1958

Gösta tog bilden med självutlösaren på sin kamera. Vi befann oss i Broddmans undre avdelning där man sålde radiogrammofoner och tv-apparater. Det var i december 1958, någon av de sista dagarna innan jag flyttade tillbaka till Karlstad efter att ha bott ett par år i Stockholm hos min far och hans nya familj. En del av den familjen var Gösta, han syns nederst på bilden. Längst till vänster med hatten i hand sitter Håkan Roth. Till höger om honom hänger jag och Peter Rimertz på varandra. Längst till höger syns Björn Ternstedt. Alla utom jag var klasskamrater på Norra latins gymnasium. Gösta utbildade sig till civilingenjör. Vad Håkans högskolestudier utmynnade i är jag osäker på. Peter tog en pol mag och Björn pluggade till läkare och farmaceut. Själv drog jag mig fram som diversearbetare ända tills jag slutligen hamnade i tidningsvärlden. Håkan dog först av oss, sedan Peter, sedan Björn och förra året gick Gösta bort. Nu är det bara jag kvar.

Depp

Ring P1

Jag brukar inte lyssna på ”Ring P1” i Sveriges radio, men i går hörde jag en del av programmet. Två inslag fick mig att reagera. 

Först var det en man som klagade på vad han kallade ”svensk dubbelmoral”. Han gjorde en jämförelse mellan Rysslands annektering av ukrainska områden och Israels annektering av det före detta syriska Golan, och menade att Sverige borde ha infört sanktioner mot Israel på samma sätt som Sverige anslutit sig till sanktionerna mot Ryssland. Det påminde mig om ett besök jag gjorde på en kibbutz i norra Israel intill Golanhöjden i mitten av 90-talet. I kibbutzen fanns en betongbunker som invånarna använt som skyddsrum undan syrisk granatbeskjutning under åren 1948–1967. Det var inte den enda kibbutzen som blev beskjuten, alla israeliska samhällen längs Golan blev beskjutna. Den terrorn upphörde inte förrän israelerna intagit Golan i samband med sexdagarskriget 1967. Därefter har Israel vid flera tillfällen erbjudit Syrien att återlämna ockuperat område mot att man tecknar ett ömsesidigt bindande fredsavtal mellan länderna, vilket Syrien aldrig har accepterat. Det har inte funnits någon anledning för Sverige att införa sanktioner mot Israel på grund av annekteringen av Golan. Det är skillnad mellan de försvarskrig Israel tvingats utkämpa och det angreppskrig som Ryssland bedriver. 

Sedan var det en kvinna som ringde och klagade över hur Sveriges Radio i allt större utsträckning ljudlägger program, framför allt med bakgrundsmusik. Hon menade att det inte tillförde något utan snarare störde och försvårade att höra vad som sades. Jag delar helt hennes åsikt. Programmets moderator kunde naturligtvis inte låta bli att säga emot henne, det är ju bland annat det han och andra moderatorer har betalt för att göra. Han tyckte att det inte var mer ljudläggning nu än tidigare. Han kunde inte ha mer fel! Jag minns när Sveriges Radio för några år sedan ändrade Radioteatern till Drama(avdelningen). I samband med det hörde jag den nya chefen för avdelningen (en kvinna naturligtvis, eftersom Sveriges Radio är en av de mest feminiserade institutionerna i landet) intervjuas, och hon beskrev mycket tydligt vilka avsikter hon hade med sitt jobb. Inspiration sa hon sig finna i utvecklingen av radiomediet i USA. Nu har det gått några år, nu märks tydligt hur Sveriges Radio har förändrats. Dramaavdelningens ljudfilosofi fullkomligt dränker både de egna produktionerna och produktioner som kommer från olika bolag som levererar till SR.

Jag överväger att slänga alla mina radioapparater. Inte bara på grund av den ljudläggningshysteri som råder, utan än mer på grund av den massiva vänsterpropaganda som strömmar ur mediet.

Carina Rydberg

Sveriges Radio sände ett kort inlägg som handlade om Aleksandr Solzjenitsyns bok ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Det fick mig att gå till bokhyllan och leta efter boken, trots att jag var ganska säker på att jag letat förr utan att finna den. Den var en av många böcker som på något märkligt sätt försvunnit ur min samling. Antingen utlånad och aldrig återlämnad, eller stulen på något annat sätt. Men bättre att viktiga böcker sprids än dåliga. För säkerhets skull letade jag även under angränsande författarnamn vilkas efternamn börjar på R och T; boken kunde ju ha hamnat snett i hyllan. Då upptäckte jag en pocketbok som jag inte visste fanns där, Carina Rydbergs skandalomsusade roman ”Den högsta kasten”. Hur den hamnat i min hylla vet jag inte. Jag är säker på att jag aldrig köpt eller lånat den. För någon vecka sedan köpte jag ett exemplar av hennes nyligen utgivna roman ”Vitt slödder”. I min bokhylla finns även hennes två första romaner: ”Kallare än Kargil” och ”Månaderna utan R”. Jag tror att jag har läst dem, men minns ingenting av innehållet. Kanske dags att läsa alla böckerna medan mina ögon ännu fungerar.

Per och jag hade en relation som kan indelas i tre olika perioder. Den första perioden inleddes sommaren 1975 då vi jobbade på Stockholm Ban med att lasta och lossa postsäckar. Vi upptäckte att vi hade en del gemensamma intressen, bland annat litterära sådana samt nöjet att ibland röka en joint. Det förde till att vi sågs även vid sidan om jobbet. Så småningom gled vi ifrån varandra, men återsågs 1984 på Poppius journalistskola. Det medförde att vi åter kom att umgås under en tid. Sedan följde en lång paus då vi inte sågs på många år. Någon gång efter millennieskiftet fick jag ett vikariat på Aftonbladet, och där fanns Per. Ganska ofta åt vi lunch tillsammans. När jag gick i pension lämnade jag Aftonbladet och vår kontakt upphörde. Många år senare stötte vi samman vid Medborgarplatsen. Jag blev glad över att se honom och frågade om jag fick bjuda på en öl. Det accepterades och vi placerade oss på en restaurang i området. Där blev det mer än ett glas öl. Och så hamnade vi i ett samtal om konflikten Israel–Palestina. Det visade sig att våra uppfattningar kolliderade. Sedan dess har vi inte setts.

Det skulle vara så skönt att med full visshet kunna ansluta sig till den ena eller andra sidan. Men det är inte så lätt gjort. Jag försöker minnas en vistext jag skrev när jag var tjugofyra. Den gick så här ungefär:

När den ena säger si
och den andra säger så
och den tredje säger något
som man inte kan förstå,
hur kan man då välja sida
bland de röda och de blå?
Kan man skifta färg och åsikt?
Kan man pendla mellan två?

Ukrainas president talade till den svenska riksdagen och fick stående applåder av ledamöterna. Putin är den nye Hitler och om det råder ingen tvekan. Eller? Vad händer om man plötsligt får EN TEXT under ögonen som tar upp kriget mellan Ukraina och Ryssland ur en vinkel som inte överensstämmer så bra med den berättelse Ukrainas president framför?

 

Förstoppning

Det finns någonting som heter förstoppning. Jag är ingen expert på området, men jag har drabbats av eländet några gånger. Det är smärtsamt när det sker. I korthet handlar det om att det blir stopp i tarmen på grund av ett förhårdnat innehåll. I förrgår natt hände det igen. Efter ett par timmars smärtor blev jag rädd för att det hela skulle övergå till tarmvred. Inte heller om det problemet vet jag särskilt mycket, men har fått för mig att man kan dö av det. Till slut ringde jag 112, det enda nummer jag kunde komma på i mitt förvirrade tillstånd. Där blev jag vänligt bemött och intervjuad alltmedan jag knappt kunde tala på grund av smärtorna. Efter en stund blev jag hänvisad till telefonnumret 1177. Där dröjde det ungefär en kvart innan jag fick kontakt med en vänlig sköterska. Ny intervju som resulterade i en rekommendation att ta taxi till akuten på Södersjukhuset. Jag svarade att jag inte orkade det och beredde mig på att det inte fanns någon hjälp att få. Jag gjorde ett nytt försök med 112, med en stilla förhoppning om att kanske kunna få ambulanshjälp. Då var jag så omtöcknad att jag knappt kan erinra mig hur det samtalet gick, men till slut fick jag klart för mig att man skulle skicka en ambulans. Tacksamhet var vad jag kände då. Efter cirka trekvart kom två vänliga män till min undsättning. Då hade jag varit relativt smärtfri någon halvtimme, men med stenklumpen i tarmen fortfarande på plats. Ny intervju, liten fysisk undersökning, ingen risk för tarmvred, fortsatt samtal om hälsa och vardagligheter, trevlig stämning tillsammans med de två ambulansmännen. De sa att de kunde köra mig till sjukhus om jag så önskade, men jag tackade nej. När de lämnat mig någon gång vid tretiden på natten var det dags för en ny kamp på toalettstolen. Den här gången lyckades jag pressa ut ”stenen”, det gjorde helvetiskt ont men befrielsen efteråt fick mig nästan att gråta av lättnad.

Fredag 19 februari 2021

Jag vaknade vid sextiden på min 81:a födelsedag. Tänkte på Far som blev 80. Det hade gått 30 år sedan han fick den sista sprutan på Södersjukhuset. Där hade jag försett honom med pianomusik av Schumann på den portabla cd-spelaren. Han dog med C-dur-arabesquen i lurarna, en av de kompositioner han ofta spelat på flygeln där hemma.

Jag låg kvar i sängen, sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte i gång P2:s ”Klassisk morgon”. Där spelade humoristen Keith Foster skön musik. Tanken att kanske skriva till honom och önska en låt dök upp. Det hade jag inte gjort sedan Alicia Lundberg spelade önskemusik i ”Opp Amaryllis” på 80- eller 90-talet. Kanske skulle jag önska Schumanns Arabesque med Stanislav Bunin, en inspelning Far gillade. Eller med hans stora favorit Vladimir Horowitz? Honom hade Far hört och sett spela i Konserthuset någon gång i mitten av 1930-talet; en av de starkaste musikupplevelserna i hans liv.

Det var dags att stiga upp och besöka lägenhetens minsta rum. Därifrån kunde jag höra den klassiska musiken som tonade ut från sovrummet. Sedan hände det som alstrade märkliga känslor och tankar hos mig; när jag återkom till sovrummet strömmade Schumanns Arabesque ur högtalarna. En kylig rysning spred sig i kroppen som en ljuvlig och ohejdbar ström. Mystiken, Far, Schumann, min födelsedag … Efter en stund ersattes känslan av den tråkiga rationalitetens tankar om slump och tillfälligheter.

 

Socialdemokratiska lögner

Det orangea kuvertet kom och meddelade att regeringen höjt min pension med 123 kronor i månaden. Det täcker nästan hyreshöjningen sånär som på en krona. Övriga pris- och avgiftshöjningar under det kommande året finns det ingen täckning för. I realiteten ännu en sänkning av pensionen alltså. Jag kan konstatera att socialdemokraternas skrytsamma löften om höjningar av pensionerna, de gällde inte min pension. Svårt att inte uppfatta det politiska packet som något annat än en samling lögnare.

Vakna till musik

Ibland somnar jag till ljudet från musikradion. Vid det successiva uppvaknandet ackompanjeras mina drömmar av vad radion sänder. Medan jag ännu är kvar i sekvensen mellan sömn och vakenhet, det meditativa tillståndet, blandas mina drömbilder med musiken eller orden från radion. I morse låg jag på en gräsmatta, kanske på en strand vid ett hav. Genom halvslutna ögon uppfattade jag mig omgiven av vänliga människor på picknick. Då flödade musiken in i min dröm och jag genomströmmades av en sorts lycka. En vacker mansröst med en bakgrund av milda pianoklanger. Det lät så bekant, jag försökte sjunga med i melodin. Så vaknade jag. 

User 796448848 · Gute Nacht