Förstoppning

Det finns någonting som heter förstoppning. Jag är ingen expert på området, men jag har drabbats av eländet några gånger. Det är smärtsamt när det sker. I korthet handlar det om att det blir stopp i tarmen på grund av ett förhårdnat innehåll. I förrgår natt hände det igen. Efter ett par timmars smärtor blev jag rädd för att det hela skulle övergå till tarmvred. Inte heller om det problemet vet jag särskilt mycket, men har fått för mig att man kan dö av det. Till slut ringde jag 112, det enda nummer jag kunde komma på i mitt förvirrade tillstånd. Där blev jag vänligt bemött och intervjuad alltmedan jag knappt kunde tala på grund av smärtorna. Efter en stund blev jag hänvisad till telefonnumret 1177. Där dröjde det ungefär en kvart innan jag fick kontakt med en vänlig sköterska. Ny intervju som resulterade i en rekommendation att ta taxi till akuten på Södersjukhuset. Jag svarade att jag inte orkade det och beredde mig på att det inte fanns någon hjälp att få. Jag gjorde ett nytt försök med 112, med en stilla förhoppning om att kanske kunna få ambulanshjälp. Då var jag så omtöcknad att jag knappt kan erinra mig hur det samtalet gick, men till slut fick jag klart för mig att man skulle skicka en ambulans. Tacksamhet var vad jag kände då. Efter cirka trekvart kom två vänliga män till min undsättning. Då hade jag varit relativt smärtfri någon halvtimme, men med stenklumpen i tarmen fortfarande på plats. Ny intervju, liten fysisk undersökning, ingen risk för tarmvred, fortsatt samtal om hälsa och vardagligheter, trevlig stämning tillsammans med de två ambulansmännen. De sa att de kunde köra mig till sjukhus om jag så önskade, men jag tackade nej. När de lämnat mig någon gång vid tretiden på natten var det dags för en ny kamp på toalettstolen. Den här gången lyckades jag pressa ut ”stenen”, det gjorde helvetiskt ont men befrielsen efteråt fick mig nästan att gråta av lättnad.

Fredag 19 februari 2021

Jag vaknade vid sextiden på min 81:a födelsedag. Tänkte på Far som blev 80. Det hade gått 30 år sedan han fick den sista sprutan på Södersjukhuset. Där hade jag försett honom med pianomusik av Schumann på den portabla cd-spelaren. Han dog med C-dur-arabesquen i lurarna, en av de kompositioner han ofta spelat på flygeln där hemma.

Jag låg kvar i sängen, sträckte mig efter fjärrkontrollen och tryckte i gång P2:s ”Klassisk morgon”. Där spelade humoristen Keith Foster skön musik. Tanken att kanske skriva till honom och önska en låt dök upp. Det hade jag inte gjort sedan Alicia Lundberg spelade önskemusik i ”Opp Amaryllis” på 80- eller 90-talet. Kanske skulle jag önska Schumanns Arabesque med Stanislav Bunin, en inspelning Far gillade. Eller med hans stora favorit Vladimir Horowitz? Honom hade Far hört och sett spela i Konserthuset någon gång i mitten av 1930-talet; en av de starkaste musikupplevelserna i hans liv.

Det var dags att stiga upp och besöka lägenhetens minsta rum. Därifrån kunde jag höra den klassiska musiken som tonade ut från sovrummet. Sedan hände det som alstrade märkliga känslor och tankar hos mig; när jag återkom till sovrummet strömmade Schumanns Arabesque ur högtalarna. En kylig rysning spred sig i kroppen som en ljuvlig och ohejdbar ström. Mystiken, Far, Schumann, min födelsedag … Efter en stund ersattes känslan av den tråkiga rationalitetens tankar om slump och tillfälligheter.

 

Socialdemokratiska lögner

Det orangea kuvertet kom och meddelade att regeringen höjt min pension med 123 kronor i månaden. Det täcker nästan hyreshöjningen sånär som på en krona. Övriga pris- och avgiftshöjningar under det kommande året finns det ingen täckning för. I realiteten ännu en sänkning av pensionen alltså. Jag kan konstatera att socialdemokraternas skrytsamma löften om höjningar av pensionerna, de gällde inte min pension. Svårt att inte uppfatta det politiska packet som något annat än en samling lögnare.

Vakna till musik

Ibland somnar jag till ljudet från musikradion. Vid det successiva uppvaknandet ackompanjeras mina drömmar av vad radion sänder. Medan jag ännu är kvar i sekvensen mellan sömn och vakenhet, det meditativa tillståndet, blandas mina drömbilder med musiken eller orden från radion. I morse låg jag på en gräsmatta, kanske på en strand vid ett hav. Genom halvslutna ögon uppfattade jag mig omgiven av vänliga människor på picknick. Då flödade musiken in i min dröm och jag genomströmmades av en sorts lycka. En vacker mansröst med en bakgrund av milda pianoklanger. Det lät så bekant, jag försökte sjunga med i melodin. Så vaknade jag. 

User 796448848 · Gute Nacht

Genvägar till lycka

För en tid sedan föll min blick på en bild av en bok som Håkan Hellström höll i.

När jag såg boken flög mitt minne 56 år tillbaka i tiden, till 1964. Vi var några unga som bodde i en liten landsortsstad. Ibland träffades vi och rökte lite marijuana. Den trevliga effekten gjorde oss glada och öppna för nya intryck. Vi diskuterade, lyssnade på musik, spelade gitarr och sjöng, spelade ishockeyspel, drack varm svartvinbärssaft och skrattade. En dag knackade det på min dörr när jag stod och stekte pannkakor. Utanför stod två civilklädda kriminalpoliser som ville tala med mig, Gullö och Stålbom hette dom. Av namnen att döma skulle man kunna tro att de var utvalda att spela good cop and bad cop, men båda var mycket vänliga. Jag blev lite nervös när jag förstod att de hade fått kännedom om gräsrökandet. Vi pratade en stund och jag försvarade rökning av marijuana, bland annat med hänvisning till några texter i boken ”Genvägar till lycka”. De bad att få se boken, jag visade den för dem – och de beslagtog den. Så småningom blev det rättegång, ett par av oss fick böta några hundralappar. Boken fick jag aldrig tillbaka. Förhoppningsvis blev den läst på polisstationen, och kanske några av lagens väktare blev nyfikna och drog ett bloss. Många år senare blev jag glad när jag fann ett exemplar av boken på ett antikvariat. Och i det nolltoleranta och puritanska Sverige är marijuanainnehav fortfarande strängt förbjudet.   

En kort historik om Antifa: Del I

En kort historik om Antifa: Del I: Empiriska och anekdotiska bevis pekar på att Antifa faktiskt har ett välfungerande nätverk, finansiering och en global närvaro. Det har en platt organisationsstruktur med tiotals, kanske till och med hundratals, lokala grupper. Antifas angivna ...

Nu ska jag duscha. Sen ska jag äta. Sen ska jag skriva, måla, redigera film, fortsätta med en påbörjad applikation, byta jord i en balkonglåda, köpa blommor till den och till fars grav, resa till Sköndal och plantera, klistra in fotografier i album, rensa bland hundratals bandinspelningar, dammsuga lägenheten, tvätta fönster, handla mat, kolla mobiltelefon för min systers räkning, posta reproduktion till Bernt, rensa bland mina skrivna alster, försöka hålla kontakten med min son, hans fru och barn, höra av mig till en del gamla vänner, beställa tid hos husläkaren och tandläkaren/tandhygienisten, ringa Karolinska och ta reda på hur det går med resultatet av det bortskurna på örat, läsa klippen från Ingvar, kolla om det går att skicka paketet till Naya i Israel eller om det fortfarande är stängt pga corona, kolla prenumerationerna på nätet (Kvartal, Gatestone institute, Det goda samhället, Swebbtv, MacWorld, Journalisten och alla de andra), fortsätta acryllic pouring-studierna på YouTube, leverera en del av de ärvda noterna efter far till Georg i Tallkrogen, undersöka om det går att laga rullbandspelaren till ett rimligt pris, undersöka om det går att laga filmprojektorn till ett rimligt pris, undersöka om det går att laga den kraschade datorn till ett rimligt pris, hålla mig uppdaterad om vad som sker på Migrationsverkets hemsida, riksdagens hemsida och några till …

Är cancern tillbaka?

Jag är ganska säker på att det har uppstått en ny tumör, den här gången på vänster öra. Den liknar den jag hade på benet för ett par år sedan. Det är i så fall mitt andra maligna melanom. På vårdcentralen kan dom inte ta emot mig eftersom jag har snuva; det kan ju vara covid-19. Den trevlige läkaren jag talade med var inne på tanken att dom kanske kunde undersöka mig genom fönstret, eftersom jag inte lyckats ladda ned den app som skulle ge möjlighet till digital undersökning via mobiltelefon. Vi kom överens om att jag skulle ta bilder av problemet vid örat under några dagar, och sedan skicka över dem till honom. Men nu tror jag det är bättre att jag får kontakt antingen med de som opererade mig på Södersjukhuset eller avdelningen på Karolinska där jag går på kontroller. Jag får ringa på måndag när de är tillgängliga – om de nu är det, min snuva kanske betyder corona, och då släpps jag väl inte in på något sjukhus.

Evighetsutredningen

Det var på väg till jobbet på Expressen som jag i en taxi vid sextiden på morgonen den 28 februari 1986 fick veta att Olof Palme var mördad; taxichauffören berättade. På redaktionen var det naturligtvis full aktivitet. Många journalister som aldrig brukade befinna sig på tidningen vid den tiden på morgonen var där. Jag har inga särskilda minnen av arbetet från just den dagen, men under de följande åren kunde jag inte undgå att ta del av alla de olika spår som tidningarna skrev om; att läsa tidningar var ju vad jag hade betalt för att göra. Ingen av de många böcker som handlade om mordet läste jag. Med åren tappade jag efter hand intresset för alla spekulationer. Nu har det gått 34 år sedan Olof Palme mördades. Palme-gruppens förundersökningsledare Krister Petersson har framträtt och meddelat att någon sorts resultat av gruppens arbete kommer att presenteras under innevarande år. I några medier har detta tolkats som att åtminstone en teori om vem eller vilka som mördade Palme kommer att presenteras. Jag har inte uppfattat att Petersson i något uttalande skulle ha påstått detta.