestod mest av att släpa och lyfta fyllda postsäckar. Tydligen hade Per och jag en del gemensamma intressen, för vi fortsatte att träffas även på fritiden. Minnena är vaga, till viss del åtkomliga i kortfattade dagsboksanteckningar, vi satt antagligen en del på tehuset Tetley under almarna i Kungsträdgården. Ett diffust minne är att vi vid något tillfälle satt på kajen vid Strömmen, drog en braja och lät blicken och medvetandet följa med i vattnets virvlar. När hösten kom gled vi isär, jag till vuxenstudierna och Per till långväga resor österut.
Det dröjde nästan tio år tills vi sågs igen, då som elever på Poppius journalistskola. Per var den av oss som senare kunde titulera sig journalist, han skrev för bland annat Arbetaren. Vid den tiden i mitten av 80-talet arbetade jag på Expressen. Per blev så småningom anställd på Aftonbladet. Det var där vi sågs nästa gång, då i början av 2000-talet. Jag hade fått avtalspension på Expressen vid 59 års ålder, pluggat musik ett år och fått ett erbjudande om jobb på Aftonbladet. Under de följande åren där hann vi äta många luncher tillsammans.
2005 gick jag i pension och slutade lönearbeta. Per kämpade ytterligare några år på redaktionen, vårt umgänge hade ännu en gång upphört. Så sågs vi igen för ett par månader sedan; Per på väg ut ur en tunnelbanevagn vid Slussen, jag på väg in i den. Vi tog oss tid för att bestämma ett mer långvarigt möte. Sedan dess har vi setts ett par gånger, senast häromdagen på tehuset under almarna i Kungsan och på en gräsmatta intill.
Det dröjde nästan tio år tills vi sågs igen, då som elever på Poppius journalistskola. Per var den av oss som senare kunde titulera sig journalist, han skrev för bland annat Arbetaren. Vid den tiden i mitten av 80-talet arbetade jag på Expressen. Per blev så småningom anställd på Aftonbladet. Det var där vi sågs nästa gång, då i början av 2000-talet. Jag hade fått avtalspension på Expressen vid 59 års ålder, pluggat musik ett år och fått ett erbjudande om jobb på Aftonbladet. Under de följande åren där hann vi äta många luncher tillsammans.
2005 gick jag i pension och slutade lönearbeta. Per kämpade ytterligare några år på redaktionen, vårt umgänge hade ännu en gång upphört. Så sågs vi igen för ett par månader sedan; Per på väg ut ur en tunnelbanevagn vid Slussen, jag på väg in i den. Vi tog oss tid för att bestämma ett mer långvarigt möte. Sedan dess har vi setts ett par gånger, senast häromdagen på tehuset under almarna i Kungsan och på en gräsmatta intill.
lördag 5 april 2014
tisdag 28 januari 2014
Leila K och Flashback
Jag visste att det fanns en tjej som hette Leila K och att hon höll på med musik, mycket mer än så visste jag inte om henne. Av någon anledning dök en video från 90-talet med henne upp på min bildskärm när jag var inne på YouTube. Jag imponerades av hennes musikaliska rappande, hennes röst och energi. När jag tittade på fler videor fann jag en dokumentärfilm som handlade om henne, ”Fuck you, fuck you very much”, och när jag sedan fortsatte att läsa om henne blev jag gripen av hur hennes liv utvecklats mot den tragiska tillvaro som hon tydligen lever i nu och har gjort sedan länge. En text ledde mig vidare till sajten Flashback, där det finns en så kallad tråd som handlar om Leila K. Jag hade besökt den sajten tidigare några gånger, och varje gång har den fått mig att må illa. Där återfinns de värsta inläggen av sadistiskt skvaller, lögner, kränkningar. Ord som kommer för mig vid läsningen av de vidriga inläggen där: elakhet, ondska, hat, människoförakt, avundsjuka, nazism, fascism … I sanningens namn bör också påpekas att det finns ett och annat inlägg som går emot strömmen av lågt stående kommentarer. Jag är ingen vän av censur, men när det gäller Flashback så önskar jag att det fanns en ansvarig utgivare som kunde åtalas och placeras bakom lås och bom för en ansenlig tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)