”Med
dåliga betyg och frisedel från det militära, kommer du aldrig att kunna
få ett statligt jobb”, sa några besserwissrar till mig. En vecka senare
var jag anställd som brevbärarbiträde vid Postverket, som på den tiden
var en statlig institution.
Den första arbetsdagen fick jag följa
med en ordinarie brevbärare vid postutdelningen inom ett område i
staden. Det var många höghus, många trappor att vandra upp- och nerför.
På den tiden skedde postutdelningen två gånger om dagen, en gång på
förmiddagen, en gång på eftermiddagen. Dessförinnan skulle posten
sorteras i den ordning som den senare skulle utdelas. Då gällde det att
placera breven i rätt namnordning, för att man skulle slippa rusa fram
och tillbaka vid själva leveransen.
Redan den andra arbetsdagen
skulle jag ensam sköta utdelningen inom hela distriktet. Det blev en
liten katastrof, men som jag då upplevde som ofantlig. Själva
brevsorteringen drog ut på tiden och blev minst sagt kaotisk, eftersom
jag inte hade klart för mig var alla adressaterna bodde. Det medförde
att utdelandet av breven tog väldigt lång tid. Jag fick springa fram och
tillbaka mellan husen, upp och ner i trapporna för att rätt brev skulle
hamna hos rätt person. De erfarna brevbärarna brukade få några timmars
ledighet mellan för- och eftermiddagspassen, men inte så för mig. Jag
kom tillbaka till postkontoret först efter att eftermiddagsutdelningen
redan börjat. Då var det dags för mig att göra en ny sortering, för att
sedan gå ut på en ny och lika förvirrad utdelningstur. Först sent på
kvällen var jag klar med mina misslyckade arbetspass; trött,
hungrig och missmodig. Ännu ett misslyckande att lägga till de övriga.
På
väg till arbetet den tredje arbetsdagen kände jag att jag inte orkade
gå igenom samma kaos en gång till. Jag ”firade”, som man sa på den tiden
när man uteblev från arbetet utan att vara giltigt sjuk. Antagligen
gick jag i stället till kaféet där jag brukade träffa mina vänner, och
utan att meddela min arbetsgivare, vilket naturligtvis måste ha orsakat
vissa problem på postkontoret. Därför, när jag beslutat mig för att göra
ett nytt försök den fjärde dagen, möttes jag av en rasande postmästare
som sa upp mig med omedelbar verkan.
Misslyckad soldat och
signalist på regementet, och nu misslyckad brevbärare därtill. För att
inte tala om det totala misslyckandet några år tidigare i stadens högra
allmänna läroverk för gossar. Och det därpå följande misslyckandet som
så kallad smörgåsnisse på Stadsträdgårdens restaurang i samma stad. Jag
mådde inte bra. Karlstad verkade vara en stad där jag inte kunde klara
av någonting.
Jag drog mig undan till vännerna på kaféet, till
det glada och desperata vindrickandet på festerna och bland buskarna på
Sandgrund. Ett leverne som min mor i högsta grad ogillade. Vid den tiden
bodde jag tillsammans med min äldre bror i en liten lägenhet i samma
hus som vår mor. Min bror hade många gånger varit den som min mor givit
uppdraget att hålla ordning på mig. Jag antar att han även vid den här
tidpunkten var beordrad av henne att se till så att jag kom upp ur
sängen på mornarna och vidare till arbetsförmedlingen för att söka nytt
jobb. Det är här som det sorgligaste i dramat tar sin begynnelse.
Jag
låg i sängen, kanske trött efter en gårdag med för mycket vin, när min
bror bryskt slet av mig täcket och röt åt mig att stiga upp. Under alla
år hade han alltid haft det fysiska övertaget att bestämma över mig. Men
nu hände något hemskt inom mig, något som jag gråtit över många gånger
senare i livet. Ett blint raseri gjorde att jag kastade mig upp ur
sängen och överöste honom med hårda knytnävsslag. Jag minns att han föll
tillbaka och blev sittande på sin säng, med armarna höjda till skydd
mot mina slag, medan jag fortsatte att slå, slå … Han lyckades ta sig
förbi mig och rusa ut, upp till lägenheten där vår mor bodde. En stund
senare kom hon ner till mig, upprörd, arg och förtvivlad. ”Du har slagit
honom så han blöder i örat”, skrek hon. Sedan minns jag inte mer av vad
som hände just då. Men jag vet att det var någonstans här som jag
beslutade mig för att dö.
Aldrig tidigare hade tanken på att dö
för egen hand drabbat mig. Men nu såg jag ingen annan utväg ur mitt
misslyckade liv. Jag började planera för mitt avsked. Hur skulle det gå
till? Jag vet inte hur jag tänkte då, men antagligen tänkte jag som jag
gjorde flera gånger senare i livet: Vilket sätt vågar jag använda mig av
för att få uppnå ett slut? Tro mig, jag har funderat igenom de flesta
avgångsvarianter som finns. Då, på vårkanten 1960, kom jag fram till att
ett överintag av tabletter skulle passa bäst. Men några sådana hade jag
inte, och inga pengar heller. Det ekonomiska löste jag genom att sälja
den konfirmationsring i guld som jag fått av min mor. Kanske sålde jag
den hos ”Gull-Erik”, stadens mest kända guldsmed, jag minns inte.
Därefter inhandlade jag fyra askar magnecyl (eller om det var albyl) med
kodein på ett av stadens två apotek. Jag minns att jag fick en
misstänksam fråga av farmaceuten bakom disken, men att jag klarade mig
förbi den med någon sorts lögn. För att kunna svälja de 100 tabletterna
köpte jag två flaskor Naranja, en sorts blandning av apelsinjuice
och läskedryck

På Västra torggatan fanns ett enkelt litet hotell
vid namn Park. Där beställde jag ett rum som kostade 12 kronor per natt.
På kvällen bjöd jag min bäste vän på öl med räksmörgås på restaurang
Mejt på Östra torggatan, och berättade för honom vad jag planerade att
göra. Dessförinnan hade jag avkrävt honom ett löfte att han inte skulle
skvallra om saken. Vi skildes utanför hotellet.
På rummet skrev
jag ett avskedsbrev som jag stoppade i innerfickan på min kavaj eller
jacka eller rock, jag minns inte vilket. Sedan började jag svälja
tabletter nedsköljda med Naranjan. Jag minns att jag inte lyckades
pressa i mig alla tabletterna, möjligen blev det en ask över. Jag la mig
på sängen och tänkte att nu kommer jag att dö. Jag minns en ilning av
rädsla. Jag somnade och vaknade, ingenting hände. Jag somnade igen.
Nästa gång jag vaknade mådde jag mycket dåligt. Jag spydde i en
papperskorg, på golvet, i handfatet, i sängen. Jag var omtöcknad, efter
hand förstod jag att jag inte skulle dö. Jag förstod också att jag hade
svinat ner i rummet med mina spyor. Jag tror att jag hade rummet till
klockan 12. Jag gick ut bakvägen från hotell Park och började gå hemåt,
en promenad som normalt tog en kvart. Nu tog den flera timmar. Jag tog
mig fram med möda, hela tiden spyende. Hemkommen fortsatte jag mitt
högljudda vomerande. Vi bodde i en gammal lyhörd träkåk, mitt tak var
mors golv, hon hörde mig, kom ner till mig och kallade på ambulans som
tog mig till stadens lasarett. (Där placerades jag i sängen intill Göran
Tunströms bror Staffan.)
Under tiden hade mor genomsökt plagget
där avskedsbrevet som jag glömt slänga fanns. En läkare fick vetskap om
den avsikt jag haft med mitt tablettintag. Han förhörde sig om huruvida
jag hade för avsikt att göra ett nytt självmordsförsök, och jag tror att
jag gav ett ovänligt och aggressivt svar som sa att han inte hade med
det att göra. Man höll mig kvar på lasarettet med motiveringen att man
hade funnit äggvita i min urin. Jag fick tala med stadens enda
psykiater, jag har inget minne av vårt samtal, och jag fick heller inte
veta något om det beslut som han och min mor tog över mitt huvud. På
den tiden blev man myndig vid 21 års ålder, jag var 20, min mor bestämde
fortfarande över mitt liv.
En dag fick jag en injektion som
gjorde mig på gott humör, och jag fick åka ambulans igen. Vad som fanns i
den där sprutan kan jag bara gissa, men något lugnande och stimulerande
var det. Jag minns att jag pratade glatt och ohämmat med sköterskan som
satt bredvid mig i ambulansen. På den tiden fanns det ingen psykiatrisk
klinik i Karlstad, därför fraktades jag till mentalsjukhuset Marieberg i
Kristinehamn, min fars födelsestad. Om vistelsen där har jag ännu inte
lyckats skriva, men snart ska jag göra ett försök att formulera mig om
den obehagliga tiden.
Alla räkningar är betalda, ännu inga betalningsanmärkningar, mat så det räcker till nästa pensionsutbetalning, tillräckligt med pengar för att äntligen kunna köpa ett par byxor … Men inom mig är det fullt kaos.
Min farfars far Samuel Larsson Halén (1854–1910) och hans hustru Anna Katharina Larsson Halén, född Johansson (1858–1938).
Jag sitter vid skrivbordet med ett ark fyllt med gamla släktnamn och datum framför mig. Texten är ganska rörig, jag vet inte vem som skrivit den. Det handlar om släkten på min fars sida, tillbaka till min farfars farfar Lars Andersson (1802–1867) och hans hustru i andra giftet Maria Stina Andersson (1819–1882). Hon hette möjligen Blom som ogift. Lars Anderssons far uppges ha varit en soldat som hette Flink och som dog 1807. Även Maria Stina Anderssons far var soldat, dock ej namngiven här, han dog 1846.
Jag vet inte hur många barn Lars och Maria Stina fick, men den 3 mars 1854 föddes Samuel Larsson, min farfars far. Han dog den 31 oktober 1910. Varför han uppges heta Larsson i efternamn har jag svårt att förstå, eftersom hans far hette Andersson. Kanske ärvde man inte efternamn på den tiden? Samuel verkar ha ärvt sitt efternamn efter faderns förnamn, vilket alltså var Lars. Samuel sägs vara den som tog namnet Halén. Hur han kom på det namnet framgår inte. Ett rykte säger att någon i den Halénska släkten dog på ett hotell i Göteborg efter att ha druckit en iskall pilsner. Om det möjligen var Samuel vet jag inte.
Samuel var gift med Anna Katharina Johansson, född 9 april 1858, död 5 februari 1938. Hennes föräldrar var Johannes Larsson, född 20 september 1821, död 21 augusti 1915. Hennes mor var Maria Lisa Jansson, född 22 augusti 1823, död 12 maj 1899. Efter hennes namn finns en uppgift som inte syftar på någon person, det står bara: ”Han var knekt och var med i Pommern och stred 1757–1762 /Leipzig. Morfar var också knekt och var med bland Döbelns trupper och stred. 13/11 1876–2/1 1952.” Jag antar att det var Anna Katharinas morfar som stred för Döbeln. Vem det var som stred i Pommern framgår alltså inte av den text jag har att tillgå.
Cancerfonden har meddelat att rökarna i Sverige kostar skattebetalarna 31 miljarder kronor om året. Hur några medier undersökt hur man räknat fram den summan? Har medierna över huvud taget ställt några kritiska frågor till Cancerfonden?
En väsentlig sak som inte tas upp i sammanhanget är hur mycket rökarna betalat och betalar i skatt till staten för sin konsumtion varje år.
För närvarande är skatten på en cigarett 1,51 kronor ( https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19941563-om-tobaksskatt_sfs-1994-1563 ). För en ask med 20 cigaretter blir det alltså 20 gånger 1,51 kronor, vilket resulterar i 30,20 kronor per ask. Förra året köpte jag 89 askar (jag har fört statistik över mina inköp sedan 2009), och för dessa betalade jag 89 gånger 30,20 kr i skatt, alltså totalt 2687,80 kronor. Jag har rökt cigaretter i över 55 år. Hur många cigaretter jag rökt under den tiden är omöjligt att säga. Tobaksskatten har också varierat under årens lopp, så det är tämligen omöjligt att räkna ut hur mycket jag under dessa år har betalat i skatt till den svenska staten. Jag bedömer att jag betalat någonting mellan 100 000 och 150 000 kronor, lågt räknat. Hittills har jag inte kostat samhället en enda krona på grund av mitt rökande. Tvärtom har jag bidragit till statskassan med en ansenlig summa.
En fråga som Cancerfonden borde ställa är: ”Med hur stor summa har rökarna, genom den nästan 50-procentiga skatten, bidragit till samhällets välfärd?”
