torsdag 16 januari 2014

Jag tänkte att det första ordet borde vara något storslaget, som ett jätteackord över hela klaviaturen, typ Universum eller Gud eller något liknande, men så blev det inte. Utan att jag tänkte på det blev det ordet ”Jag” i stället. Så förmätet, ekade det någonstans inom mig. Men vid närmare eftertanke hade jag ingenting emot att det blev som det blev; mitt jag var ju faktiskt utgångspunkten för betraktandet av allt.

Så var själva entrén avklarad. Det kändes bra. Nu återstod bara allt det andra, själva arbetet. Det inledde jag som vanligt med en kopp arabiskt kardemummakaffe och en vit Prince.

Jag hade slitit några år med vad jag namngett som ”Den sista boken”. Den var ett kaos, och det är den fortfarande. Just nu har jag ännu inte beslutat mig för hur jag ska hantera verben; om jag ska vara konsekvent och förlägga dem till imperfekt, eller om jag ska tillåta mig att även släppa in presensformen emellanåt. I skrivande stund vet jag inte med säkerhet hur det hela kommer att se ut när ”Den sista boken” är avslutad – men jag lutar åt att den slutliga redigeringen kommer att placera alla handlingar i det förflutna. Det skulle kännas bra om det tidsmässigt gick att förskjuta det förflutna även språkmässigt, få det på avstånd, göra det lättare att betrakta.

På köksbordet ligger en del av det språkliga råmaterielet förslutet i en fast form, en anteckningsbok innehållande maximalt och ännu inte färdigskrivna 195 sidor. Delar av detta ska överföras till datorn och redigeras där. Ett stort problem i det sammanhanget är min brist på beslutsamhet, koncentration och uthållighet. Andra verksamheter splittrar min fokusering: ljud- och bildskapandet, ibland också mitt behov av ett socialt liv. Helst vill jag samla allt under ett tak i form av FILM. Det är det medium som jag finner mest omfattande. Där ryms allt: text, bild, ljud.

Men ibland är jag så trött på allt att jag känner en viss dödslängtan. Den är dock inte så stark att jag överväger att påskynda den slutliga händelsen.