Det asociala behovet

När jag var ung var det inget större problem när familj, vänner och bekanta ville ha kontakt med mig. Jag hade ett ganska omfattande socialt liv, även om jag samtidigt hade ett visst behov av att kunna vara för mig själv emellanåt. Nu vid 79 års ålder har mitt sociala behov minskat avsevärt. Under den senaste tiden har ganska många hört av sig och velat träffa mig. Det är naturligtvis trevligt, men samtidigt stressande. Min sociala kapacitet räcker helt enkelt inte till. Jag måste tacka nej till de flesta av invitationerna, helst utan att såra dem som inbjudit till umgänge. Ibland händer det tyvärr att jag inte orkar höra av mig och tacka ett artigt nej till någon inbjudan. Det finns personer som inte förstår, eller inte vill förstå mitt behov av avskildhet. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Att min sociala frånvändhet gör mig impopulär hos somliga, ska jag kanske se som en gåva, något som bidrar till att jag kanske kan få det lugn och den ro jag eftersträvat sedan länge.