tisdag 3 oktober 2017

En svår tid



”Med dåliga betyg och frisedel från det militära, kommer du aldrig att kunna få ett statligt jobb”, sa några besserwissrar till mig. En vecka senare var jag anställd som brevbärarbiträde vid Postverket, som på den tiden var en statlig institution.

Den första arbetsdagen fick jag följa med en ordinarie brevbärare vid postutdelningen inom ett område i staden. Det var många höghus, många trappor att vandra upp- och nerför. På den tiden skedde postutdelningen två gånger om dagen, en gång på förmiddagen, en gång på eftermiddagen. Dessförinnan skulle posten sorteras i den ordning som den senare skulle utdelas. Då gällde det att placera breven i rätt namnordning, för att man skulle slippa rusa fram och tillbaka vid själva leveransen.

Redan den andra arbetsdagen skulle jag ensam sköta utdelningen inom hela distriktet. Det blev en liten katastrof, men som jag då upplevde som ofantlig. Själva brevsorteringen drog ut på tiden och blev minst sagt kaotisk, eftersom jag inte hade klart för mig var alla adressaterna bodde. Det medförde att utdelandet av breven tog väldigt lång tid. Jag fick springa fram och tillbaka mellan husen, upp och ner i trapporna för att rätt brev skulle hamna hos rätt person. De erfarna brevbärarna brukade få några timmars ledighet mellan för- och eftermiddagspassen, men inte så för mig. Jag kom tillbaka till postkontoret först efter att eftermiddagsutdelningen redan börjat. Då var det dags för mig att göra en ny sortering, för att sedan gå ut på en ny och lika förvirrad utdelningstur. Först sent på kvällen var jag klar med mina misslyckade arbetspass; trött, hungrig och missmodig. Ännu ett misslyckande att lägga till de övriga.

På väg till arbetet den tredje arbetsdagen kände jag att jag inte orkade gå igenom samma kaos en gång till. Jag ”firade”, som man sa på den tiden när man uteblev från arbetet utan att vara giltigt sjuk. Antagligen gick jag i stället till kaféet där jag brukade träffa mina vänner, och utan att meddela min arbetsgivare, vilket naturligtvis måste ha orsakat vissa problem på postkontoret. Därför, när jag beslutat mig för att göra ett nytt försök den fjärde dagen, möttes jag av en rasande postmästare som sa upp mig med omedelbar verkan.

Misslyckad soldat och signalist på regementet, och nu misslyckad brevbärare därtill. För att inte tala om det totala misslyckandet några år tidigare i stadens högra allmänna läroverk för gossar. Och det därpå följande misslyckandet som så kallad smörgåsnisse på Stadsträdgårdens restaurang i samma stad. Jag mådde inte bra. Karlstad verkade vara en stad där jag inte kunde klara av någonting.

Jag drog mig undan till vännerna på kaféet, till det glada och desperata vindrickandet på festerna och bland buskarna på Sandgrund. Ett leverne som min mor i högsta grad ogillade. Vid den tiden bodde jag tillsammans med min äldre bror i en liten lägenhet i samma hus som vår mor. Min bror hade många gånger varit den som min mor givit uppdraget att hålla ordning på mig. Jag antar att han även vid den här tidpunkten var beordrad av henne att se till så att jag kom upp ur sängen på mornarna och vidare till arbetsförmedlingen för att söka nytt jobb. Det är här som det sorgligaste i dramat tar sin begynnelse.

Jag låg i sängen, kanske trött efter en gårdag med för mycket vin, när min bror bryskt slet av mig täcket och röt åt mig att stiga upp. Under alla år hade han alltid haft det fysiska övertaget att bestämma över mig. Men nu hände något hemskt inom mig, något som jag gråtit över många gånger senare i livet. Ett blint raseri gjorde att jag kastade mig upp ur sängen och överöste honom med hårda knytnävsslag. Jag minns att han föll tillbaka och blev sittande på sin säng, med armarna höjda till skydd mot mina slag, medan jag fortsatte att slå, slå … Han lyckades ta sig förbi mig och rusa ut, upp till lägenheten där vår mor bodde. En stund senare kom hon ner till mig, upprörd, arg och förtvivlad. ”Du har slagit honom så han blöder i örat”, skrek hon. Sedan minns jag inte mer av vad som hände just då. Men jag vet att det var någonstans här som jag beslutade mig för att dö.

