torsdag 25 september 2014

Jag vaknar på natten och har ont i bröstet. Det händer då och då att jag känner den där smärtan, oftast i samband med någon fysisk ansträngning, till exempel när jag går uppför den långa backen med två tunga matkassar i händerna, eller när jag tar mig uppför de 102 trappstegen på Ormberget. Det är vid sådana tillfällen jag förbannar mitt långvariga behov av cigaretter.

På något sätt förväntar jag mig att det till slut kommer att explodera i mitt bröst, att hjärtattacken ska slå till med full kraft, att den lurande infarkten ska avsluta mitt liv med en intensiv smärta.

Som nu i natt när jag sitter vid datorn och skriver. Vad gör jag om attacken kommer? Är det till 112 jag ska ringa? Eller är det något annat nummer som leder till ambulansen?

Och vad händer om jag inte hinner eller orkar ringa efter en ambulans, om jag dör? Hur länge blir mitt lik liggande här innan någon reagerar över att jag inte svarar i telefon, inte öppnar dörren, inte svarar på sms och mail, inte skriver på Facebook eller i bloggen? En vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren på lördag. Hon kommer att ringa mig, kanske skicka ett sms, så småningom ett mail. En annan vän kommer också att undra varför jag inte dyker upp hemma hos honom på lördag kväll, som överenskommet är. Han kommer också att ringa och skicka mail, men troligen inte mer än så. Och en tredje vän kommer att undra varför jag inte öppnar dörren när hon kommer hit nästa vecka, liksom en fjärde vän veckan därpå.

Om några veckor kanske någon tycker att man måste undersöka om det har hänt mig något, eller kanske om några månader. Till slut kanske en syster kommer att ringa till en annan syster och fråga om hon vet något om varför det inte går att nå mig. Till slut blir det antagligen ett fall för polis och låssmed.
 
Men då är jag långt borta, om jag över huvud taget är.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar