fredag 19 februari 2021

Fredag 19 februari 2021

Jag vaknade vid sextiden på min 81:a födelsedag. Tänkte på Far som blev 80. Det hade gått 30 år sedan han fick den sista sprutan på Södersjukhuset. Där hade jag försett honom med pianomusik av Schumann på den portabla cd-spelaren. Han dog med C-dur-arabesquen i lurarna, en av de kompositioner han ofta spelat på flygeln där hemma.

Jag låg kvar i sängen, sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte i gång P2:s ”Klassisk morgon”. Där spelade humoristen Keith Foster skön musik. Tanken att kanske skriva till honom och önska en låt dök upp. Det hade jag inte gjort sedan Alicia Lundberg spelade önskemusik i ”Opp Amaryllis” på 80- eller 90-talet. Kanske skulle jag önska Schumanns Arabesque med Stanislav Bunin, en inspelning Far gillade. Eller med hans stora favorit Vladimir Horowitz? Honom hade Far hört och sett spela i Konserthuset någon gång i mitten av 1930-talet; en av de starkaste musikupplevelserna i hans liv.

Det var dags att stiga upp och besöka lägenhetens minsta rum. Därifrån kunde jag höra den klassiska musiken som tonade ut från sovrummet. Sedan hände det som alstrade märkliga känslor och tankar hos mig; när jag återkom till sovrummet strömmade Schumanns Arabesque ur högtalarna. En kylig rysning spred sig i kroppen som en ljuvlig och ohejdbar ström. Mystiken, Far, Schumann, min födelsedag … Efter en stund ersattes känslan av den tråkiga rationalitetens tankar om slump och tillfälligheter.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar