Ibland funderar jag på hur mitt skrivande började. Första gången jag tänkte tanken att jag ville bli författare, var jag i 17-årsåldern. Då var jag påverkad av författaren Gustav Sandgrens romaner och diktsamlingar. Det började mad hans roman ”David blir människa”, en bok som kom ut 1943, mitt under brinnande världskrig. Jag upptäckte boken i ett antikvariats skyltfönster på Humlegårdsgatan i Stockholm. Det som fixerade min blick vid bokomslaget var ordet ”människa” i titeln. Av någon orsak var det ett ord som var viktigt för mig vid den tiden i december 1957.
Senare läsning av olika författares verk påverkade mig också i skrivandets riktning. Pär Lagerkvist, Albert Camus, Fjodor Dostojevskij, Henry Miller, Herman Hesse, Ernest Hemingway, Alberto Moravia, Christiane Rochefort, Leopold von Sacher-Masoch och John Steinbeck var några av dem som fungerade stimulerande för mig.
Under tiden jag bodde hos min far och hans nya familj i Stockholm, skrev jag långa brev till min mor och några vänner. Jag försökte även skriva rimmade dikter, vilket oftast inte gick så bra.
Min mor var av stor betydelse för mitt skrivande. Hon var själv en skrivande person som uppmuntrade mig att ta till pennan. Jag var i 19-årsåldern när hon gav mig ett skrivhäfte i julklapp och föreslog att jag skulle skriva om sådant jag upplevde och om mina tankar. På paketet hade hon skrivit något som löd ungefär: "Kanske en dikt/kanske en bikt/ändå någon sorts plikt." Vid ungefär samma tid köpte jag min första gitarr hos min före detta arbetsgivare Gustafsons musikhandel i Karlstad.
Några år senare, när jag flyttat tillbaka till min mor och mina syskon i Karlstad, hörde jag för första gången Cornelis Vreeswijk i radion. Det var den första låten på hans första LP, ”Ballad på en soptipp”. Jag inhandlade omedelbart skivan, lärde mig alla texterna och gitarrackorden, och blev förmodligen en av de första utanför Stockholm som tog till sig Cornelis låtar. Då hade jag hunnit bli 24 år. Det var i samband med det som jag började skriva vistexter och göra små melodier.
Vid något tillfälle, jag minns inte säkert när det inträffade, fick jag veta att min mor läst mina dagboksanteckningar med motiveringen att hon ville veta vad jag ”höll på med”. Det fick mig att riva sönder min dagbok. Därför finns inte anteckningarna från min 20-årsålder kvar. Senare återupptog jag mitt dagboksskrivande, dock i annan och mer förkortad form. Den äldsta anteckningen härrör från den 17 januari 1962 då jag var 21 år: ”Jonas sparkade första gången”. En annan mans barn i min älskade ...
Efter att under några år ha växlat mitt boende mellan Karlstad och Stockholm, blev huvudstaden till slut det definitiva. Då hade jag hunnit bli 25 år. En dag kom en bok från min mor med posten:
På ett av bokens försättsblad hade hon skrivit:
Jag fortsatte att skriva kortfattade dagboksanteckningar fram till 1967. Från det året finns inga dagboksanteckningar. Ändå var det ett viktigt år i mitt liv. Då gifte vi oss, då blev jag lämnad, då föddes vårt barn. Efter det började jag på allvar fundera på att skriva en roman. Året därpå började jag skriva den. Det arbetet pågår fortfarande efter 48 års skrivande ...
Jag vet inte vad det är som gör att jag gråter i dag. Någon sorts lagrad och återhållen sorg, kanske.
Jag lyssnade på en föreställning av Radioteatern, som började utan att man annonserat namnet på författaren eller de medverkande. Efter en stunds lyssnande slog mig tanken att det var en kvinna som skrivit pjäsen. Varför tänkte jag så? Helt enkelt för att det var en elak skildring av en av pjäsens två huvudpersoner, en man. Så typiskt för det feministiska Sveriges Radio, tänkte jag och stängde av radion, gick till datorn och sökte info om pjäsen. Visst var det en kvinnlig författare, Charlotte Perkins Gilman. ”En klarsynt vidräkning med kvävande könsroller och välmenande patriarkalt förtryck” läste jag på SR:s hemsida. Två kvinnor hade översatt pjäsen, en kvinna hade dramatiserat den. Efteråt gör man reklam för Radioteaterns nästa föreställning: ”I den bästa av tjejvärldar”. Man anser att ”det är hög tid att vi uppvärderar feminiteten”. Det har man gjort på SR större delen av det här århundradet. Jag gissar att det numera är mest kvinnor som lyssnar på Sveriges Radio. Vi är fortfarande några män som gör det – ett tag till.
Jag var 14 år när min mors dåvarande make bytte till sig två travhästar mot en Buick Super 51 och 900 kronor. Det var en affär som kom att påverka mitt liv under ett par år. Min mor var inte så förtjust över att jag plötsligt fick ett stort intresse av att hänga på Färjestads travbana, både på den publika delen och i stallen bland hästar, kuskar och skötare. Hon menade att det påverkade mitt skolarbete negativt. Till en viss del hade hon förmodligen rätt, men jag hade ganska säkert misslyckats med mina studier vid det högre allmänna läroverket för gossar även utan det intensiva travintresset.
De två hästar som nämns i kvittensen minns jag väl. Hariman var ett av de största, tyngsta och långsammaste varmbloden på Färjestads travbana i Karlstad; en valack med ett personrekord på 1 minut, 28 sekunder och 8 tiondelar per kilometer. (Som jämförelse kan nämnas att den snabbaste tiden i det senaste Elitloppet på Solvalla var 1:09,7.) Harimans framgångar på Färjestad var mycket begränsade. Om jag minns rätt lyckades han vid något tillfälle kämpa sig till en tredjeplats. Det påstods att han var bäst på tung och regnblöt bana, och det var kanske därför han vann två så kallade snabblopp i gyttjan på Åmåls travbana, som för övrigt var en ganska annorlunda bana, inte alls oval som andra banor, snarare formad som profilen av ett ägg med en långsträckt kurva och en mycket tvär.
Irak Will var ett mörkbrunt, litet och ettrigt sto. Hon var snabbare än Hariman, men vilken hennes bästa kilometertid var har jag glömt. Jag vill minnas att hon vann ett lopp efter att ha varit borta från tävlande en längre tid på grund av en skadad hov. Hon var tippad outsider inför loppet och vann till ett ganska högt odds. Hennes ägare hade satsat en hel del pengar på att hon skulle vinna och bör ha tjänat en bra slant på det.
Så småningom utökades stallet med ytterligare två hästar, Big Arrow och Hilding. Big Arrow var en ståtlig hingst, en fux, Hilding var ganska småväxt. Han startades några gånger i snabblopp på Färjestad. På den tiden fanns inga startbilar, alla lopp startades med hästarna voltande i olika fållor mellan spända gummiband. Hilding hade ofta innerspår i den första fållan. Han var mycket startsnabb och det var sällan någon konkurrent passerade honom under det första varvet. Men sedan brukade han slockna totalt. Att han blev den som sist passerade över mållinjen var inte ovanligt. Han var ändå den i de fyras gäng som hade den bästa tiden, 1:23. Jag tror inte att han någonsin sprang in några pengar till sin ägare. Big Arrow tror jag lyckades trava till sig några hölappar.
Jag förstår Larry Davids problem när han beskriver hur han försöker undvika att bli uppbokad, hur en enda uppbokning kan spoliera hans tid för månader. Han har givetvis ett behov av avskildhet för att kunna ägna sig åt sitt skapande. Mitt eget behov av avskildhet för skapande kan jag givetvis inte direkt jämföra med Larry Davids; vi är verksamma på helt skilda nivåer, men det finns behovsmässiga likheter.
Jag har just nu tre vänliga inbjudningar där det förväntas av mig att tacka ja till att närvara: en nästa vecka, en någon gång i sommar, en i augusti. Jag är säker på att alla tre tillfällena kommer att innebära trevlig social samvaro med vänner, släkt, familj och nya bekantskaper. Jag lider inte av någon sorts social fobi, tvärtom, jag har oftast inga svårigheter att umgås med människor. Ändå innebär invitationerna problem för mig.
I flera år har jag försökt skapa en längre sammanhängande tid där jag inte har några som helst sociala förpliktelser. För kortare perioder har jag lyckats förverkliga vad jag kallar ”social time-out”, men efter en tid av önskad avskildhet dras jag åter in i det mänskliga ekorrhjulet av umgängesliv. Till viss del har jag mig själv att skylla, eftersom den avskilda ensamheten kan vara nog så tung att hantera. Jag kan knappast förvänta mig att allt umgänge ska ske på mina villkor. Som en inre röst kan jag höra: ”Jaha, nu passar det att vilja umgås med oss, men när vi bjuder in, då passar det inte!”
Såvitt jag förstår består mitt sociala problem av ett par komponenter. En är min dåliga ekonomi. Det kostar pengar att umgås med dem som har en god ekonomi. Resor kostar pengar, ibland kostar uppehälle på annan ort pengar, födelsedagspresenter kostar pengar, att ”bjuda tillbaka” kostar pengar, och så vidare. När jag har betalat mina räkningar och maten finns det sällan några pengar över till annat. Det händer dock att det finns pengar kvar till annat när det nödvändigaste är betalt. De slantarna vill jag inte i första hand spendera på socialt umgänge, mina egna behov kommer i första hand. Det kan låta egoistiskt, men det handlar om mina behov av att någon gång kunna köpa ett klädesplagg, ett par skor, låta reparera ett par byxor eller någon trasig pryl, kunna betala ett läkar- eller/och ett tandläkarbesök, köpa medicin, färger till skrivaren … Det finns massor av utgifter som har prioritet framför det kostsamma umgängeslivet.
En annan komponent som har betydelse för mitt behov av avskildhet är vad jag benämner som mitt ”projekt”. Det består till största delen av mitt behov av ordning, den kanske enda uppgiften som återstår i mitt liv. En mycket nära vän brukade säga att han inte kunde dö förrän han fått ordning på sina papper. Han dog innan han hunnit fullfölja sin avsikt. Så kommer det att bli även för mig.
Utan att fördjupa mig i alltför många detaljer beträffande ”projektet”, kan jag beskriva det som ett arbete med vad jag samlat ihop av texter, ljud och bilder under den tid jag levt. Det handlar om vad jag och några andra personer skrivit, vad jag och några andra fotograferat och filmat, och de olika ljudinspelningar jag gjort. Naturligtvis är allt detta inget som har någon större betydelse för någon annan än mig själv, lika lite som min blogg betyder något särskilt för någon annan än mig själv.
Jag antar att jag är deprimerad, annars skulle jag väl inte ligga passiv i sängen som jag gör nu, dag efter dag. Dygnet har jag vänt på. I dag tog jag mig ur sängen vid åttatiden på kvällen. Det var en kombination av tankar som fick mig att stiga upp: önskan att röka en cigarett, dricka en kopp kaffe och sedan försöka digitalisera en över 35 år gammal smalfilm.
På köksbordet står den dåligt fungerande projektorn, på golvet har jag ställt upp filmduken. Filmkameran som ska kopiera den gamla filmen har jag monterat på ett stativ som står mitt emellan projektorn och filmduken.
Ett problem är att projektorn inte är tillförlitlig, alltför ofta klarar den inte av att transportera filmen över de tejpskarvar som finns i den. Då börjar filmen hacka och hoppa upp och ner på duken. Projektorn är gammal, säkert bortåt 40 år eller mer. Konstigt att den fungerar över huvud taget.
Jag minns att jag på 90-talet sympatiserade med Bengt Westerbergs invandringsvänliga inställning, samtidigt som jag hade svårt att förstå hans totalt negativa attityd till dem som hade en motsatt uppfattning. Det tyder antagligen på en viss kluvenhet i min person, en kluvenhet som verkar bestå.
Med åren har jag blivit alltmer skeptisk till det politiska etablissemangets föraktfulla, nedlåtande och ignorerande attityd till dem som velat diskutera och ifrågasätta den rådande invandringspolitiken. När så migrationsverket förutspår att de närmaste åren kan komma att medföra en invandring i storleksordningen 100 000 asylsökande per år, plus den följande anhörighetsinvandringen, och att alla ska få permanent uppehållstillstånd, och den sedermera avgående statsministern glatt, naivt och oansvarigt utropar "Öppna era hjärtan!", då ska man inte förvånas över att Sverigedemokraterna fortsätter att växa.
Den som besökt området vid Medborgarplatsen i Stockholm vid tiden före och efter muslimernas fredagsbön, kan för en stund känna sig förflyttad till något arabiskt-muslimskt land. Olika människor uppfattar den situationen olika. För mig känns den okej (jag har ätit många måltider på restaurangen i moskéhuset), men samtidigt kan jag känna en oro inför tanken att Sverige på sikt ska förvandlas till en muslimsk nation. Jag vill inte att framtida svenskar ska behöva växa upp under sharialagar, på grund av att det demografiska läget i landet har förändrats radikalt. Inte heller vill jag se hur den politiska vänstern växer tillsammans med muslimska jihadister; lika lite som jag vill se fascister och nazister marschera på våra gator.
Vår demokratiska samhällsmodell bygger på att en politiskt vald majoritet styr landet och formar lagarna. Vad skulle ske med landet om fundamentalistiskt religiösa muslimer övertar styret tillsammans med den extrema vänstern? ”Islamofobi!”, anklagar en del invandrarvänliga. Javisst, svarar jag.
I går satt jag flera timmar och sökte på nätet efter en speciell film, den film jag minns som min allra första filmupplevelse, antagligen den första filmen jag såg. Kanske var jag omkring fem år ung när jag såg den.
Livet lär mig så sakteliga att minnet inte är tillförlitligt. När det gäller just den här filmen som jag sökte, tror jag att den hette/heter något i stil med ”Åskmolnet”, eller ”Åskmolnets son”, eller ”Åskmolnets broder”, men jag vet inte säkert. Vad jag tror mig veta är att jag såg den på en biograf som hette Manhattan, antagligen tillsammans med min far eller mor eller båda. Biografen låg på Hantverkargatan i Stockholm, bara några hundra meter från mitt andra barndomshem på John Ericssonsgatan.
Det var en amerikansk film, originaltiteln kanske var ”Thunder cloud” eller något liknande. Jag skannade igenom flera filmer med liknande titlar, jag sökte på Google och YouTube, men utan att finna vad jag sökte.
Jag minns två scener från filmen:
1: En häst på ett lastbilsflak. Hästen stegrade sig när bilen passerade under infarten till en ranch, slog huvudet i en träställning där namnet på ranchen stod skrivet. Hästen föll ihop och allt var mycket sorgligt.
2: Natt vid en lägereld, samma häst var orolig, det smög en hotfull panter i buskarna.
Who cares? I do. :-)
Jag vaknar på natten och har ont i bröstet. Det händer då och då att jag känner den där smärtan, oftast i samband med någon fysisk ansträngning, till exempel när jag går uppför den långa backen med två tunga matkassar i händerna, eller när jag tar mig uppför de 102 trappstegen på Ormberget. Det är vid sådana tillfällen jag förbannar mitt långvariga behov av cigaretter.
På något sätt förväntar jag mig att det till slut kommer att explodera i mitt bröst, att hjärtattacken ska slå till med full kraft, att den lurande infarkten ska avsluta mitt liv med en intensiv smärta.
Som nu i natt när jag sitter vid datorn och skriver. Vad gör jag om attacken kommer? Är det till 112 jag ska ringa? Eller är det något annat nummer som leder till ambulansen?
Och vad händer om jag inte hinner eller orkar ringa efter en ambulans, om jag dör? Hur länge blir mitt lik liggande här innan någon reagerar över att jag inte svarar i telefon, inte öppnar dörren, inte svarar på sms och mail, inte skriver på Facebook eller i bloggen?
En vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren på lördag. Hon kommer att ringa mig, kanske skicka ett sms, så småningom ett mail. En annan vän kommer också att undra varför jag inte dyker upp hemma hos honom på lördag kväll, som överenskommet är. Han kommer också att ringa och skicka mail, men troligen inte mer än så. Och en tredje vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren när hon kommer hit nästa vecka, liksom en fjärde vän veckan därpå.
Om några veckor kanske någon tycker att man måste undersöka om det har hänt mig något, eller kanske om några månader. Till slut kanske en syster kommer att ringa till en annan syster och fråga om hon vet något om varför det inte går att nå mig. Till slut blir det antagligen ett fall för polis och låssmed.
Men då är jag långt borta, om jag över huvud taget är.
