Våra telefonsamtal var alldeles för långa. Det var därför som jag oftast inte svarade när jag såg hans namn på displayen. Jag visste att han kunde prata hur länge som helst. Även om jag sa till honom, som vid det senaste samtalet, att jag inte kunde/ville prata för länge, så var det som om han inte fattade vad jag sa. Han bara fortsatte. Jag kände igen hans återkommande tema: besvikelsen över att inte ha gjort den karriär han hade hoppats kunna göra, repeterandet av hur begåvad han var, hur framgångsrik han har varit hos det motsatta könet, de ständiga jämförelserna mellan honom och andra som lyckats bättre i sina karriärer. Särskilt jobbigt var det när han var full, eller halvfull, vilket han oftast var. Jag tänkte på vad en vän sa till mig vid några tillfällen: ”Du är världens bästa slasktratt.” Han menade det som en komplimang, att jag var en tålmodig lyssnare som orkade ta emot ganska mycket fyllesnack utan att protestera alltför mycket. Han hade rätt, jag hade under årens lopp lyssnat på många vänner och bekanta som haft problem med alkoholen. Jag kunde utan svårighet erinra mig ett tiotal. Tre av dem levde fortfarande. En av de tre hade slutat supa, de andra två var periodare. En av periodarna hade jag sagt upp kontakten med, den andre fortsatte att irritera mig med sina sluddriga upprepningar. Jag önskade att han kunde ersätta mig med en professionell terapeut.
Till slut skickade jag ett sms till honom: "Jag har en allvarlig uppmaning till dig: Ring aldrig till mig när du är påverkad av alkohol!" Han svarade att han skulle respektera det. Jag skrev och tackade. Sedan dess har han aldrig ringt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar