torsdag 26 juni 2014

Almstriden 1971

Jag minns den där våldsamma natten och de oroliga dygnen som följde. Gunnar, som just avslutat en spelning på Silver Bar vid Stureplan, ringde mitt i natten, vi var båda med i den långa telefonkedjan. ”Dom tänker fälla almarna i natt”, sa han. Jag bodde bara fem minuters promenad från Kungsträdgården, så jag var snabbt på plats intill Karl XII-statyn. Det var redan fullt med folk och poliser där. Efteråt meddelade medierna att det var ett hundratal poliser och omkring två tusen demonstranter. Stämningen var upphetsad. Sirener från polisbilarna ljöd, hundar skällde, hästar gnäggade, folk skrek. Runt almarna och tehuset – som vi alltid kallade Tetley eftersom det var tehusets ursprungliga namn – hade man byggt ett högt plank. Längs planket stod en tät kedja av batongförsedda poliser. Bakom planket fanns arbetare redo med motorsågarna, vid sidan om stod en stor kranbil.

När den första motorsågen började skära i ett av almträden brast tålamodet hos demonstranterna. Några lyckades ta sig förbi poliserna och riva delar av planket. Motattacken från polisen var brutal och skrämmande. Batongslagen haglade över folket, de ridande poliserna stormade in och slog vilt med sina långa piskor, hundar bet och hästar trampade. Gunnar och jag klarade oss från att bli slagna, bitna eller omkullridna, mest beroende på att vi inte slogs i det främsta ledet. Det var där de modiga fanns, de som trotsade och slog tillbaka, de som rev planket trots att de var utsatta för polisens brutalitet, de som tog sig förbi poliserna och klättrade upp i träden. Utan deras handlingar hade inte den vackra almdungen stått kvar, den almdunge som lögnaktiga politiker påstod var sjuk och dödsdömd, den står kvar ännu 43 år efter almstriden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.