Jag saknar min gamle vän Per Bodner (klicka på namnet så kommer du till en sida på nätet där det finns en hel del av och om honom). Nu växer minnet av Per.
Per var en musikalisk person. Han spelade gitarr, piano och munspel. Ibland spelade vi blues tillsammans. Det borde vi ha gjort oftare. När jag köpte den gitarr som jag fortfarande har, var det Per som följde med till musikaffären och hjälpte mig att välja ett bra instrument. Vi lyssnade ofta på musik tillsammans: Paco de Lucia, John Mc Laughlin, Al di Meola, Pat Metheny, Keith Jarrett och många andra.
När jag gick på stan tillsammans med Per, mötte vi hela tiden människor som han kände. Ofta var det musiker och skådespelare, många som han arbetat tillsammans med. Jag känner ingen annan som provat på lika många olika arbeten som Per. Jag minns några av hans jobb. Under perioder i livet försörjde han sig som trubadur. Han hade en mörk, djup och vacker röst. Det var en njutning att lyssna till hans sång. Han var också verksam som skådespelare inom teater, film och radio. Jag minns också att han under en tid arbetade på Historiska museet. En sommar jobbade han tillsammans med oljesanerare i skärgården. En bror till mig arbetade där samtidigt som Per, och han har berättat en liten historia om när Per en tidig morgon kom till båten som skulle föra dem ut till saneringsarbetet. Per kom direkt från en fest iklädd vit sommarkostym. Han slapp att sanera olja och fick istället ta hand om köket och matlagningen, vilket passade honom perfekt. Han gillade att laga mat och han var en mästare i köket. Jag har avnjutit många av hans delikata skapelser. En tid arbetade han som allt-i-allo på jazzklubben Fasching. Det var där han mötte Tomoko från Japan, den kvinna han kom att leva tillsammans med livet ut.
I omkring sju år bodde de på Bellmansgatan i Stockholm. Sedan bosatte de sig i Tokyo. Så småningom köpte de ett eget hus. Jag gissar att det var Per som lät måla det i vitt och blått. Det var en färgkombination som han gillade. Kanske en prägling från tiden han bodde i Göteborg (IFK "Blåvitt" Göteborg)? Politiskt var han säkert röd in i det sista.
I Tokyo arbetade Per som fotograf och gjorde många arbeten åt några av de stora internationella bildbyråerna. Under en tid gjorde han radiosändningar på svenska från NHK, det japanska public servicebolaget. Där tog jag den här bilden av honom:
Det känns sorgligt och smärtsamt att vi förlorade kontakten med varandra under de sista åren av hans liv. För några månader sedan skrev jag ett långt mail till honom, som ett försök att återuppta vår kontakt. Efter några dagar fick jag svar från hans fru, som meddelade att Per avlidit den 26 april. Med sorg i hjärtat insåg jag att han lämnat livet två dagar efter sin 67-årsdag, och att mina rader aldrig nådde honom.
När jag var ung var det inget större problem när familj, vänner och bekanta ville ha kontakt med mig. Jag hade ett ganska omfattande socialt liv, även om jag samtidigt hade ett visst behov av att kunna vara för mig själv emellanåt. Nu vid 79 års ålder har mitt sociala behov minskat avsevärt. Under den senaste tiden har ganska många hört av sig och velat träffa mig. Det är naturligtvis trevligt, men samtidigt stressande. Min sociala kapacitet räcker helt enkelt inte till. Jag måste tacka nej till de flesta av invitationerna, helst utan att såra dem som inbjudit till umgänge. Ibland händer det tyvärr att jag inte orkar höra av mig och tacka ett artigt nej till någon inbjudan. Det finns personer som inte förstår, eller inte vill förstå mitt behov av avskildhet. Det är inte mycket jag kan göra åt det. Att min sociala frånvändhet gör mig impopulär hos somliga, ska jag kanske se som en gåva, något som bidrar till att jag kanske kan få det lugn och den ro jag eftersträvat sedan länge.
En erfarenhet som bidrog till att prägla min förståelse för Israels komplicerade situation, gjorde jag vid ett besök på en kibbutz i norra Israel 1996. Mitt i kibbutzen fanns en betongbunker. Den hade tjänat som skyddsrum för kibbutzens befolkning när de beskjutits med granater av syrier uppifrån den närliggande Golanhöjden. Sådana beskjutningar kunde ske när som helst, ofta när man arbetade på de omgivande fälten. I samband med sexdagarskriget 1967 skedde en förändring när israelerna slog tillbaka en militär attack från Syrien. Hårda strider utkämpades då på Golanhöjden. Sedan dess har Israel ockuperat och senare annekterat det före detta syriska området. Utan ett hållbart fredsavtal med Syrien har man aldrig haft för avsikt att återlämna Golanhöjden. Något sådant avtal har inte vare sig diktator Assad den äldre eller den yngre varit intresserade av att teckna. De har nog räknat med att förr eller senare kunna besegra Israel i ett nytt krig. I så fall kanske det gamla skyddsrummet åter måste användas. FN och EU anser att Israel bör återlämna området till Syrierna, vilket inte är förvånande eftersom de institutionerna ofta visat oförståelse inför Israels utsatta situation. Dessbättre har USA under Trump erkänt Golanhöjden som israeliskt territorium.
Med en del av Golanhöjden i bakgrunden 1996.
Jag vaknade efter midnatt och kunde inte somna om. Lyssnade på radions P1 i flera timmar. Många intressanta program. Men det är med mitt radiolyssnande som med mitt bokläsande: jag kan inte hålla koncentrationen någon längre stund. Jag hör eller läser något, hjärnan tar in det, men utan att jag märker det har någon association styrt mitt medvetande inåt, lyssnandet eller läsandet upphör, jag blir upptagen av de egna tankarna en stund, tills jag återvänder till radion eller boken. Under tiden jag var upptagen av de egna tankarna missade jag det som meddelades i radion. (Det var väl ungefär så jag fungerade under många lektioner redan i realskolan på 1950-talet.) Kanske har jag läst och lyssnat färdigt, kanske är det dags att ägna mer tid åt det egna tänkandet, skrivandet, målandet, fotograferandet, filmandet, musicerandet?
Jag fann en liten bok i den bokhylla som rymmer mina äldsta böcker. Jag hade glömt att den fanns där. Vid bläddrandet i den uppstod en del frågor: Vem var Olga som fick boken på julafton 1893? När levde hon? Efter lite efterforskningar tror jag mig veta att hon var syster till min mormor Anna Björkman. Hon levde 1886–1960 och ligger begravd i en grav utan minnessten på den gamla kyrkogården vid Klarälven i Karlstad. Olga bör ha varit i sjuårsåldern när hon fick den lilla Födelsedagsboken. Vem givaren var kan jag bara spekulera om. Och här sitter jag drygt 125 år senare och funderar.
