Det finns någonting som heter förstoppning. Jag är ingen expert på området, men jag har drabbats av eländet några gånger. Det är smärtsamt när det sker. I korthet handlar det om att det blir stopp i tarmen på grund av ett förhårdnat innehåll. I förrgår natt hände det igen. Efter ett par timmars smärtor blev jag rädd för att det hela skulle övergå till tarmvred. Inte heller om det problemet vet jag särskilt mycket, men har fått för mig att man kan dö av det. Till slut ringde jag 112, det enda nummer jag kunde komma på i mitt förvirrade tillstånd. Där blev jag vänligt bemött och intervjuad alltmedan jag knappt kunde tala på grund av smärtorna. Efter en stund blev jag hänvisad till telefonnumret 1177. Där dröjde det ungefär en kvart innan jag fick kontakt med en vänlig sköterska. Ny intervju som resulterade i en rekommendation att ta taxi till akuten på Södersjukhuset. Jag svarade att jag inte orkade det och beredde mig på att det inte fanns någon hjälp att få. Jag gjorde ett nytt försök med 112, med en stilla förhoppning om att kanske kunna få ambulanshjälp. Då var jag så omtöcknad att jag knappt kan erinra mig hur det samtalet gick, men till slut fick jag klart för mig att man skulle skicka en ambulans. Tacksamhet var vad jag kände då. Efter cirka trekvart kom två vänliga män till min undsättning. Då hade jag varit relativt smärtfri någon halvtimme, men med stenklumpen i tarmen fortfarande på plats. Ny intervju, liten fysisk undersökning, ingen risk för tarmvred, fortsatt samtal om hälsa och vardagligheter, trevlig stämning tillsammans med de två ambulansmännen. De sa att de kunde köra mig till sjukhus om jag så önskade, men jag tackade nej. När de lämnat mig någon gång vid tretiden på natten var det dags för en ny kamp på toalettstolen. Den här gången lyckades jag pressa ut ”stenen”, det gjorde helvetiskt ont men befrielsen efteråt fick mig nästan att gråta av lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar