tisdag 24 maj 2016

Om mitt skrivande

Ibland funderar jag på hur mitt skrivande började. Första gången jag tänkte tanken att jag ville bli författare, var jag i 17-årsåldern. Då var jag påverkad av författaren Gustav Sandgrens romaner och diktsamlingar. Det började mad hans roman ”David blir människa”, en bok som kom ut 1943, mitt under brinnande världskrig. Jag upptäckte boken i ett antikvariats skyltfönster på Humlegårdsgatan i Stockholm. Det som fixerade min blick vid bokomslaget var ordet ”människa” i titeln. Av någon orsak var det ett ord som var viktigt för mig vid den tiden i december 1957.



Senare läsning av olika författares verk påverkade mig också i skrivandets riktning. Pär Lagerkvist, Albert Camus, Fjodor Dostojevskij, Henry Miller, Herman Hesse, Ernest Hemingway, Alberto Moravia, Christiane Rochefort, Leopold von Sacher-Masoch och John Steinbeck var några av dem som fungerade stimulerande för mig.

Under tiden jag bodde hos min far och hans nya familj i Stockholm, skrev jag långa brev till min mor och några vänner. Jag försökte även skriva rimmade dikter, vilket oftast inte gick så bra.

Min mor var av stor betydelse för mitt skrivande. Hon var själv en skrivande person som uppmuntrade mig att ta till pennan. Jag  var i 19-årsåldern när hon gav mig ett skrivhäfte i julklapp och föreslog att jag skulle skriva om sådant jag upplevde och om mina tankar. På paketet hade hon skrivit något som löd ungefär: "Kanske en dikt/kanske en bikt/ändå någon sorts plikt." Vid ungefär samma tid köpte jag min första gitarr hos min före detta arbetsgivare Gustafsons musikhandel i Karlstad.

Några år senare, när jag flyttat tillbaka till min mor och mina syskon i Karlstad, hörde jag för första gången Cornelis Vreeswijk i radion. Det var den första låten på hans första LP, ”Ballad på en soptipp”. Jag inhandlade omedelbart skivan, lärde mig alla texterna och gitarrackorden, och blev förmodligen en av de första utanför Stockholm som tog till sig Cornelis låtar. Då hade jag hunnit bli 24 år. Det var i samband med det som jag började skriva vistexter och göra små melodier.




Vid något tillfälle, jag minns inte säkert när det inträffade, fick jag veta att min mor läst mina dagboksanteckningar med motiveringen att hon ville veta vad jag ”höll på med”. Det fick mig att riva sönder min dagbok. Därför finns inte anteckningarna från min 20-årsålder kvar. Senare återupptog jag mitt dagboksskrivande, dock i annan och mer förkortad form. Den äldsta anteckningen härrör från den 17 januari 1962 då jag var 21 år: ”Jonas sparkade första gången”. En annan mans barn i min älskade ...


Efter att under några år ha växlat mitt boende mellan Karlstad och Stockholm, blev huvudstaden till slut det definitiva. Då hade jag hunnit bli 25 år. En dag kom en bok från min mor med posten:


På ett av bokens försättsblad hade hon skrivit:

 

Jag fortsatte att skriva kortfattade dagboksanteckningar fram till 1967. Från det året finns inga dagboksanteckningar. Ändå var det ett viktigt år i mitt liv. Då gifte vi oss, då blev jag lämnad, då föddes vårt barn. Efter det började jag på allvar fundera på att skriva en roman. Året därpå började jag skriva den. Det arbetet pågår fortfarande efter 48 års skrivande ...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.