torsdag 4 juni 2015

Fyra travhästar

Jag var 14 år när man mors dåvarande man bytte till sig två travhästar mot en Buick Super 51 och 900 kronor. Det var en affär som kom att påverka mitt liv under ett par år. Min mor var inte så förtjust över att jag plötsligt fick ett stort intresse av att hänga på Färjestads travbana, både på den publika delen och i stallen bland hästar, kuskar och skötare. Hon menade att det påverkade mitt skolarbete negativt. Till en viss del hade hon förmodligen rätt, men jag hade ganska säkert misslyckats med mina studier vid det högre allmänna läroverket för gossar även utan det intensiva travintresset.

De två hästar som nämns i kvittensen minns jag väl. Hariman var ett av de största, tyngsta och långsammaste varmbloden på Färjestads travbana i Karlstad; en valack med ett personrekord på 1 minut, 28 sekunder och 8 tiondelar per kilometer. (Som jämförelse kan nämnas att den snabbaste tiden i det senaste Elitloppet på Solvalla var 1:09,7.) Harimans framgångar på Färjestad var mycket begränsade. Om jag minns rätt lyckades han vid något tillfälle kämpa sig till en tredjeplats. Det påstods att han var bäst på tung och regnblöt bana, och det var kanske därför han vann två så kallade snabblopp i gyttjan på Åmåls travbana, som för övrigt var en ganska annorlunda bana, inte alls oval som andra banor, snarare formad som profilen av ett ägg med en långsträckt kurva och en mycket tvär.

Irak Will var ett mörkbrunt, litet och ettrigt sto. Hon var snabbare än Hariman, men vilken hennes bästa kilometertid var har jag glömt. Jag vill minnas att hon vann ett lopp efter att ha varit borta från tävlande en längre tid på grund av en skadad hov. Hon var tippad outsider inför loppet och vann till ett ganska högt odds. Hennes ägare hade satsat en hel del pengar på att hon skulle vinna och bör ha tjänat en bra slant på det.

Så småningom utökades stallet med ytterligare två hästar, Big Arrow och Hilding. Big Arrow var en ståtlig hingst, en fux, Hilding var ganska småväxt. Han startades några gånger i snabblopp på Färjestad. På den tiden fanns inga startbilar, alla lopp startades med hästarna voltande i olika fållor mellan spända gummiband. Hilding hade ofta innerspår i den första fållan. Han var mycket startsnabb och det var sällan någon konkurrent passerade honom under det första varvet. Men sedan brukade han slockna totalt. Att han blev den som sist passerade över mållinjen var inte ovanligt. Han var ändå den i de fyras gäng som hade den bästa tiden, 1:23. Jag tror inte att han någonsin sprang in några pengar till sin ägare. Big Arrow tror jag lyckades trava till sig några hölappar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.