Per och jag hade en relation som kan indelas i tre olika perioder. Den första perioden inleddes sommaren 1975 då vi jobbade på Stockholm Ban med att lasta och lossa postsäckar. Vi upptäckte att vi hade en del gemensamma intressen, bland annat litterära sådana samt nöjet att ibland röka en joint. Det förde till att vi sågs även vid sidan om jobbet. Så småningom gled vi ifrån varandra, men återsågs 1984 på Poppius journalistskola. Det medförde att vi åter kom att umgås under en tid. Sedan följde en lång paus då vi inte sågs på många år. Någon gång efter millennieskiftet fick jag ett vikariat på Aftonbladet, och där fanns Per. Ganska ofta åt vi lunch tillsammans. När jag gick i pension lämnade jag Aftonbladet och vår kontakt upphörde. Många år senare stötte vi samman vid Medborgarplatsen. Jag blev glad över att se honom och frågade om jag fick bjuda på en öl. Det accepterades och vi placerade oss på en restaurang i området. Där blev det mer än ett glas öl. Och så hamnade vi i ett samtal om konflikten Israel–Palestina. Det visade sig att våra uppfattningar kolliderade. Sedan dess har vi inte setts.

Det skulle vara så skönt att med full visshet kunna ansluta sig till den ena eller andra sidan. Men det är inte så lätt gjort. Jag försöker minnas en vistext jag skrev när jag var tjugofyra. Den gick så här ungefär:

När den ena säger si
och den andra säger så
och den tredje säger något
som man inte kan förstå,
hur kan man då välja sida
bland de röda och de blå?
Kan man skifta färg och åsikt?
Kan man pendla mellan två?

Ukrainas president talade till den svenska riksdagen och fick stående applåder av ledamöterna. Putin är den nye Hitler och om det råder ingen tvekan. Eller? Vad händer om man plötsligt får EN TEXT under ögonen som tar upp kriget mellan Ukraina och Ryssland ur en vinkel som inte överensstämmer så bra med den berättelse Ukrainas president framför?

 

Förstoppning

Det finns någonting som heter förstoppning. Jag är ingen expert på området, men jag har drabbats av eländet några gånger. Det är smärtsamt när det sker. I korthet handlar det om att det blir stopp i tarmen på grund av ett förhårdnat innehåll. I förrgår natt hände det igen. Efter ett par timmars smärtor blev jag rädd för att det hela skulle övergå till tarmvred. Inte heller om det problemet vet jag särskilt mycket, men har fått för mig att man kan dö av det. Till slut ringde jag 112, det enda nummer jag kunde komma på i mitt förvirrade tillstånd. Där blev jag vänligt bemött och intervjuad alltmedan jag knappt kunde tala på grund av smärtorna. Efter en stund blev jag hänvisad till telefonnumret 1177. Där dröjde det ungefär en kvart innan jag fick kontakt med en vänlig sköterska. Ny intervju som resulterade i en rekommendation att ta taxi till akuten på Södersjukhuset. Jag svarade att jag inte orkade det och beredde mig på att det inte fanns någon hjälp att få. Jag gjorde ett nytt försök med 112, med en stilla förhoppning om att kanske kunna få ambulanshjälp. Då var jag så omtöcknad att jag knappt kan erinra mig hur det samtalet gick, men till slut fick jag klart för mig att man skulle skicka en ambulans. Tacksamhet var vad jag kände då. Efter cirka trekvart kom två vänliga män till min undsättning. Då hade jag varit relativt smärtfri någon halvtimme, men med stenklumpen i tarmen fortfarande på plats. Ny intervju, liten fysisk undersökning, ingen risk för tarmvred, fortsatt samtal om hälsa och vardagligheter, trevlig stämning tillsammans med de två ambulansmännen. De sa att de kunde köra mig till sjukhus om jag så önskade, men jag tackade nej. När de lämnat mig någon gång vid tretiden på natten var det dags för en ny kamp på toalettstolen. Den här gången lyckades jag pressa ut ”stenen”, det gjorde helvetiskt ont men befrielsen efteråt fick mig nästan att gråta av lättnad.

Fredag 19 februari 2021

Jag vaknade vid sextiden på min 81:a födelsedag. Tänkte på Far som blev 80. Det hade gått 30 år sedan han fick den sista sprutan på Södersjukhuset. Där hade jag försett honom med pianomusik av Schumann på den portabla cd-spelaren. Han dog med C-dur-arabesquen i lurarna, en av de kompositioner han ofta spelat på flygeln där hemma.

Jag låg kvar i sängen, sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte i gång P2:s ”Klassisk morgon”. Där spelade humoristen Keith Foster skön musik. Tanken att kanske skriva till honom och önska en låt dök upp. Det hade jag inte gjort sedan Alicia Lundberg spelade önskemusik i ”Opp Amaryllis” på 80- eller 90-talet. Kanske skulle jag önska Schumanns Arabesque med Stanislav Bunin, en inspelning Far gillade. Eller med hans stora favorit Vladimir Horowitz? Honom hade Far hört och sett spela i Konserthuset någon gång i mitten av 1930-talet; en av de starkaste musikupplevelserna i hans liv.

Det var dags att stiga upp och besöka lägenhetens minsta rum. Därifrån kunde jag höra den klassiska musiken som tonade ut från sovrummet. Sedan hände det som alstrade märkliga känslor och tankar hos mig; när jag återkom till sovrummet strömmade Schumanns Arabesque ur högtalarna. En kylig rysning spred sig i kroppen som en ljuvlig och ohejdbar ström. Mystiken, Far, Schumann, min födelsedag … Efter en stund ersattes känslan av den tråkiga rationalitetens tankar om slump och tillfälligheter.

 

Socialdemokratiska lögner

Det orangea kuvertet kom och meddelade att regeringen höjt min pension med 123 kronor i månaden. Det täcker nästan hyreshöjningen sånär som på en krona. Övriga pris- och avgiftshöjningar under det kommande året finns det ingen täckning för. I realiteten ännu en sänkning av pensionen alltså. Jag kan konstatera att socialdemokraternas skrytsamma löften om höjningar av pensionerna, de gällde inte min pension. Svårt att inte uppfatta det politiska packet som något annat än en samling lögnare.

Vakna till musik

Ibland somnar jag till ljudet från musikradion. Vid det successiva uppvaknandet ackompanjeras mina drömmar av vad radion sänder. Medan jag ännu är kvar i sekvensen mellan sömn och vakenhet, det meditativa tillståndet, blandas mina drömbilder med musiken eller orden från radion. I morse låg jag på en gräsmatta, kanske på en strand vid ett hav. Genom halvslutna ögon uppfattade jag mig omgiven av vänliga människor på picknick. Då flödade musiken in i min dröm och jag genomströmmades av en sorts lycka. En vacker mansröst med en bakgrund av milda pianoklanger. Det lät så bekant, jag försökte sjunga med i melodin. Så vaknade jag. 

User 796448848 · Gute Nacht

Genvägar till lycka

För en tid sedan föll min blick på en bild av en bok som Håkan Hellström höll i.

När jag såg boken flög mitt minne 56 år tillbaka i tiden, till 1964. Vi var några unga som bodde i en liten landsortsstad. Ibland träffades vi och rökte lite marijuana. Den trevliga effekten gjorde oss glada och öppna för nya intryck. Vi diskuterade, lyssnade på musik, spelade gitarr och sjöng, spelade ishockeyspel, drack varm svartvinbärssaft och skrattade. En dag knackade det på min dörr när jag stod och stekte pannkakor. Utanför stod två civilklädda kriminalpoliser som ville tala med mig, Gullö och Stålbom hette dom. Av namnen att döma skulle man kunna tro att de var utvalda att spela good cop and bad cop, men båda var mycket vänliga. Jag blev lite nervös när jag förstod att de hade fått kännedom om gräsrökandet. Vi pratade en stund och jag försvarade rökning av marijuana, bland annat med hänvisning till några texter i boken ”Genvägar till lycka”. De bad att få se boken, jag visade den för dem – och de beslagtog den. Så småningom blev det rättegång, ett par av oss fick böta några hundralappar. Boken fick jag aldrig tillbaka. Förhoppningsvis blev den läst på polisstationen, och kanske några av lagens väktare blev nyfikna och drog ett bloss. Många år senare blev jag glad när jag fann ett exemplar av boken på ett antikvariat. Och i det nolltoleranta och puritanska Sverige är marijuanainnehav fortfarande strängt förbjudet.   

En kort historik om Antifa: Del I

En kort historik om Antifa: Del I: Empiriska och anekdotiska bevis pekar på att Antifa faktiskt har ett välfungerande nätverk, finansiering och en global närvaro. Det har en platt organisationsstruktur med tiotals, kanske till och med hundratals, lokala grupper. Antifas angivna ...

Nu ska jag duscha. Sen ska jag äta. Sen ska jag skriva, måla, redigera film, fortsätta med en påbörjad applikation, byta jord i en balkonglåda, köpa blommor till den och till fars grav, resa till Sköndal och plantera, klistra in fotografier i album, rensa bland hundratals bandinspelningar, dammsuga lägenheten, tvätta fönster, handla mat, kolla mobiltelefon för min systers räkning, posta reproduktion till Bernt, rensa bland mina skrivna alster, försöka hålla kontakten med min son, hans fru och barn, höra av mig till en del gamla vänner, beställa tid hos husläkaren och tandläkaren/tandhygienisten, ringa Karolinska och ta reda på hur det går med resultatet av det bortskurna på örat, läsa klippen från Ingvar, kolla om det går att skicka paketet till Naya i Israel eller om det fortfarande är stängt pga corona, kolla prenumerationerna på nätet (Kvartal, Gatestone institute, Det goda samhället, Swebbtv, MacWorld, Journalisten och alla de andra), fortsätta acryllic pouring-studierna på YouTube, leverera en del av de ärvda noterna efter far till Georg i Tallkrogen, undersöka om det går att laga rullbandspelaren till ett rimligt pris, undersöka om det går att laga filmprojektorn till ett rimligt pris, undersöka om det går att laga den kraschade datorn till ett rimligt pris, hålla mig uppdaterad om vad som sker på Migrationsverkets hemsida, riksdagens hemsida och några till …