Evighetsutredningen

Det var på väg till jobbet på Expressen som jag i en taxi vid sextiden på morgonen den 28 februari 1986 fick veta att Olof Palme var mördad; taxichauffören berättade. På redaktionen var det naturligtvis full aktivitet. Många journalister som aldrig brukade befinna sig på tidningen vid den tiden på morgonen var där. Jag har inga särskilda minnen av arbetet från just den dagen, men under de följande åren kunde jag inte undgå att ta del av alla de olika spår som tidningarna skrev om; att läsa tidningar var ju vad jag hade betalt för att göra. Ingen av de många böcker som handlade om mordet läste jag. Med åren tappade jag efter hand intresset för alla spekulationer. Nu har det gått 34 år sedan Olof Palme mördades. Palme-gruppens förundersökningsledare Krister Petersson har framträtt och meddelat att någon sorts resultat av gruppens arbete kommer att presenteras under innevarande år. I några medier har detta tolkats som att åtminstone en teori om vem eller vilka som mördade Palme kommer att presenteras. Jag har inte uppfattat att Petersson i något uttalande skulle ha påstått detta.

I väntan på blixt

Han hade länge varit deprimerad. Ibland tyckte han att nedstämdheten präglat hela hans liv. Tankarna på att av egen kraft och vilja avsluta det förföljde honom. Han föreställde sig olika sätt att göra det på. Man kunde hänga sig, skjuta sig, skära sig, förgifta sig, dränka sig, hoppa från hög höjd, lägga sig på ett tågspår eller söka kontakt med en elektrisk högspänningsledning. Inget av sätten attraherade honom.

En deprimerad natt läste han om åskväder och var blixtnedslag oftast inträffar:

”Blixten söker den kortaste vägen från molnet till jorden, där det minsta motståndet genom luften finns. Detta innebär att nedslagen oftast sker i föremål som sticker upp över omgivningarna, såsom personer (och objekt) på vida, öppna fält, på berg, i båtar, vid stranden och andra plana, öppna platser där en uppstickande person kan vara den högsta punkten på flera hundra meters avstånd.”

Det var då en idé tog form i hans hjärna. Långsamt växte den fram och förde med sig en viss uppsluppenhet. Han såg sig sitta i en båt på en fjällsjö medan ett oväder drog in över vattnet. I handen höll han en åskledare.

Några rader om vännen Per

Jag saknar min gamle vän Per Bodner (klicka på namnet så kommer du till en sida på nätet där det finns en hel del av och om honom). Nu växer minnet av Per.

Per var en musikalisk person. Han spelade gitarr, piano och munspel. Ibland spelade vi blues tillsammans. Det borde vi ha gjort oftare. När jag köpte den gitarr som jag fortfarande har, var det Per som följde med till musikaffären och hjälpte mig att välja ett bra instrument. Vi lyssnade ofta på musik tillsammans: Paco de Lucia, John Mc Laughlin, Al di Meola, Pat Metheny, Keith Jarrett och många andra.

När jag gick på stan tillsammans med Per, mötte vi hela tiden människor som han kände. Ofta var det musiker och skådespelare, många som han arbetat tillsammans med. Jag känner ingen annan som provat på lika många olika arbeten som Per. Jag minns några av hans jobb. Under perioder i livet försörjde han sig som trubadur. Han hade en mörk, djup och vacker röst. Det var en njutning att lyssna till hans sång. Han var också verksam som skådespelare inom teater, film och radio. Jag minns också att han under en tid arbetade på Historiska museet. En sommar jobbade han tillsammans med oljesanerare i skärgården. En bror till mig arbetade där samtidigt som Per, och han har berättat en liten historia om när Per en tidig morgon kom till båten som skulle föra dem ut till saneringsarbetet. Per kom direkt från en fest iklädd vit sommarkostym. Han slapp att sanera olja och fick istället ta hand om köket och matlagningen, vilket passade honom perfekt. Han gillade att laga mat och han var en mästare i köket. Jag har avnjutit många av hans delikata skapelser. En tid arbetade han som allt-i-allo på jazzklubben Fasching. Det var där han mötte Tomoko från Japan, den kvinna han kom att leva tillsammans med livet ut.

I omkring sju år bodde de på Bellmansgatan i Stockholm. Sedan bosatte de sig i Tokyo. Så småningom köpte de ett eget hus. Jag gissar att det var Per som lät måla det i vitt och blått. Det var en färgkombination som han gillade. Kanske en prägling från tiden han bodde i Göteborg (IFK "Blåvitt" Göteborg)? Politiskt var han säkert röd in i det sista.

 
I Tokyo arbetade Per som fotograf och gjorde många arbeten åt några av de stora internationella bildbyråerna. Under en tid gjorde han radiosändningar på svenska från NHK, det japanska public servicebolaget. Där tog jag den här bilden av honom:

 
Det känns sorgligt och smärtsamt att vi förlorade kontakten med varandra under de sista åren av hans liv. För några månader sedan skrev jag ett långt mail till honom, som ett försök att återuppta vår kontakt. Efter några dagar fick jag svar från hans fru, som meddelade att Per avlidit den 26 april. Med sorg i hjärtat insåg jag att han lämnat livet två dagar efter sin 67-årsdag, och att mina rader aldrig nådde honom.