Aldrig tidigare hade tanken på att dö för egen hand drabbat mig. Men nu såg jag ingen annan utväg ur mitt misslyckade liv. Jag började planera för mitt avsked. Hur skulle det gå till? Jag vet inte hur jag tänkte då, men antagligen tänkte jag som jag gjorde flera gånger senare i livet: Vilket sätt vågar jag använda mig av för att få uppnå ett slut? Tro mig, jag har funderat igenom de flesta avgångsvarianter som finns. Då, på vårkanten 1960, kom jag fram till att ett överintag av tabletter skulle passa bäst. Men några sådana hade jag inte, och inga pengar heller. Det ekonomiska löste jag genom att sälja den konfirmationsring i guld som jag fått av min mor. Kanske sålde jag den hos ”Gull-Erik”, stadens mest kända guldsmed, jag minns inte. Därefter inhandlade jag fyra askar magnecyl (eller om det var albyl) med kodein på ett av stadens två apotek. Jag minns att jag fick en misstänksam fråga av farmaceuten bakom disken, men att jag klarade mig förbi den med någon sorts lögn. För att kunna svälja de 100 tabletterna köpte jag två flaskor Naranja, en sorts blandning av apelsinjuice och läskedryck





På Västra torggatan fanns ett enkelt litet hotell vid namn Park. Där beställde jag ett rum som kostade 12 kronor per natt. På kvällen bjöd jag min bäste vän på öl med räksmörgås på restaurang Mejt på Östra torggatan, och berättade för honom vad jag planerade att göra. Dessförinnan hade jag avkrävt honom ett löfte att han inte skulle skvallra om saken. Vi skildes utanför hotellet.

På rummet skrev jag ett avskedsbrev som jag stoppade i innerfickan på min kavaj eller jacka eller rock, jag minns inte vilket. Sedan började jag svälja tabletter nedsköljda med Naranjan. Jag minns att jag inte lyckades pressa i mig alla tabletterna, möjligen blev det en ask över. Jag la mig på sängen och tänkte att nu kommer jag att dö. Jag minns en ilning av rädsla. Jag somnade och vaknade, ingenting hände. Jag somnade igen. Nästa gång jag vaknade mådde jag mycket dåligt. Jag spydde i en papperskorg, på golvet, i handfatet, i sängen. Jag var omtöcknad, efter hand förstod jag att jag inte skulle dö. Jag förstod också att jag hade svinat ner i rummet med mina spyor. Jag tror att jag hade rummet till klockan 12. Jag gick ut bakvägen från hotell Park och började gå hemåt, en promenad som normalt tog en kvart. Nu tog den flera timmar. Jag tog mig fram med möda, hela tiden spyende. Hemkommen fortsatte jag mitt högljudda vomerande. Vi bodde i en gammal lyhörd träkåk, mitt tak var mors golv, hon hörde mig, kom ner till mig och kallade på ambulans som tog mig till stadens lasarett. (Där placerades jag i sängen intill Göran Tunströms bror Staffan.)

Under tiden hade mor genomsökt plagget där avskedsbrevet som jag glömt slänga fanns. En läkare fick vetskap om den avsikt jag haft med mitt tablettintag. Han förhörde sig om huruvida jag hade för avsikt att göra ett nytt självmordsförsök, och jag tror att jag gav ett ovänligt och aggressivt svar som sa att han inte hade med det att göra. Man höll mig kvar på lasarettet med motiveringen att man hade funnit äggvita i min urin. Jag fick tala med stadens enda psykiater, jag har inget minne av  vårt samtal, och jag fick heller inte veta något om det beslut som han och min mor tog över mitt huvud. På den tiden blev man myndig vid 21 års ålder, jag var 20, min mor bestämde fortfarande över mitt liv.

En dag fick jag en injektion som gjorde mig på gott humör, och jag fick åka ambulans igen. Vad som fanns i den där sprutan kan jag bara gissa, men något lugnande och stimulerande var det. Jag minns att jag pratade glatt och ohämmat med sköterskan som satt bredvid mig i ambulansen. På den tiden fanns det ingen psykiatrisk klinik i Karlstad, därför fraktades jag till mentalsjukhuset Marieberg i Kristinehamn, min fars födelsestad. Om vistelsen där har jag ännu inte lyckats skriva, men snart ska jag göra ett försök att formulera mig om den obehagliga tiden.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.