Hetsen mot rökarna fortsätter. Krafter är i gång för att förbjuda tobaksförsäljning och lagstifta mot rökning. Nästa steg blir naturligtvis att man kriminaliserar det insmugglande av tobak som kommer att uppstå, och i förlängningen även rökningen och rökarna. Sverige, nolltoleransens hemland och hälsofascisternas Mecka, är fantastiskt!
Våra telefonsamtal var alldeles för långa. Det var därför som jag oftast inte svarade när jag såg hans namn på displayen. Jag visste att han kunde prata hur länge som helst. Även om jag sa till honom, som vid det senaste samtalet, att jag inte kunde/ville prata för länge, så var det som om han inte fattade vad jag sa. Han bara fortsatte. Jag kände igen hans återkommande tema: besvikelsen över att inte ha gjort den karriär han hade hoppats kunna göra, repeterandet av hur begåvad han var, hur framgångsrik han har varit hos det motsatta könet, de ständiga jämförelserna mellan honom och andra som lyckats bättre i sina karriärer. Särskilt jobbigt var det när han var full, eller halvfull, vilket han oftast var. Jag tänkte på vad en vän sa till mig vid några tillfällen: ”Du är världens bästa slasktratt.” Han menade det som en komplimang, att jag var en tålmodig lyssnare som orkade ta emot ganska mycket fyllesnack utan att protestera alltför mycket. Han hade rätt, jag hade under årens lopp lyssnat på många vänner och bekanta som haft problem med alkoholen. Jag kunde utan svårighet erinra mig ett tiotal. Tre av dem levde fortfarande. En av de tre hade slutat supa, de andra två var periodare. En av periodarna hade jag sagt upp kontakten med, den andre fortsatte att irritera mig med sina sluddriga upprepningar. Jag önskade att han kunde ersätta mig med en professionell terapeut.
Till slut skickade jag ett sms till honom: "Jag har en allvarlig uppmaning till dig: Ring aldrig till mig när du är påverkad av alkohol!" Han svarade att han skulle respektera det. Jag skrev och tackade. Sedan dess har han aldrig ringt.
Få av oss har några möjligheter att självständigt och utifrån egna undersökningar konstatera hur det verkligen förhåller sig med ”the global warming”. Vi är helt i händerna på vad vetenskapare, deras finansiärer, politiker och medier meddelar oss. Om vi hela tiden får veta att 99 procent av alla vetenskapsmän anser att vi går mot en global katastrof om inte alla accepterar den nya världsordningen, då är det naturligtvis frestande att tro på det. De som ställer sig kritiska och skeptiska inför undergångsvisionerna, blir naturligtvis betraktade som mindre vetande av den majoritet som accepterat domedagsprofetiorna. Det Al Gore, NASA och FN:s klimatpanel bestämt måste vara den allenarådande sanningen. Kritiker och skeptiker riskerar att bli betraktade som okunniga och potentiellt samhällsomstörtande dissidenter. Personligen har jag varit skeptisk ända sedan jag såg Al Gores dramatiserade, manipulativa och självförhärligande film "An inconvenient truth" (En obekväm sanning). Jag har naturligtvis inga vetenskapliga fakta som skulle kunna motbevisa den nästan allmänt accepterade tesen som säger att det är människan som orsakar en pågående uppvärmning av klimatet. Jag har bara ett instinktivt motstånd mot undergångsvisioner och domedagsprofetior. Och jag kan inte värja mig mot den återkommande tanken att kejsaren möjligen är naken. Så jag förhåller mig passiv, tar inte ställning, men följer debatten på avstånd när jag inte är upptagen av för mig väsentligare tankar och sysslor.

Klicka på bilden för att komma till ett tal av nobelpristagaren Ivar Giæver, där han ifrågasätter den allmänt rådande uppfattningen om den globala uppvärmningen. Han uppfattar den som en ny religion, och han är långt ifrån ensam om att kritisera den nya världsordningen.
Ännu
en månad har gått, och jag har ännu en gång lyckats betala alla
räkningar. När det var åtgärdat återstod 7,70 kronor på bankkontot. Det
kommer att bli lite besvärligt med maten längre fram i månaden. Ändå
finns det fördelar med att vara pank: man ges chansen att minska sin
övervikt och det finns inga pengar till cigarettinköp.
När jag
läser i gamla anteckningsböcker kan jag se hur jag antecknat vilka jag
lånat pengar av, och till vilka jag lånat ut pengar. Det känns bra att
veta att alla lån återbetalats (utom de jag ännu betalar på), och att
nästan alla återbetalat till mig. Jag är lite stolt över att ha lyckats
undvika betalningsanmärkningar ända sedan 1968, då jag var arbetslös och
inte kunde komma in med avbetalningen på en säng jag köpt. Min budget
har fungerat nästan tillfredsställande, om man med budget menar att ha
koll på inkomster och utgifter. Dock har jag de senaste tre åren varit
tvungen att utnyttja hela min bankkredit varje månad. Det betyder att
när pensionspengarna anländer till mitt bankkonto, så går de direkt till
banken som betalning för den använda krediten. Dessutom kostar krediten
närmare 1200 kronor per år i avgift och ränta.
Jag tänkte att
det skulle vara bra om jag inte behövde använda krediten, och om jag
kunde få mina skulder samlade på ett ställe. Därför har jag gjort flera
försök att låna pengar från olika banker och kreditinstitut. De flesta
har svarat nej direkt, ett par erbjöd lån till ganska hög ränta. Ikano
bank beviljade mig ett hyfsat lån, de skrev att jag bara behövde
underteckna det översända låneavtalet, så skulle pengarna finnas på mitt
konto inom tre dagar. Vid genomläsningen av avtalet upptäckte jag ett
par felaktiga uppgifter som det förmedlande företaget (MyLoan) mellan
mig och banken skrivit in. Det allvarligaste var att man uppgivit att
min hyra var 1500 kronor mindre i månaden än den i verkligheten var. Jag
förde in mina rättelser i avtalet, eftersom jag inte ville underteckna
något som inte stämde med verkligheten, och postade det. Sedan hörde jag
ingenting från banken, inga pengar kom till mitt konto ”inom tre
dagar”. Efter två veckor kom beskedet att mitt lån inte var beviljat,
utan någon motivering.
Av en person som arbetar i lånebranschen
fick jag för en tid sedan veta, att många banker inte beviljar lån utan
säkerhet till personer som fyllt 71 år. En del har satt gränsen redan
vid 69. De kräver att det åtminstone finns en medsökande som kan
garantera att pengarna kommer tillbaka till banken, om den egentliga
låntagaren skulle avlida eller av annan anledning inte kan genomföra
återbetalningarna.
En person som kände till min ansträngda
ekonomi skrev: ”Du har gjort dina val”, och menade att min situation var
en följd av de val jag gjort. Ett påstående som rymde en del sanning,
men som samtidigt var ogenomtänkt och förenklande, eftersom mycket få
val görs i ett socialt vakuum, oberoende av yttre omständigheter. Personen ifråga visste i själva verket ganska lite om mitt liv,
eftersom hen aldrig varit särskilt intresserad av det, och sällan ställt
några frågor om det.
Jag blir snart 77 år och kan inte erbjuda
banker eller andra långivare någon ekonomisk säkerhet, så för mig är
det kört på lånemarknaden. När tänder och andra kroppsdelar börjar gå
sönder, kommer det inte att finnas några ekonomiska resurser för att
laga det trasiga. Detsamma gäller för annan materia som på grund av
tidens tand krackelerar. Jag biter ihop, men inte för hårt med tanke på
tandstatusen. Nu skriver jag på ännu en bok som aldrig kommer att bli
publicerad, arbetsnamnet är naturligtvis ”Allting går sönder”.
Ju mer jag tar del av situationen i världen, desto mer vill jag dra mig tillbaka, stoppa huvudet i sanden, ägna mig åt mitt skrivande och placera färg på olika underlag, avsluta flertalet prenumerationer och stänga Facebook-kontot för alltid. Samtidigt är jag oftast uttråkad av mitt repetitiva skrivande; ändå är det nästan det enda som återstår för mig. Jag ser inte längre framåt, det förflutna är nästan mer verkligt än nuet. Men världen finns där, den tränger sig på även om jag försöker hålla den på avstånd. Alltför mycket av min tid tillbringar jag vid datorn. Det påverkar min fysiska hälsa negativt. Jag har nästan helt slutat se på TV, dock lyssnar jag mycket på radion, mest P1. Men Sveriges Radio har alltmer blivit ett språkrör för feministerna. Jag är inte emot jämställdhet mellan könen, tvärtom, men när majoriteten av rösterna i SR är kvinnliga, då är jämställdheten rubbad. Det så kallade patriarkatet är på väg att förvandlas till ett matriarkat. Jag vill varken det ena eller det andra.
Döden kommer allt närmare. Jag tänker inte gå den händelsen i förväg, men min längtan efter ett slut växer sig allt starkare.
Jag har läst många artiklar skrivna av människor med anknytning till Gatestone Institute. Ofta har jag fått intrycket att de på ett sakligt sätt skildrar en del av en oroande verklighet. Samtidigt vet jag att om man begränsar sin läsning till att omfatta endast en uppfattning, så hamnar man lätt i ett begränsat område där man riskerar att låsas fast i en ensidig tankeverksamhet. Risken är att man blir blind för andra uppfattningar och åsikter. Om man å andra sidan tar del av åsikter som motsäger den uppfattning man redan har, så hamnar man lätt i ett limbo-läge där all kunskap relativiserats till den grad att någon sann uppfattning om verkligheten inte längre är möjlig. Eller rättare: sanningen är att olika verkligheter existerar. Hur hanterar man den sanningen? Måste man välja sida? Går det att förena ytterligheter?
Det är uppenbart att man på Gatestone Institute ser islam som ett hot mot västerländska demokratiska värderingar. För mig är det svårt att inte dela den uppfattningen. Betyder det att jag låtit mig hjärntvättas av islamofober? Finns det sidor hos islam som skulle vara bra för vår kultur? Vilka sidor skulle det i så fall vara?
Jag har tillbringat några timmar med att titta på YouTube-videor från demonstrationer i Polen, ett katolskt land där en stor del av befolkningen starkt motsätter sig muslimsk invandring. Detsamma gäller uppenbarligen för Ungern, även om jag inte känner till hur det förhåller sig med den religiösa uppfattningen där. Samtidigt fördöms de länderna av EU, som officiellt menar att man av humanistiska skäl inte får motsätta sig invandring av muslimska flyktingar. Finns det även en annan agenda hos EU än den officiellt humanistiska?
Invandringskritiska hänvisar bland annat till undersökningar som hävdar att demografin i Europa är på väg att förändras, hur födelsetalen talar till förmån för de invandrade muslimerna. Finns det någon statistik i Sverige som bekräftar det? Är det över huvud taget tillåtet att sammanställa en sådan statistik i vårt land? Skulle inte det betraktas som rasistiskt och islamofobiskt?
Demonstrationer som de i Polen skrämmer mig. Där finns en fanatisk, kristen-katolsk och nationalistisk rörelse som ser ett stort hot i den muslimska invandringen till Europa. Demonstrationer liknande de i Polen riskerar antagligen att tillta i hela Europa om inte EU tänker sig för. Nationalismen kommer med säkerhet fortsätta växa om man påtvingar Europas länder att öppna gränserna för den muslimska invandringen. De muslimer som redan finns i Europa riskerar att utsättas för fruktansvärda aggressioner. Har vi ingenting lärt av nazismens ohyggligheter? Vill vi uppleva ännu ett holocaust, denna gång främst riktat mot muslimer? Inom EU måste man inse sitt ansvar och vilka risker man tar om man ignorerar och provocerar en stor del av befolkningens vilja.
Ett inbördeskrig i Europa vore en katastrof. Om så sker kommer det att utkämpas mellan många olika grupper. Det kommer bli svårt att veta vem som är vän och vem som är fiende. Om detta ohyggliga sker kommer huvudkampen antagligen att stå mellan religiösa nationalister och muslimska invandrare.
Länk till artikel från Gatestone Institute: https://sv.gatestoneinstitute.org/8708/islam-erovring-europa
Länk till video som visar en av många demonstrationer i Polen: https://www.youtube.com/watch?v=Hakb6S0IpgY
En varm augustinatt sov jag utomhus på bryggan vid vattnet, på en tältsäng, nedkrupen i sovsäcken med ögonen öppna mot den stjärnrika rymden. Då och då meteoriter tecknande ljusa streck i den mörka atmosfären. Stilla vågskvalp förstärkt av båthusets akustik. I gryningen såg, förstod och kände jag för första gången att månen var ett klot, ljust gråblått, belyst av den ännu inte synliga solen under horisonten. Den ljuvliga tystnaden, ännu inte störd av tinnitusens ringande brus. Plötsligt, utan att jag märkt övergången, kören av surrande insekter vid solens ankomst.