Jag minns att jag på 90-talet sympatiserade med Bengt Westerbergs invandringsvänliga inställning, samtidigt som jag hade svårt att förstå hans totalt negativa attityd till dem som hade en motsatt uppfattning. Det tyder antagligen på en viss kluvenhet i min person, en kluvenhet som verkar bestå.
Med åren har jag blivit alltmer skeptisk till det politiska etablissemangets föraktfulla, nedlåtande och ignorerande attityd till dem som velat diskutera och ifrågasätta den rådande invandringspolitiken. När så migrationsverket förutspår att de närmaste åren kan komma att medföra en invandring i storleksordningen 100 000 asylsökande per år, plus den följande anhörighetsinvandringen, och att alla ska få permanent uppehållstillstånd, och den sedermera avgående statsministern glatt, naivt och oansvarigt utropar "Öppna era hjärtan!", då ska man inte förvånas över att Sverigedemokraterna fortsätter att växa.
Den som besökt området vid Medborgarplatsen i Stockholm vid tiden före och efter muslimernas fredagsbön, kan för en stund känna sig förflyttad till något arabiskt-muslimskt land. Olika människor uppfattar den situationen olika. För mig känns den okej (jag har ätit många måltider på restaurangen i moskéhuset), men samtidigt kan jag känna en oro inför tanken att Sverige på sikt ska förvandlas till en muslimsk nation. Jag vill inte att framtida svenskar ska behöva växa upp under sharialagar, på grund av att det demografiska läget i landet har förändrats radikalt. Inte heller vill jag se hur den politiska vänstern växer tillsammans med muslimska jihadister; lika lite som jag vill se fascister och nazister marschera på våra gator.
Vår demokratiska samhällsmodell bygger på att en politiskt vald majoritet styr landet och formar lagarna. Vad skulle ske med landet om fundamentalistiskt religiösa muslimer övertar styret tillsammans med den extrema vänstern? ”Islamofobi!”, anklagar en del invandrarvänliga. Javisst, svarar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar